welcome to the world where being yourself isn’t good enough
För någon vecka sen när jag åkte bil med mamma till Haparanda på väg mot Hööks pratade vi om de ena och de andra. Bla. om att jag skulle vilja flytta Söder ut och starta eget, inte nu, inte om en månad, men kanske om 1,5-2 år. Ni får dömma mig hur mycket ni vill, go ahead.
Jag vill äga en anläggning i Södra Sverige, lite mer på landsbyggden eller vad man nu ska kalla de delar som ligger lite utanför den mer centrala storstan i Södra Sverige. Jag vill ha ett stall som påminner m det på bilden ovan med möjlighet till både inneboxar och uteboxar. Stallet invändigt vill jag ha ljust, äggskalsvita väggar med boxdekorer i mörkröd/vinröd, kaklade väggar i en vattenspilta med större kakelplattor, ett solarie för hästarna, ett större, ljust ridhus, vitt trästaket runt hagarna etc.
Såå, nu undrar ni säkert vad jag vill ha anläggningen till, och vad jag vill inrikta mig på? Jag vill utbilda mig till häst equiterapeut och sadelspecialist.Visste ni förresten att ca. 70% av alla hästar har kissing spines då tornutskotten (ryggkotor) ligger för nära varandra. Dock har inte alla hästar besvär av det och det kan gå som omärkt, medans endel är oridbara (ca. 10-15%). En vanlig anledning till varför vissa hästar får kissing spines är för att man gått för fort fram. (Källa: Katja Gustavsson, veterinär).
Jag tycker sånt är är fascinerande, alltså hur man kan behandla olika skador med olika metoder och träningsprogram för hästen. Jag tycker personligen, att ofta när folk har en häst som inte går rent utan markerar på ett ben så tar många för givet att den bara sträckt sig i hagen eller slagit benen i någon bom under en hoppträning. Sen smetar man på lite liniment och tror att allt är grönt igen. Visst, liniment ger lindring vid tillfälltig smärta i muskler och leder. Men, på samma gång kan det göra en lite blind för problemet eftersom "smärtstillande" döljer smärtan. Lindar du istället benet utan att kleta på liniment kommer du få en mycket ärligare syn på det hela, eftersom du inte har något dit kletat som kan dölja smärtan. Jag har aldrig hört en veterinär säga "smeta på liniment på benet, sen är det grönt." Jag har aldrig hört en veterinär ens nämna liniment åt en halt häst. I vissa fall sitter inte ens hältan i att hästen sträckt sig eller slagit i en bom, många gånger kan det likaväl sitta i bogarna eller ryggen. Men tyvärr, är det sådant som ofta verkar glömmas bort när ryttaren själv ska göra en bedömning av orsaken.
Jag är inget fan av liniment med andra ord, och har aldrig använt det heller på mina hästar. Jag har heller aldrig haft en halt häst under alla år jag ägt egen häst *peppar peppar*. Och mycket sitter enligt veterinärer i ridningen, i hästens form och i personkemi mellan häst och ryttare.
Så där har ni anledningen till varför jag vill starta eget, och just varför jag vill bli häst equiterapeut. Varför vill jag bli sadelspecialist då? Tja, fascinerande? Jag förstår inte ryttare som bara kastbyter sadel om dom har flera hästar, trots att hästarna inte är de minsta lik i kroppsform och omöjligt kan ha samma bomvidd på sadeln. En utprovad sadel som sitter bra ser jag som en självklarhet, pröva själv spring med för trånga skor eller hoppa häck med skor som är för stora och kippar. Skönt va? Ska du kunna prestera ditt bästa ska utrustningen passa, och sitta bra. Annars görs det hela inte rättvist.
Hubert (Eller Mikkel Skovsholm som han egentligen heter) var en tjockis när min storasyster köpte han. Och jag kan intyga, att han går inte med samma sadel idag som han gjorde då han kom. Han fick gå på bantning, eller ska jag säga diet? Rätt fascinerande vad vissa hästar äter också, haha. Nåja, när han gått ner i vikt ovh musklat om sig passade ju inte sadeln han hade i början, så hon sålde den och påbörjade jakten efter en ny sadel. Hästar som protesterar när något är fel är i mina ögon awesome, jag vet flera sådana genom åren, bara att vissa ryttare inte ser att något är fel ändå, utan bara kallar hästen dum. Medans vissa hästar är så pass snälla att dom inte visar att något är fel, utan ändå gör det ryttaren ber om. Eftersom hästar inte kan prata, måste dom ju visa det på något annat sätt. Kira brukar resa på sig, men i vissa fall reser hon på sig enbart för att hon är het, vilket jag lärt mig att urskilja. När hon hade en vass tand reste hon sig konstant under ett ridpass så lät henne stå tills veterinären vart och kollat henne, vilket var lätt åtgärdat med en tandraspning.
Nä men, det finns ingenting som säger att jag inte kan göra det jag vill i framtiden, utbilda mig till häst equiterapeut och starta eget. Alla egna företagare började ju någonstans, med en dröm och en önskan om att lyckas.
Hur vet man om man är för stor på sin ponny?
En rätt klassisk fråga när man rider ponny, "ska du inte gå över till storhäst snart?". Men hur vet man egentligen om man är för stor för sin ponny?
Som jag ser det är det rätt individuellt från ekipage till ekipage. Jag är visserligen 174cm lång och väger 53kg och rider maxad d-ponny (Shikira) utan problem. Hon bär upp långa ryttare bra och är mer "storhäst i ponnyformat", vilket jag är tacksam över. Sen finns det d-ponnyer jag satt mig på 2009 då jag var kortare än vad jag är idag och kände mig lång på, Enterprize är en av ponnyerna jag prövred i Sthlm -09 som jag kände mig jätte lång på, trots att han var i Kiras storlek och jag var kortare än vad jag är nu.
Sen finns det rätt andra roliga exemplar. Jag red en arab lite tidigare, har bla. tävlat henne i dressyr en gång där vi vann klassen. Det kändes som att jag satt på en shetlandsponny storleksmässigt när jag red henne, haha. Och trots det var hon ca. 155cm.
När jag red vår fd. arab Smokie (han på bilden ovan, skimmeln) kände jag mig också rätt stor, och såg till och med lång ut på honom. Han var 156cm. Sen har jag ridit en häst på 183cm utan att se liten ut, jag såg lagom ut. Meeen, jag ser även lagom stor ut på Kira egentligen. Visst, jag skulle kunna ha en 20-25cm större häst utan problem. Men jag ser ändå inte för stor ut.
