Josefin Strömberg

Den här frågan har jag fått förut och kände för att svara på den nu.

Frågan lyder: Om du fick välja mellan att behålla Shikira eller få tbx Barraquda igen, vem skulle du då välja?

Svar: Det är en riktigt svår fråga att svara på eftersom jag aldrig blivit stäld mot väggen och måsta välja mellan det.
Och det är jag faktiskt riktigt glad för, för jag var hur svårt jag skulle ha att kunna bestämma mig.
Men kan resonera ponnyerna litegrann.

Barraquda: Utan Qudas hjälp hade inte jag varit den ryttare jag är idag.
För det är faktiskt tack vare henne jag är den jag är idag, det är tack vare henne jag fått blodad tand för hoppningen.
När jag fick Quda var jag ridrädd, efter att min b-ponny jag hade innan henne kastat av mig så jag bröt armen.
Men redan från första gången jag satt på henne kändes det rätt, det var magiskt!
För redan första gången på hennes rygg hade min rädsla släppt nå enormt, och det är tack vare henne jag slutade vara rädd.
För hon är det snällaste man kan hitta i ridväg, hon skulle aldrig göra något dumt med flit!
Jag hade inte hoppat så mkt innan jag fick Quda, men hon visade mig på träningar att hoppning är något man ska tycka är jätte roligt.
Hon ställde alltid upp, gjorde alltid sitt bästa och försökte verkligen lära mig att göra rätt.
En riktig läromästare helt enkelt.
Sista sommaren med henne är helt obeskrivlig, det finns inte ord inom mig för hur mycket den betyder och hur mycket jag saknar den.
Fast nej, jag saknar inte den. Jag saknar henne!
Sista sommaren hade jag Quda och Kira sammtidigt i 1 vecka, och det var först på slutet jag började inse att jag hade gjort fel.
Att mitt hjärta var på väg att flytta ifrån mig, men det fanns ingenting jag kunde göra.
För jag hade redan valt, och fel hade jag valt.
Sista dagen befann jag mig precis där hon var, jag slösade inte en minut till att vara ifrån henne.
För då kändes det verkligen, hur mkt jag skulle sakna henne!
Jag grät, ångrade mig, försökte förstå hur jävla dum jag varit som sagt att jag skulle byta till en större ponny, ringde mamma och grät i telefonen och sa att hon fick göra vad som helst bara vi inte sålde henne, hon fick säga att hon hade ramlat ute i hagen och brutit benet eller ngt i den stilen.
För då hade jag verkligen insett hur fel jag valt.
Men jag viste ju egentligen själv, att även om jag inte var för lång för henne just den dagen hon såldes så skulle jag blivit det inom en kort framtid.
Så den 19 Juli 2007 såldes mitt hjärta. Och tro mig, Quda är en sådan speciell ponny man aldrig kommer glömma.
Hon har en stor plats inom mig, en plats jag inte försöker glömma utan bara gömma lite längre in och sammtidigt gömma lite mer av den jävla smärtan som är till för att sakna henne.
För sakna henne, det är något jag gör.
Mycket, mycket mer än många säkert tror! :'(

