Josefin Strömberg

Hade ingen nyare bild, så ni får leva med en från i julas.

Sängen är min bästa vän för tillfället, som ni säkert kan förstå. Har konstaterat att diabetes och magsjuka inte går hand i hand eftersom det påverkar blodsockret så. Vet inte hur mycket druvsocker och R10 (heter det så eller RIO?!) dricka jag fått försöka dricka för att jag haft på gränsen till lågt socker. Har knappt kunnat äta, lite jordgubbs yoghurt med banan, och fil med banan. Men mest för att kunna sticka lite insulin. Har iaf världens bästa mamma som åkt till stallet och fixar åt Kira, jag orkar knappt gå tur och retur till käksbordet och det är inte långt mellan sängen och köket. Mamma rättade mig även med när jag hade magsjuka sist, och det är helt sjukt! Det var när jag var 3 år, dvs. 14 år sedan! Snacka om tur jag haft. Ont i huvudet har jag också, kanske för jag inte kunnat äta som vanligt, missbrukar blodsockerkontroller i fingret gör jag oxå för jag känner inte vad jag har på ett ungefär i blodsocker när jag mår såhär. Tror mamma skulle ordna mer "lätt mat" att äta när hon kommer från stallet, för kan inte påstå att jag är hungrig heller men när man har diabetes är det bara att finns sig i att man måste försöka äta. Nu ska jag fortsätta se Gilmore Girls, och hoppas på att jag får börja må bättre.

Just nu borde jag befinna mig i Sunderbyn sjukhus då jag har rutinkontroll av min diabetes. Kommer nog kännas vemodigt då det är sista gången jag ska träffa min läkare och diabetessköterska för sista gången som jag haft enda sen jag blev inlagd i Sunderbyn, September -06. Speciellt min diabetessköterska Anki kommer det nog kännas konstigt att säga hej då åt, åhh.. ångest för att fylla 18 och bli stor. :( Ska även ta blodprover i armen och jag tycker det är sjukt obehagligt så får alltid hem emla salva så jag kan sätta på armvecken så det bedövar och jag inte känner något alls. Sjukt rädd för blod är jag oxå. Men sticka mig själv i fingret x antal gånger om dagen, sticka 6-7 insulinsprutor i magen dag ut och dag in är inget som skrämmer mig. Men ett litet j*vla blodprov i armen får mig svimmfärdig om jag inte får bedövning innan, haha..

 

Ska se en av de bästa filmer som existerar, nämligen step up 2 the streets.

Tillsammans med en..

 

 

..Som jag även upptäckt att inte höjer blodsockret märkbart, toppen! :)

Hur lycklig blir man inte när man loggar in på mailen och har ett oläst mail där det som rubrik står "GRATTIS (BLOGGTÄVLING)" Jag har nämligen vunnit ett diabeteshalsband hos den här grymma personen! Så glad, har velat ha ett sådant jätte länge! :D

Svar: Det gick bara bra :) Haha ja, bland de roligaste är att få höra om man växt. Dock låg jag stadigt kvar på mina 174cm, tack för det! Fick en upptäckt om att jag bara vägde 54kg, rätt lite mot mina centimetrar. Alltså kanske max maten till lunch satt där den skulle. Haha. ;)

Har skrivit på ett svenskajobb sen 1,5 timme tillbaks men var tvungen att pausa då jag kände att händerna började skaka. Så kollade vad jag hade i blodsocker och mycket riktigt, jag behövde käka. Tror inte jag haft såhär "lågt" blodsocker på mycket länge. Dock trodde jag det skulle kännas värre än vad det gör, har väl lärt mig hantera obehaget rätt bra! :)

Har skrivit på ett svenskajobb sen 1,5 timme tillbaks men var tvungen att pausa då jag kände att händerna började skaka. Så kollade vad jag hade i blodsocker och mycket riktigt, jag behövde käka. Tror inte jag haft såhär "lågt" blodsocker på mycket länge. Dock trodde jag det skulle kännas värre än vad det gör, har väl lärt mig hantera obehaget rätt bra! :)

Vaknat under natten och haft högt blodsocker -> stuckit insulin, somnat om. Vaknade kl 07,30 och hade 20,0 i blodsocker -> blääääh! Måste försöka käka frukost nu, kommer gå tungt då jag inte brukar vara hungrig om jag har högt socker. Sen ut på en liten promenad med Milla. Skola? Ja efter lunch om sockret gått ner och jag inte mår för dåligt av den drastiska nedgången. Ibland, vill jag bara ge diabetesen åt någon annan, spec sådana som tror det är att bara sticka insulin när man äter och äta när man blir låg.