Så hur vet man om man är för stor? Det känns, och i vissa fall syns det rätt tydligt också. Men att vara 174cm och rida d-ponny är inget "ovanligt" skulle jag säga, har du en ponny som bär upp dig bra och ändå är en duktig ryttare som kan rida balanserat kan man strunta i "när ska du gå över till storhäst?". Det får jag höra ibland, men jag vet att Kira inte tar skada av min ridning. Jag är så pass lätt mot min längd och kan rida henne balanserat, då fungerar det. Vill man nu tävla höga klasser inom hoppning eller dressyr kanske man får fundera på om man skulle behöva större häst/ponny för att det ska fungera rätt. Jag behöver inte gå upp på storhäst storleksmässigt om jag har Kira. Vi är så sammansvetsade så det är galet, vi kan varandra utan och innan. Men jag antar, att har man ägt sin ponny i 5 år känner man varandra rätt bra?
Folk har frågat om Kira är till salu, och ja, det är hon. Hon är alltid till salu till rätt hem. Och ja, i det fallet kan jag tänka mig att köpa storhäst, en större sådan 167-170cm, lätt i kroppen med förutsättningar. Jag behöver inte köpa en häst för 80.000:- som är "färdig", jag kan välja en storhäst för 35.000:- om kemin stämmer och jag ser potential i hästen. Jag har plockat fram saker ur Kira Ni sagt att aldrig skulle gå. Jag lyssnar inte på bullshit i ridsportvärlden, det är onödigt att lägga energi på. Jag lägger hellre tid på att utbilda min egna häst, än att köpa en färdig för att plocka rosetter. Fine?
Trust must be earned
Jag klickade mig in på en ball bruds blogg för ett litet tag sen, en brud som bor i samma kommun som mig och likt mig äger en egen ponny och rider jätte fint och vet att en ponny inte är en leksak, och inte ska användas som en heller. Jag hade läst några inlägg innan någonting fick mig att stanna till och läsa meningen om och om igen, jag trodde verkligen inte det var sant det jag läste. Det var en kommentar av en annan bloggläsare jag läste, och redan efter de tre första orden kunde jag till 110% säga vem som skrivit den. Mycket riktigt, jag visste precis vem kommentaren var ifrån.
Allvarligt talat, är det sådant här bloggare ska få som vardagsmat idag?! Ska man inte kunna skriva inlägg efter vad man själv tycker och tänker om saker och ting och sen få skit av andra för att dom inte gillade det jag skrev?! Jag är så jävla less, skärp er! Åsikter har och kommer alltid tolkas fel av någon hur välformulerad du än är, har alltid vart och kommer alltid vara så. Folk vrider på meningen, får den att låta fel. Det är ingen nyhet, och det värsta av allt är att det finns personer som gör det med mening, letar fel med mening. Just för att kunna skriva en halv dum kommentar och trycka på "skicka". Det är inget annat än ett behov av att synas och höras, för vilken anleding tycks inte spela någon roll, skämmer man ut sig är tydligen helt okej bara man syns och hörs. Uppmärksamhetskåt och extremt barnslig skulle jag kalla det!
Det är ingen tvekan om saken att ridsporten är en tuff sport, både fysiskt och psykiskt. Varför ska det vara så?! Det finns alltid personer som ska komma och tro sig veta bättre än alla andra, har ett behov av att trycka ner lite på andra och tro sig själv vara så viktig och håller näsan lite för högt i vädret. Folk säger att du rider din häst fel, att ni aldrig kommer ta er någonstans, att ditten och datten inte är bra och blah blah blah. Jag har fått kommentarer med att jag tydligen skulle rida min häst fel, men en rolig sak är ju att de personer som säger det inte ens suttit på min häst. Om inte jag kunde rida min häst rätt hade hon förmodligen inte vart helt skadefri under alla år jag ägt henne. Felridning märks tillslut på hästen eller ponnyn, när veterinärräkningen kommer. Rider du med en prestige sadel klassas du automatiskt som en person med mer pengar än ryttaren som rider med en Henri de rivel sadel. Why? Folk är blind i siffor, ju dyrare saker du har - desto högre status. Det är, lär er det för en gångs skull, inte priset i utrustningen som avgör om du är en bra ryttare. Jag lovar att jag skulle kunna rida Kira fint, barbacka i mjukisbyxor, converse och med ett träns från börjes likaväl som i ett par pikeur byxor, tretorn advance stövar, ett scapa sport schabrak, en Kieffer dressyrsadel och ett Stübben träns. Ja, jag har den utrustning jag uppgav men jag är inte blind i sifforna för det. Jag vet att det inte är priset på utrustningen som avgör om du är en bra ryttare.
Det jag egentligen vill komma fram till är att jag inte förstår varför vissa personer i ridsporten alltid ska ha ett behov av att ge elaka kommentarer åt andra. Till vilken nytta? När jag läste brudens blogg blev jag arg, irriterad och rent ut sagt förvånad att en 18 åring ska ge en elakt menad kommentar till en tjej som är 4 år yngre. Vilken förebild, vilken mogen 18 åring va?
Can you stay strong? Are you doing okay?
Egentligen skulle jag helst av allt vilja sätta mig på ett flyg ner till Södra Sverige så fort som möjligt, lämna allt, glömma allt för en stund. Nej, nu ljög jag. Jag skulle vilja åka iväg med en enkelbiljett och komma hem först när jag känner att jag orkar möta vardagen igen. Det är såhär jag fungerar, när något inte är rätt vill jag härifrån. Umeå och Stockholm har fungerat bra. Stockholm bäst, jag är näst intill lite förvånad över hur tuff jag blev när jag stod i huvudstaden i November. Det är nog en av anledningarna till varför jag vill flytta dit, för att jag personligen mår bättre av att trängas på en tunnelbana där du iprincip står så nära på varandra att du kan känna den andas andetag, än att åka på en buss med 10 personer.
Igår frågade min syster om jag ev. var sugen på att dra ner iprincip längst ner i de avlånga mellanmjölkslandet 13-16 Juli, och jag näst intill grät av lycka. Det är något jag verkligen skulle behöva. Det skulle vara bra för mig. Jag kan tänka mig en helg i Stockholm också, det skulle befria mig lika mycket. It's weird, men jag känner mig mer hemma i Luleå, Umeå och Stockholm än vad jag gör på platsen jag bott på i över 18 år.