Shikira: Jag kan utan att ljuga säga att Kira är den finaste ponnyn jag haft, även om jag kanske inte alltid visar det (nu syftar jag på sådant mamma brukar få höra mig säga)
Kira är en speciell ponny, det har hon alltid varit och kommer alltid vara.
Både som individ och inom ridningen eftersom hon är väldigtr tillbakadragen.
Hon låter inte vem som helst rida henne, hon är väldigt, väldigt speciell att rida och jag är den som rider henne bäst. Det kan jag utan att ljuga oxå säga.
Inte ens en tränare från Sthlm jag ridit för som tävlar hög dressyr har fått Kira att gå bättre än med mig, inte ens i närheten av hur hon går med mig.
Och som individ är hon oxå väldigt försiktig och blyg, hon är mer tillbaka dragen inför folk än andra hästar brukar vara.
Hanterar man henne minsta fel så visar hon det, och samma inom ridningen.
Gör ryttaren fel uppe på henne så är deras försök att rida henne kört, och vad jag menar med fel, det är sättet folk försöker rida henne.
Många tror hon är som andra hästar man bara tror man kan få att gå i form jätte lätt osv.
Men rider man henne på ngt annat sätt än det jag brukar så är det inte samma ponny som med mig på ryggen.
Och den som ens får sitta på henne ska känna sig hedrad, för jag är riktigt, riktigt egen om min ponny och vem som får sitta på henne.
Jag gillar inte att andra sitter på henne eftersom jag vet hur hon kmr gå med dom, hon är inte samma ponny som när jag rider henne. Så är det bara.
Men utan Kira hade jag inte heller vart den jag är idag, för hon har lärt mig mycket.
Även om det mer är så att vi lärt varandra men det är jag tacksam för.
Ridning går inte ut på att man får en hästar och sätter sig på den och är full lärd, man ska ha ngt att jobba med annars finns det ju som ingen poäng.
Och jobba, det är något jag fått göra med henne.
Det har tagit mig nästan 2 hela år att få henne nog musklad och välarbetad så hon orkat börja jobba i form, och i rätt form!
Men redan innan jag fick henne viste jag att den här ponnyn skulle kräva tid, tålamod och arbete.
Men all tid, allt tålamod och arbete jag lagt ner på henne, är hon verkligen värd!
Folk som sett henne när jag fick henne och som ser henne nu tror inte det är samma ponny, och det är det verkligen inte.
Iaf inte ridmässigt.
Kira är väl även den som fått mig att hoppa lite högre höjder, och jo jag har varit hopprädd i början då jag hade henne.
Eftersom hon överhoppade sig så mkt, hon hoppade 30cm hinder som att dom skulle varit 90cm.
Och det gjorde mig osäker eftersom Barris inte var i närheten av att hoppa så.
Hon hoppade bara så det räckte till att ta sig över, och absolut inget mer.
Men eftersom släppte även rädslan för att hoppa med Kira, och det handlade inte om att jag inte hade nog med balans.
För det är något jag har väldigt gott om, det var mer att jag inte var van vid dom stora hoppen som gjorde mig osäker.
Men tids nog försvann ju även den rädslan, något jag idag är väldigt glad för.
Nu kan jag hoppa upp på vilken häst som helst och hoppa från 80cm och uppåt utan att tycka det är minsta obehagligt.
Och förut, tyckte jag 80cm var jätte högt och trodde aldrig jag skulle våga hoppa det, och absolut inte en hel bana.
Men vad gör jag inte idag? Jag hoppar 80cm hinder som att det inte skulle vara ngt, jag tkr till och med att det är låg och känns som framhoppning.
Jag tränar oftast mellan 90-100cm, hoppar banor från 80cm och uppåt som ingenting.
Så en rädsla kan faktiskt arbetas bort, om du har rätt ponny.
Och Kira är defenitivt rätt ponny!
Hon kan ta mig hur långt som helst med sin kapacitet.
Döm henne inte efter namnet när jag säger att hon har kapacitet, hon är ingen Munsboro ponny men min ponny kan, och har alla möjligheter till att ta både sig själv och mig långt.
Hon hoppar som en gud när man väl kan rida henne, hon har världens mest underbara steg och riktigt stor kapacitet för att bli en riktigt duktig dressyrponny.
Jag är riktigt nöjd över att vi köpte Kira, och som sagt även om jag inte alltid visar det mamma så vet även du att det är så.
För det här är en ponny som jag kan nå framgång med, vi har alla förutsättningar i världen till agtt bli riktigt, riktigt duktiga!

Så nu kanske ni redan insett vad jag skulle svara på frågan?

Jag saknar Quda, det gör jag men jag skulle aldrig kunna byta Kira mot någon annan utan att ångra det riktigt stort, inte ens mot Quda.

Quda har gett mig all den hjälp jag behövt på vägen, och hon är ju en del av "ponnyteamet" för hon byggde min grund, men Kira är den som tar mig vidare. Det är hennes tur att hjälpa mig till att bli en duktigare ryttare, det är med henne jag ska jobba och nå både framgångar och motgångar med.
Jag har helt enkelt haft turen som fått äga båda dessa underbara ponnyer, för båda har lärt mig nå så enormt mycket!
Något jag är väldigt tacksam över!
Men den jag ska tacka mest, det är mamma!
För utan henne hade jag inte varit någonting av det jag är idag.
Eftersom det är hon som gett mig alla fina ponnyer, hjälp och tränat mig och ponnyerna.
Hon är helt klart den stora nyckeln som öppnat många nya dörrar för mig och ponnyerna, och det är jag riktigt, riktigt, riktigt tacksam över.
Det finns inte ord hur mycket hon beyder för mig!
Och fanns det, så skulle det bli en väldigt tjock bok bara att förklara hur mycket jag älskar henne!
Hon är helt enkelt den bästa, både som mamma och som tränare! :) <3