Står dock 20,0 på min. Dvs. sådär 15mmo/L mer
än vad man bör ligga på.

Jessica Nordström om Fancy footwork:

Härlig blogg och design! Har följt din blogg ett tag och har en liten fråga jag hoppas få svar på: Du låter väldigt målmedveten och verkar ha en väldigt stark och härlig personlighet, står rakryggad och törs framföra dina åsikter i olika sammanhang, riktigt tufft fast vi bor i mellanmjölkslandet! Sen en till grej, du har en kropp jag är så avis över, lång och verkar vara hyffsat vältränad. Tränar du något speciellt, äter något speciellt osv?
Riktigt inspirerande blogg, keep it up! :)

Svar:

Tack för dom fina orden, vet inte riktigt hur jag ska formulera mig men du verkar uppfattat mig rätt då jag är rätt målmedveten och rak på sak, vill man få fram sin åsikt i ett visst sammanhang är det bara att öppna munnen, blir ju lite bak och fram om någon annan ska göra det åt en. Och för den delen har jag slutat bry mig om personer som försöker ge en negativ energi, varför skulle jag låta deras dåliga självförtroende i hopp om att verka tuff påverka mig? Nej, vi må bo i mellanmjölkslandet men att inte våga säga vad man tycker står inte med i mitt register.

Och så till den andra frågan, lång har jag alltid vart men våren/sommaren/början av hösten -06 när jag fick diabetes slutade jag växa, + att jag på köpet blev äckligt smal eftersom jag hade alldeles på tok för högt blodsocker och kroppen inte kan ta upp näring rätt, man minskar i vikt och i mitt fall var det läskigt mycket. Jag vägde 29,4kg när jag fick spendera två veckor inlagd i Sunderbyn, och jag gick 6an då och var 151,3cm lång så det säger sig nog själv att jag var rätt.. smal. Jag kunde ta med tummen och pekfingret så dom möttes runt överarmen, så pröva det på Er själva om ni inte kan föreställa Er hur smal jag var. Mina läkare tog blodprover i veckor utan att kolla ett blodsocker på mig, och när dom väl gjorde det var det så högt så apparaten inte ens kunde visa hur högt det var utan det stod bara "error", jag vet med det att det var över 35mmol/L och när man är frisk ska det ligga mellan 4,3-5,0mmol/L. Så det blev en sjukhusvistelse på 2 veckor men jag vart faktiskt glad när dom sa att det var diabetes jag hade, hade vart ännu värre om dom inte hittat en orsak. Så med några liter dropp dagligen i några dagar blev jag bättre. Sen var jag extremt spruträdd innan jag fick ligga där, men det var bara att vänja sig och den rädslan dumpade jag rätt snabbt, 4 gånger om dagen i magen är väl ingenting. Men nu är jag så van det och allt är så enkelt att sköta så folk som inte vet att jag har diabetes och får höra det för första gången brukar ofta säga "va, du?! det skulle man inte kunna tro." Men som sagt, jag är så van och det är ju faktiskt bara att sticka en spruta i magen innan man käkar, kolla blodsockret några gånger om dagen i fingret men det är så enkelt och tar bara några sekunder. Men bara man sköter det är det aldrig någon fara, och väldigt lätt att leva med.

Men tillbaks till frågan, när jag kom hem från Sunderbyn och hade fått mitt insulin började jag växa igen, och inte måttligt heller för den delen - Jag växte över 20cm på två år. Nu har jag inte växt på hur länge som helst, och det är jag glad över då jag inte vill vara längre. "lång och verkar vara hyffsat vältränad. Tränar du något speciellt, äter något speciellt osv?" Haha nej, jag äter inget speciellt eller så, vanlig mat helt enkelt. Är väl däremot inte den som är upp över öronen förtjust i godis, sålde alltid mina godispåsar till min syster när jag var mindre. Kan inte påstå att jag är otränad, för det är jag inte. Sådär lagom, klarar utan problem en ridtur på en timme, hem och byta kläder och dra ut på en springtur och sen göra 50 situps (som igår.)