Jag kan betala flera tusen på att åka söder ut några dagar så snart som möjligt, jag skulle inte tveka. Jag ogillar Kalix rätt starkt, och det är nog rätt uppenbart? Jag hör inte hemma här. Jag vill flytta, nu på direkten.
12.06.13 - oh, how do I know if i should stay or just go?
Ni som inte gillar mina "what to do" inlägg kan sluta läsa nu, annars kan ni fortsätta läsa. Men kom ihåg, jag varnade er.
Ikväll är en sådan här kväll jag börjat fundera på vad jag egentligen vill göra till hösten, vart jag vill bo, jobba med etc. Vill jag verkligen flytta till Luleå? Kommer jag få ut något av det? Jag börjar vara tveksam på om det är rätt, för jag har en svag känsla av att jag kommer tycka att även Luleå är för litet för mig. Tidigare ikväll satt jag och kollade på gymnasium i Stockholm innan jag sen tänkte "men Josefin, allvarligt talat? Tror du på det här själv?" Ja, inte vet jag, jag är rätt tveksam om motivationen finns där, över huvudtaget. Är det tråkigt är det kört. Så väl känner jag mig själv.
Det skulle vara en jävla utmaning att packa väskorna och dra till Stockholm, Kos eller Barcelona 4 veckor i höst och utbilda mig till bartender och sen flytta till L.A och jobba där. Jaga lite drömmar. Jag kan verkligen se mig själv i L.A, attityds och personlighetsmässigt. Hemma i Kalix är jag rätt lugn och sansad, men det är bara för att jag är uttråkad.
Jag och Jens hade en rätt kul diskussion på jobbet en kväll i helgen. Han sa något som lät ungefär "åh, det skulle jag aldrig trott om dig!" Det vi diskuterade var bandy och bilar, eller ja, en ganska massa olika saker när jag tänker efter. Han blev i alla fall förvånad över att jag gillar bandy och hade en rätt bra koll på bilar och tyckte inte att man kunde ha den uppfattning om mig innan jag talat om det. Haha, det var lite smått kul.
Sätt mig på en stol med en skylt med mitt namn och ålder på och folk skulle få gissa hur jag är som person, vad jag vill bli i framtiden, vad jag drömmer om etc. Det hade vart få som hade prickat in rätt svar, jag är övertygad. Hur många som inte vet om det eller läser min blogg skulle tro att mitt favoritämne i skolan var biologi, att jag vill bo i L.A och jobba som bartender, att jag vill bli proffs på att surfa, att jag skulle vilja jobba som polis eller med idrottsmedicin. Tror ni någon hade fått alla rätt? Jag är helt övertygad om att ingen kunde prickat rätt på allt.
Jag är ju som lite lur på att jag kommer tycka Luleå är för litet för mig, efter ett tag. Igårkväll när jag red ett dressyrbacka på Kira barbacka ute i solskenet just efter klockan 20.00 kom jag underfund med att jag inte hade kunnat spendera tiden på ett mer underbart sätt än där jag satt och hon var värd många miljoner så grymt som hon gick, eller ska jag säga hur grymt vi kommunicerade med varandra? Ridning handlar om kommunikation, den är viktigare än man tror. Jag skrev en artikel om det när jag gick 9an "kommunikation, viktigare än du tror" hette den. Och den fick jag ett starkt MVG på, för övrigt. Och det är riktigt sant, det är viktigare än vad många tror. Jag har ägt Kira i nästan 5år, det är riktigt länge. Jag hade aldrig kunnat hitta en ponny som passat mig bättre än vad hon gör, vi passar som handen i handsken tillsammans, vi är så tajta.
Jag vill inte ge upp ridningen för att jag växer upp, för att jag fyllt 18 och kan klassas som vuxen och måste ta beslut själv. Jag vill inte ge upp 13 år och lägga det på is ett tag. Det är inte det jag vill, det spelar ingen roll att jag kan uppta det igen efter nå år, för det är inte det jag vill. Igår fick jag verkligen en sådan "Wow, kan livet bli mer underbart än vad det är just nu?" känsla när jag satt uppe på Kiras rygg igår. Varför ska jag behöva välja bort den jag älskar mest av alla på denna jord för att jag fyllt 18? För att jag kan klassas som vuxen? För att en siffra i min ålder ändrats? Age is just a number.
Jag kan tacka ja till ett hästjobb och packa mitt och Kiras pick och pack och dra, få göra det jag vill göra. "If your dreams don't scare you, they're not big enough." Jag älskar att både mamma och min låtsasmamma är så förstående när man bollar idéer med dom, för båda ger mig samma svar, är samma trygga plank att luta sig mot när man inte själv vet vad man ska tro och tycka om saker och ting. "Åk, pröva! Gör allt du vill göra!" "Jag ångrar de saker jag ville göra i din ålder men aldrig gjorde" "Åk! Kalix/hem finns kvar om det inte känns rätt och då är det bara att flytta hem igen" "Åk och ge det tid, ge inte upp för fort. Det kommer kännas ovant och läskigt, men ge det bara tid!" Jag älskar mamma och Anna som min låtsasmamma heter för de stöd dom ger mig, det är inte så lätt att bolla idéer med sig själv. För hjärtat säger en sak, och huvudet en annan.
Jag är rätt inne på det där med att dra söder ut och ta något hästjobb, ta med mig Kira och få leva precis så som jag vill, inte efter vad andra tycker är rätt, utan det jag själv känner att jag vill göra. Jag vill inte sälja Kira, det har jag sagt åt mamma 1987863475463872 gånger och kommer inte ändra mig. Hon är det finaste jag äger och har, jag älskar henne. Varför ska jag välja bort den jag älskar mest för att göra något jag inte kommer tycka om hur jag än vrider och vänder på det? Kallar ni det rätt? Jag kallar det jävligt baklänges och fel, så fel det bara kan bli. Jag ser inte poängen i att sälja henne, flytta till Luleå för ett "vanligt" jobb och sen känna att jag gjorde fel. För det är jag rätt säker på att jag kommer göra, och jag tänker inte lyssna på nå "du vet inte fören du prövat." för då tänker jag hosta ur mig ett "men jag vet, jag har gjort det 4 gånger förut med hästar som vart mina" Starbell, Barraquda, Smokie, Carisma.. you name it, jag vet hur det känns. Och ingen, ingen kommer i närheten av vad Kira betyder för mig. Så nej tack, jag tänker inte pröva något jag redan gjort och vet så väl.
Nu tänker jag sova, jobbar imorgon 07.45 - 14.30 så rätt kort dag. Ska kolla om det finns nå intressant hästjobb ute imorgon, jag verkar ju redan veta vad jag vill, oavsett hur fruktansvärt rädd jag är. It doesn't matter. För jag är inte mer rädd att flytta över 100 mil hemifrån än vad jag är för att sälja min älskade Shikira.
If karma won't hit you, I will.
Flyttar jag söder ut för ett hästjobb vet jag hur många kommentarer jag kommer få med att jag saknar verklighetsuppfattning, att jag lever i en rosa bubbla, att det aldrig kommer hålla i längden och bla bla bla. Vet inte hur många avundsjuka kommentarer jag fått genom åren, en jävla massa är det då (från en viss person). Så några till kan jag nog ta utan problem. Så varsågod, go ahead!
Jag ser mig själv hellre sitta uppe på hästryggen med ett par tyglar i händerna och utföra svåra dressyrprogram än att sitta på stolen bakom skolbänken med matte B på bordet. Folk får säga vad de vill, tycka vad de vill, det är ändå inte deras åsikt jag kommer gå efter. Det finns alltid folk som kommer ha synpunkter på vad man än gör, i alla lägen. Vad det bevisar är rätt logiskt, mitt liv är uppenbarligen mer intressant än vad deras är.
Flyttar jag söder ut för ett hästjobb har jag otroliga förutsättningar för att bli riktigt, riktigt duktig. Det har jag inte om jag bor kvar här, inte på samma sätt. Inte tävlingsmässigt. Vad mina mål med ridningen är talar jag sällan om, för att slippa prestationsångest och allt vad det hör till. Talar jag inte om det har jag ingen som kommer med åsikter om varför det tar sådan tid etc. Att vara duktig betyder inte att man måste plocka hem blå/gula rosetter var och varannan helg. Många fuskar till sig framgång, och de personerna är jag inte de minsta imponerad av. Jag vet flera som tagit genvägar mot framgång och verkar mer brydd om placeringar och rosetter och att få höra att det är duktiga. När det i själva verket var hästen som hjälpte dom upp på nivån. Köper du en häst som gått SM är det väl rätt logiskt att du tar dig upp i klasserna fortare än en som köpte en outbildad ponny. Men tyvärr, är folk rätt blind för sådant. Det finns så många SM ryttare på ponny i Sverige som inte ens kan rida snyggt. Jag har sett flera livé i vintras, så jag vet mycket väl vad jag pratar om. Jag är inte de minsta imponerad av de ryttarna, inte de som tar genvägar till framgång. De ryttare jag är imponerad av är de som kan stå emot det där och faktiskt lotsa sin orutinerade 45.000:- ponny runt samma bana snyggare än de med 250.000:- ponnyer kan. Det är imponerande! Sen måste jag le och säga att det är skrattretande när ryttare köper tävlingponnyer och tror de kan klättra och placera sig i klasserna bara för att ponnyn gjort det med tidigare ryttare, och så händer raka motsatsen, det går sämre. Lär er att genvägar ofta är senvägar ;)
Nu ska jag kolla storhäst annonser, gå och duscha, se film och sova. Fredag imorgon och jag börjar först 13,15 - 20,00. Tänkte hinna med ett dressyrpass på min fina skimmel på morgonen. Godnatt!
Jag bara glider fram, Säger trevligt att råkas, Josefin är mitt namn
När jag kom hem från jobbet idag så började jag och mamma kolla på mobilabonnemang, samt mobiler då min verkar behöva bytas ut snarast. En Iphone eller HTC Titan känns det som att valet står emellan. Nåja, hur som haver så gled vi över på vad jag vill göra till hösten. Jobba? Gå skola? Bo i Luleå, Umeå, Södra Sverige? Utomlands? Så frågade mamma vad jag ville bli, bartender svarade jag av ren rutin och det är väl inget problem i sig, cashen har jag efter sommaren så jag kan utbilda mig till bartender likaväl i Stockholm som i Barcelona. Det dumma är ju bara att jobb som söker bartenders vill helst se att bartenden har några års jobberfarenheter. Går jag den bartenderutbildning jag vill gå, så är jag iprincip erbjuden jobb vart i världen jag än vill ha det eftersom det är så hög kvalité på utbildningen och skolan/skolorna. Fräckt att jobba som bartender i L.A eller N.Y typ!
Annars kom jag ju på en riktigt bra lösning - jag gifter mig med någon hockeyspelare som tjänar massa, massa, massa pengar och så lever jag på hans pengar. Så får jag den där lägenheten i L.A, den där sprillans nya BMW:n och en chihuahua att bära omkring på. Barbie, typ? Hoppas ni kunde ta det där med lite ironi. Fast, fan vad bekvämt!
Visst kunde jag säkert sitta bakom skolbänken i 3 års tid på gymnasiet och göra det jag ska, men inte med nöje. Been there, done that liksom. Jag är inte typen som kan acceptera att det är tråkigt, och ändå fortsätta i 3 år till. Det är inte så jag fungerar. Gymnasiet är skit trist, i alla fall när det inte finns något i hemkommunen som man vill läsa, som ger en någonting. Jag må se rätt lugn och sansad ut på utsidan, men jag är verkligen inte rädd att dansa några baletter med felsteg innan jag gör det rätt. Överlag tycket jag många, väldigt många går att rama in i den där typiska "Svensson ramen". Att gå egna vägar, bryta mot lite normer är inget som dom håller på med, för det är inget som ger något realistiskt hur som helst. Ursäkta, tror ni man tar sig dit man vill enbart av att drömma om det?
Well, maybe that's true. Men, lyssna riktigt noga nu. Jag vill inte vara den där som en dag ångrar att jag inte var lite för tuff, dansade några felsteg och fick lite livserfarenheter. Jag gör hellre fel, än är den som 30 år senare sitter på samma jobb, med en telefon i ena handen, en penna i den andra och nosen framför en dator med en kaffekopp på bordet. Maybe that's you, but it's not me. Jag vill jobba som nå kul, göra det jag vill göra. Inte göra det "bara för att". Så länge du inte vågar chansa, kommer du heller inte ta dig framåt. Ibland undrar jag hur enkelt det faktiskt hade vart om jag faktiskt var modell i Tyskland idag. Jag menar, bo utomlands, fotas och få pengar för det. Even barbie wants to be me.