Hoppas du fick någorlunda svar på din fråga :)



Hittade det här när jag packade grejor igår, mitt "armband" jag var tvungen att ha i Sunderbyn och den där grejen droppet var kopplat till. "Nålen" från den saken gjorde helt sinnessjukt ont efter att haft i armen i några dagar, kunde inte ens börja vänsterarmen lite eftersom den satt i armvecket. Usch, minns hur ont det gjorde innan dom bytte plats på den och stack den mitt på min hand..

Kom hem från Sunderbyn för en stund sen, så tänkte bara skriva lite kort hur det gick. Usch, sjukhuslukten får mig att minnas dom där två veckorna i September -06. Rättare sagt är det lukten av handsprit som ger mig flashbacks av min sjukhusvistelse. Hur som helst så gick det i alla fall bra, väldigt bra. Mitt blodsocker har börjat lega mycket bättre och det är en lättnad att få höra det, jag var helt inställd på att det skulle gått upp då jag tyckt att jag legat på alldeles för höga blodsocker nivåer. Och så var det ju det där med hur lång jag var, jag hade inte blivit några ynka millimetrar längre.



Haha, har tänkt lägga in den här bilden jätte länge. Visst var matchningen stilren och fin? ;)

Ont i huvudet, mår illa - usch.

Har iaf vart och gjort bort alla stallsysslor från morgonen och det känns riktigt skönt, mådde inte dåligt när jag var i stallet men när jag kom hem, skumt. Kan det ha att göra med att jag somnade igr kväll/natt och hade sovit 1-1½ timme och sen blev väckt då jag skulle med och hämta min syster och skakade i säkert 10min från det jag vaknade tills det började lugna ner sig? Sjukt obehagligt var det iaf! Eller så har det med att göra att mitt blodsocker börjat lega på en lägre nivå och kroppen inte riktigt har hunnit ställa om sig och vant sig med det, så har det ju vart förut. Ska gå ner och käka lunch (känns ju lagom kul när man mår illa, men måste man så måste man.) Och sen ta en ipren och ..gå och vila? Förhoppningsvis släpper illamåendet och huvudvärken, må dåligt är nog det värsta som finns.

Blir alltid lika glad när jag ser den här bilden, Kira är så söt och jag ser så liten ut, ändå är den bara sen -09.
Bilden är från sommarlovet, då jag mådde rent sagt förjävligt pga alla omställda insulindoser. Minns att jag inte ville rida, jag vågade inte sätta mig på en häst då det kändes som att marken gungade och och jag trodde jag skulle svimma, näst intill dö också. Haha, såhär i efterhand kan jag le lite åt det hela, även om jag ibland kan känna samma känsla idag men veta att den är helt ofarlig så är den lika obehaglig. Minns att jag absolut inte ville rida den där dagen, att mamma hade longerat Kira innan och mitt i allt bara "upp och hoppa, det går bra ska du se." jag grät för att jag var så rädd, mådde så dåligt och trodde verkligen jag skulle dö där jag satt. Kira gick jätte fint den korta stund jag åkte runt på henne, och när jag hoppade av är jag ganska säker att jag sa något i stil med "det var inte så farligt, men det var jätte hemskt och jag mådde jätte dåligt. Men jag dog ju i alla fall inte..". Men att undvika situationer som denn jag beskrev gör inte saken bättre, om man pinar sig igenom dom blir allting mycket lättare och rädslan minskar och man slutar vara rädd för känslan, tro mig jag vet. :)

Finns dagar när jag önskar att jag inte hade diabetes, eller det önskar väl ingen att dom hade..
Men just sådana här dagar, allt känns jobbigt, upp och ner och bak och fram. Blodsockret åker puckelpist och kroppen känns därefter, duktig känner jag mig iaf som trotsade känslorna i kroppen tidigare idag och promenerade en sväng. Får bli dagens motion då jag inte hade ork att sätta mig på en pålle idag, jag hatar att ha känslor man måste utmana för att bli av med dom. But I guess - What's worth the prize is always worth the fight, just keep your head held high and this pain will die.