Life is a highway
Jag har hela eftermiddagen haft en konstant fråga i huvudet, Umeå eller Luleå? Jag har bokstavligt talat vägt båda ställerna med för och nackdelar. Ska jag tänka praktiskt, känna med hjärtat eller tänka med huvudet, eller inte tänka alls? Ingen tvekan om att jag älskar Umeå, för det gör jag. Men (wow, jag kan hitta nackdelar i Umeå!?) det är längre hem till mamma, mammakär, jag vet. Och i Umeå känner jag enbart lite folk. Visst, man lär ju känna folk men ändå. Bor jag i Luleå är jag hemma på 50 min, jag har min morbror som bor i Luleå så vill jag hem ibland på helger kan jag åka med han. Känner betydligt mer folk i Luleå än Umeå, och bara det i sig är en trygghet (i mitt tycke).
Lite som bilden ovan säger känner jag nu, ofta, mer eller mindre alltid. "I would give anything to feel comfortable in my own skin." Det negativa jag kan se i min personlighet som är min nackdel är att jag ibland tänker för mycket, känner efter för mycket, inte litar fullt ut på att jag klarar av att stå på egna ben. Det negativa i mig sitter enbart i mina tankar, hjärnspöken. Att jag har de erfarenheter jag har vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt, säga varför mig och tycka synd om mig själv. Det kanske jag borde? Eller så är jag glad hur mycket starkare som person jag faktiskt blivit av det, om det så ibland känns som att det gett mig motsatsen. Ibland vill jag verkligen bara glida ner på golvet, sätta händerna framför ansiktet och släppa allt. Men det är inte mig. Må dåligt inför folk existerar inte i mitt huvud, jag avskyr det, riktigt avskyr det. Jag står hellre ut så länge det går. Ser du mig med tårar i ögonen är något riktigt fel. No sleep until I'm done with finding the answer.
Think of me as the barbie you’ll never get to play with
Om du inte visste något alls om mig, bara hur jag såg ut och vad jag hette, då hade du förmodligen försökt komma på hur jag är som person. Det hade inte vart helt orimligt att du hade skaffat dig en uppfattning om att jag skulle vara extremt fåfäng, och väldigt "fin i kanten". Det är saker jag hört innan folk sett the real side of me och ändrat uppfattning. Dömmer du mig enbart efter mitt utseende med hur min personlighet kan vara, skulle du förmodligen aldrig pricka rätt i prick - Jag lovar!
Frågar du mig om vad jag vill bli i framtiden skulle jag förmodligen svara "vara rik", det är ett typiskt svar när någon frågar mig vad jag vill bli. Frågar folk vart jag vill bo svarar jag rätt och slätt att jag vill bo i L.A. Frågar dom vad jag vill sysselsätta mig med svarar jag att jag vill bli proffs på att surfa. Slå ihop allt det där och du får en mening som lyder "jag vill bli rik, bo i L.A och vara proffs på att surfa." Då drar de flesta på läpparna, skrattar bort det (speciellt lärare) och säger "ja, livlig fantasi har du ju!" Ursäkta, sa du fantasi?
Jag avskyr när folk ser mig i ögonen efter jag snällt och artigt svarat på deras frågor om vad jag vill bli och sedan möts av en blick som säger ungefär "ha, dröm vidare! Tror du på det där själv?" Lyckligtvis bryr jag mig inte de minsta, det finns ingen som kan få mig att tro att det skulle vara omöjligt. För det är det inte.
Folk i landet brunsås, mellanmjölks landet eller allt vad det nu brukar kallas verkar gilla att vara en i mängden, göra som alla andra. Jag är imponderad av det folket som törs strunta i det. Köra sitt eget race, strunta i andras åsikter om vad som är möjligt att uppnå och vad som inte är det. Tror du redan från början när tanken slår dig om något att det inte går, då kommer det förmodligen inte göra det heller. Skaffa lite skinn på nosen, keep your standards and head high. Det där upptäckte jag i 8:an någon gång, du kommer ingen vart av att gå i andras fotspår, vara en i mängden och inte våga sticka ut. Strunta i vad alla andra tycker, who are they to judge?! Just det, ingen.
Hade jag haft råd och sa "hejdå mamma jag sticker till L.A och blir proffs på att surfa!" hade hon blivit glad, haha. Hon har alltid stöttat mig i allt jag vill göra, och det är jag riktigt glad över! Hon har aldrig ifrågasatt varför jag vill bo i L.A, varför jag vill bli proffs på att surfa eller gett mig den där "ha, dröm vidare! Tror du på det där själv?" blicken. Jag brukar få höra att jag är tuffare än jag ser ut, och det stämmer nog rätt bra i vissa fall. Utseendemässigt tror jag ingen skulle kunna gissa sig till att jag egentligen vill bli proffs på att surfa, vilja bli polis. Speciellt inte det sistnämnda. Döm aldrig hunden efter håren brukar man väl säga?
stop thinking you can run over me
Imorgon efter jag vart till Sunderbyn har jag en lektion efter lunch på skolan, ska även försöka få tag i syv:en så jag kan prata med henne om hur man gör för att söka gymnasie i Umeå och allt som hör det till. Är helt 110% säker på att jag kommer få höra något i stil med "jaa, det var ju tråkigt att du inte vill gå skola här, vi som har så bra lärare etc. Du är ju så duktig på att teckna/måla, är du verkligen helt säker?" Om så inte av syv:en men säkert av någon av mina två mentorer. Jag avskyr det där "du är ju så duktig... är du verkligen helt säker?" om jag hade tyckt det var kul, om jag hade trott att det gav mig något i framtiden hade jag väl inte ens tänkt tankarna? Så ja, jag är helt säker.
Överlag, när vi blivit frågade spontant ibland på estetlektionerna om vi tycker det är kul att gå estet har jag svarat "nej, inte speciellt." helt rakt och ärligt, för jag tycker inte det. Då får man oftast ett skratt tillbaks och "jaha, varför tycker du inte det?" Ursäkta, är det nu jag ska beklaga mig framför dig med den snällaste ursäkt jag kan hitta till varför jag inte tycker det är kul att kladda färg på ett papper? Vad ger det mig liksom? Visst, det är världens slöaste lektioner och ibland känns det som att gå på dagis, jag är inte den enda estet som sagt att det är som att gå på dagis, tål ju att tilläggas. Jag vill inte bli konstnär, jag vill inte bli bildlärare. Just estet ämnerna ger mig absolut ingenting positivt, för jag tycker dom är skittråkiga.
Det är inte din åsikt om vad du tror jag kan åstadkomma som jag lyssnar på när jag fattar beslut, det är inte din åsikt om vad du tror jag skulle kunna och inte kunna som påverkar mitt beslut. Det som påverkar mitt beslut, det är vad jag själv känner att jag vill. Vill jag inte kladda färg på ett papper i fortsättningen så är det inte ditt val, det är mitt eget val. Jag är inte rädd för att gå skola längre än nödvändigt, inte om jag får gå/läsa om något jag tycker är kul och intressant. Jag trodde det skulle vara kul att gå estet, när jag gick 9an hade hag mvg på alla bilduppgifter och det var kul. Det här är verkligen inte samma sak, inte på långa vägar. Jag går hellre skola fler år, och för ut något av det och kan tycka att jag går en bra linje, som ger mig något och som jag tycker är kul att gå. Än att gå något där jag varje morgon vill dra täcker över huvudet, näst intill suckar när jag går in genom skolans dörrar, tycker hela estetlektionen är tråkig och räknar minuter tills jag får gå därifrån. Det är inte så det ska vara, då är man inte på rätt linje.
Jag satt och kollade olika gymnasier i Umeå igår och det är därför jag behöver prata med syv:en, jag har övervägt det så otroligt, otroligt, otroligt många gånger och redan sen jag gick 9an och sökte gymnasie kom jag in på en annan ort än i hemkommunen, i Piteå rättare sagt. Jag var för feg för att flytta. Förra året när jag sökte kom jag in i Umeå, but still, jag var för feg för att flytta. Och det går inte en vecka utan att jag ångrar mig att jag inte flyttat till Umeå, "never let the fear of striking out, keep you from playing the game." Jag tänker inte vara feg längre, brukar man inte säga tredje gången gillt? Jag vet ju att jag vill flytta till Umeå, det är ju rätt uppenbart för både mig själv och för er läsare att ni vet att jag vill. Igårkväll fick jag ett sms där en del ur det stod "för du har inte flyttat hit kanske, that's way :)" Jag kände bara "snälla.. ge mig en lägenhet i Umeå på direkten."
Jag är inte den som inte törs stå för vad jag tycker, speciellt inte när det kommer till skolsammanhang. Vet jag vad jag vill, så vet jag verkligen vad jag vill. Kan bli intressant imorgon, höra syv:ens och mentorernas reaktion när jag talar om att jag tänker söka gymnasie i Umeå och kommer få förklara mig till varför jag gör det. Men, det är inte dom som ska välja min framtid, deras åsikter spelar mig ingen roll. Jag vill bo i Umeå, jag vill plugga i Umeå - och så är det bara, no doubt.
"Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar." - Nalle Puh
Gånger jag råkar se den här bilden känns allt bokstavligt talat så jävla fel det bara kan bli, det enda som håller mig fast på hemmaplan är Kira. Läste ett inlägg på Linn's blogg om hur folk spekulerar och diskuterar när bloggare skriver att dom ska sälja sin häst/ponny. "Nej, du kommer ångra dig!" "Han/hon (ponnyn) kommer sakna dig!" etc etc. Drog lite smått på läpparna när jag läste Linns klockrena svar att Winnetoo förmodligen inte tänker "åh, vad jag hade velat åka till Ljungby och hoppa MSV i helgen". Det är faktiskt sant, hästar kan inte tänka på det sättet som vi människor gör. De kan inte sakna oss människor som vi kan sakna dom.
Jag har överlag väldigt svårt för folk som gulligullar med sina hästar på ett sätt som inte gör det logiskt att förstå poängen i det. "Åh, lilla gulligull ska du få komma ut i hagen en stund?" "Åh, har du saknat mig lilla älsklingen sen vi senast sågs igår?" etc etc. Honestly? Förväntar ni Er att den ska svara tillbaks? Jag tror överlag jag har väldigt svårt för det där överdrivna "gulligull språket", det får mig ungefär att vilja sticka fingrarna i halsen.
Flera hästmänniskor gör det till en så stor sak att sälja sin häst, ja, jag kommer sakna Kira otroligt mycket den dagen hon inte längre är min. Ja, jag kommer bryta ihop och må kasst för att jag inte har min trygga vardag att luta mig tillbaks på. Men ibland kan man faktiskt inte endast tänka på att ta den lätta vägen, slippa alla hinder och motgångar. Det är motgångarna som gör dig starkare och mer erfaren, inte medgångarna - dom är plus i kanten. Vi förmänskligar hästarna, no doubt. Men helt ärligt, den lyckliga tjejen eller killen som får turen att bli Kiras nya ägare kommer förmodligen älska henne lika mycket som jag gjorde när jag var 13 år och fick hem min sagoponny. Vi tror alltid att hästen inte kan ha ett bättre hem än det vi kan erbjuda den, inte kan älskas mer än vad vi gör. Men egentligen kanske vi stirrar oss blind på just den punkten, VI TROR. Vad vi tror är en illusion vi skapar själv i huvudet med de mest hemska saker vi kan komma på för att göra det hela så mycket större än vad det egentligen är.
Säljer jag Kira är det inte synd om henne, för jag gör det ju för hennes skull för att hon ska kunna få den tiden jag inte skulle kunna erbjuda henne. Väljer jag att behålla henne gör jag det för att det är för jobbigt, men det spelar ju egentligen ingen roll om jag måste släppa taget om henne nu, om ett år eller tio år. Ju längre tid det går, destu jobbigare blir det, onekligen. Har jag kvar henne och inte kan flytta till Umeå kommer jag inte ha möjligheten att forma mitt liv efter hur jag vill, jag kommer inte kunna läsa idrottsprogrammet med inriktning idrottsmedicin och coaching, jag kommer inte kunna åka iväg 4 veckor och utbilda mig till bartender etc. Har man häst är man låst både tidsmässigt och ekonimiskt.
Ibland måste man kunna släppa alla tankar, försöka se vad som faktiskt är det rätta att göra hur ont det än kommer göra. Det är inget jag tänker förneka, för jag har vart med om det förr och jag vet hur jobbigt det är att se sin häst med någon annan, någon annan som är dens nya ägare. Det ni haft är över, tiden har runnit ut. Ibland vill jag göra som småbarn gör när inget går deras väg, dom bara grinar rakt ut och sen är det bra igen. Men då var jag å andra sidan inget småbarn längre, på två veckor är jag vuxen, jag måste lära mig att bestämma själv och stå på egna ben hur tufft och jobbigt det än är, hur ont det än gör, hur rädd jag än är. Det är så man växer som människa, att kastas ut i en totalt okänd framtid med nya utmaningar, nya motgångar - men det är så det är, inte bara för mig, utan även för dig. Det är bara tiden som skiljer oss åt, min tid att bestämma mig kanske må vara inom en snar framtid, din kanske är om fem år. But that's the way it supposed to be.
Don't wanna break your heart
Om du stod högst upp på toppen och nästan kunde peta på molnen och någon som vart hela din värld knuffade ner dig, skulle du gråta? Det där har känts som vardagsmat för mig de senaste veckorna, oändliga diskussioner som inte lett någonstans. Enda felet är väl att jag inte är som de flesta andra, du kan inte knuffa ner mig känslomässigt. Jag kan vara stenkall. Du kan inte tygla mig, linda mig runt lillfingret. Det är sånt man lär sig med tiden, ju tuffare situationer - desto snabbare lär du dig att ta det på rätt sätt. Jag har stått på toppen, nått botten. Jag har stått på botten, nått toppen - Innan jag lärde mig hur jag ska tygla känslorna, linda dom runt mitt lillfinger, placera dom rätt och bara gå vidare.
Jag får ofta höra att jag får allt jag pekar på och inte behöver göra någonting själv utan bara får allt serverat på silverfat, hade det vart så hade jag ägt en lägenhet i L.A och haft en sprillans ny vit Audi A5. Det är kul hur folk, framför allt när man har blogg törs skriva elaka saker som de aldrig över huvudtaget skulle våga sagt till mig öga mot öga. "du har inte blivit erbjuden modellkontrakt i Tyskland" "Du? Skulle du bli modell, vilket skämt" "seriösa agenturer hittar inte sina modeller på internet" "varför tävlar du inte med din häst så vi får se de blå/gula rosetterna? Kom igen då om ni nu är så bra!" Etc. Jag har inte ens fått smaka på 10% av den mängd de riktigt stora bloggarna får för elaka kommentarerna. Men jag har också fått en hel del sådana under de tre år jag bloggat. I början var det smått jobbigt, jag var liten och kunde inte se igenom kommentarerna. Nu mer läser jag dom, drar på läpparna över den tid ni avundsjuka själar lägger ner på att försöka se mig falla. Dränk mig i elaka kommentarer, men det kommer fortfarande inte göra dig till mig.
i found your nose, it was in my business
"You know my name, not my story. You know what I've done, not what I've been through."
Jag låter fingrarna glida över tangentbordet, ser hur fingrarna knapprat in weheartit.com och bläddrar, byter sidor och studerar bilderna grundligt innan jag kommer på mig själv med att sitta och titta på en bild, länge, länge. Genom dom rosa skullcandy lurarna som sitter på mitt huvud spelas Train - To be loved, jag är kär, kär i låten, den säger så lite men ändå så otroligt mycket. Men det var inte vad jag skrev i sökrutan eller vilken låt jag lyssnar på som jag ville berätta, det var bara en del av det jag tänker skriva.
-
Har du någonsin ställt dig själv frågan, eller kanske bara börjat fundera på om du bryr dig om vad andra tycker om dig? Om du är stenhård, känslokall eller känslosam? Jag kan inte svara på vilket ord som passar in på dig, men jag kan svara på vilket ord som passar in på mig. Folk överlag har ofta stora förväntningar på en, du ska kunna ramas in i det där som kallas balanserad, perfekt, duktig, skötsam och så vidare. Jo tack, att vi bor i mellanmjölkslandet där folk tycks ha en förmåga att leva för mycket på andras regler istället för att skriva sina egna vet jag mycket väl. Det kanske är det ordet som stämmer in på mig, annorlunda. Det har jag hört mer än en gång, jag är inte som alla andra. "Du känns speciell." Minns fortfarande gången jag klickade upp ett sms från han för flera veckor sedan där det stod precis så, och jag kunde inte dra mer på läpparna. Och speciell måste ha vart en positiv sak, för idag är han min, jag är hans.
Sitter kunskapen i prislappen, i stammen eller i ryttarens huvud?
Sitter man och kollar på hästannonser (ponny) så dyker det ofta upp någon, inte allt för märkbar ponny med en prislapp på dryga 250-300.000:- Jag brukar själv börja fundera över prislappen och vad folk egentligen tänker med när jag läser priserna, inte så att jag är avundsjuk på ryttare i min ålder som rider ponnyer för 300.000:- ni ska få höra mina åsikter om det hela.
-
Sitter egentlien ponnyns kunskap i prislappen, i stammen eller i ryttarens huvud? Ja, visserligen avgör ju stammen en del men inte allt. Många, väldigt många av ponnyerna som tävlar på hög nivå är importer och har ofta okänd stam. Kunskapen sitter inte i prislappen, det är vad folk tror att den gör. Bara för att ponnyn går 130cm hoppning och har tävlat SM tror folk man kan få dryga 300.000:- för den, till och med upp emot 650.000:- för en ponny, tänk egenom det där riktigt noga själv. Du kan, få en jämnlik ponny som har kapacitet att ta sig till SM nivå om du som ryttare vågar, är målmedveten och har ett stort tålamod köpa en ponny för 75.000:- som skulle kunna göra sig jämnlik med den dyrare ponnyn.
-
Mycket sitter faktiskt i ryttarens huvud, du tror att bara för att ponnyn är dyr så kan den allt, du behöver bara sätta dig på den så tar den dig till samma nivå som den gick med föregående ryttare. Visst, så kanske det är - i början. Men när skulle du känna dig som mest stolt, om du fick en ponny av dina föräldrar för 300.000:- som redan tävlat flera SM, med olika ryttare och plockat hem rosetter och segertäcken så det sjunger om det och en dag vinner SM på ganska kort sikt. Eller, hade du vart mer stolt om du fått ponnyn för 75.000:-, laget ner tid och arbete på den en lite längre tid och vunnit SM på den. Den där SM ponnyn för 300.000:- har någon gång även den vart en ponny som legat lägre i pris, sen har någon vågat chansa på den och utvecklats till toppen. Nu pratar jag för mig själv, men jag skulle känna mig otroligt mycket mer stolt om jag och min ponny tillsammans utvecklats och nått toppen.
-
Tyvärr är ridsporten en gren man lätt kan köpa sig framgång i om ens föräldrar har nog mycket pengar, jag säger inte att alla gör så, men en del. Jag kan inte säga att jag ser det som något positivt, svensk mästare i mina ögon är någon som jobbat sig upp till den titeln, inte någon som köpt sig framgång och kunnat hoppa över ett par steg. Tänk dig någon i en sport som inte kan köpa sig framgång, där allt ligger i ens egna händer och huvud för att ta sig till toppen. Ridsporten kan man fuska i, om man vill. Men då tycker jag inte man heller ska kalla dom som gör det för otroligt duktiga, det finns många, väldigt många duktigare ryttare än dom men som inte ligger på den nivån för att dom valt den lite tuffare vägen där dom succesivt får jobba sig och ponnyn uppåt, och utvecklas tillsammans.
-
När jag var på Stockholm international horse show i November såg jag uppvärmingsklassen och finalen i ponnyhoppning. Vissa av dom red inte ens fint, ska man inte kunna göra det om man ligger på den nivån? Ryck och slit i tyglarna, bankar med skänklarna och ... ja, behöver jag ens säga nå mer? Samma när det gick inomhus SM för ponny, det såg jag också, dock online på datorn. Några av ryttarna som red inomhus SM red även i Globen när jag var, kul faktiskt att se dom livé också.
-
Man blir ofta blind för en ryttares brister som tävlar på den nivån när man själv ser dom, men dom finns - precis som för dig eller mig. Att ha en ponny för så 40.000:- betyder inte att du aldrig kommer kunna tävla större klasser, för mycket sitter i ditt huvud om vad du tror är möjligt och inte möjligt. Ge det tid, strunta i vad folk tycker för det finns alltid någon som kommer trycka ner dig - på vilken nivå du än ligger på. Våga sträcka på ryggen, dra på läpparna och visa, våga visa att kunskapen inte enbart sitter i prislappen.
with greater power comes greater responsibility
Kom att tänka på en sak när jag satt och läste igenom lite kommentarer som droppat in, rättare sagt tänkte jag på hur dom är skrivna och i vilket syfte och vad personen som kommenterat egentligen vill få fram.
-
Kan ta några exempel, tävlingen jag håller i där ni kan tävla om en av marknadens nyaste utbud av ridhjälm. För att ha större vinstchans skulle man skriva en motivering. Vissa är verkligen hel grymma på att motivera sig bra och ge en trolig grund till sin motivering, medans vissa har lite mer udda argument till varför dom borde vinna den. No offence, men kan man skriva en motivering med en vettig och bra grund väger det ju upp hela kommentaren.
-
Sen finns det väl mer eller mindre alltid någon där ute som läser ens blogg för att dom stör sig på den, men har man lite större blogg med tre siffrig statistik skulle jag bli förvånad om det inte existerade en enda läsare som mer eller mindre alltid stör sig på det jag skriver, däremot utan vettigt baserad grund till det.
"Love your haters,
because they are your
biggest fans.
They keep on wasting time
just to watch your every wrong move."
-
Elaka kommentarer får man lära sig att ta om man vill ha en större blogg, annars kan man lika gärna lägga ner hela bloggrejen. Men att jag skulle tänka "åh nej, shit. Den personen gillade inte ditten och datten med mig. De måste jag ändra på." Knappast - skriver jag något som jag vet att några procent av mina läsare kommer störa sig på tjänar jag in på det hur som helst. Provokation? Nej, skulle snarare kalla det PR-trick.
-
Jag kan stå för det jag skriver på min blogg, jag behöver inte provocera för att ha hög statistik. Jag vill hålla det proffsig, snällt och ärligt på min blogg. Hur ballt är det egentligen inte, blonda Josefin, 17 år blir sponsrad av diverse olika företag för att kunna få bloggen att växa ännu mer, jag blir mailad om samarbeten från företag som vill se min blogg klättra på listorna och bli större. Hur ballt är det inte?
-
Många av Er är riktigt gulliga läsare, det trillar tätt in fina kommentarer som faktiskt får mig att dra på läpparna. Är kommentaren extra välskriven eller söt brukar jag klicka in på din blogg för att kolla hur den se ut, kommentera något och jag vet själv hur fränt det är när någon som har en större blogg kommenterar på ens egen. Jag har fått kommentarer av bloggare med flera tusen läsare, bla. Linn Olsson och Nellie Berntsson. Helt spontant sådär, fräckt!
-
Jag har hittat, och kan hålla en bra bloggbalans och det har gett mig så balla erbjudanden som ni inte ens vet om. Vissa av er får grön tunga av avundsjuka, men de flesta av er kan glädjas för min skull och visa det genom en söt kommentar. Det är sådana gånger man verkligen inser hur kul det är att äga en blogg.
What doesn't kill you makes you stronger, What doesn't kill you makes a fighter
"Rädsla och mod är inget motsatspar. Mod är att trots rädslan kunna fullgöra sin uppgift."
Helst av allt skulle jag inte vilja gå utanför ytterdörren just nu, men de är inte så man blir kvitt rädslor.
Ibland, måste man ta sig i kragen och göra saker som man absolut inte vill, hur jobbigt och obehagligt det än känns.
Jag avskyr den här känslan, så Josefin:
Vara modig och göra det du ska trots att det är obehagligt och tids nog bli kvitt rädlsan, eller inte ens försöka bli av med den och ha den kvar? Vad är värst i längden.
Helst av allt skulle jag inte vilja gå utanför ytterdörren just nu, men de är inte så man blir kvitt rädslor.
Ibland, måste man ta sig i kragen och göra saker som man absolut inte vill, hur jobbigt och obehagligt det än känns.
Jag avskyr den här känslan, så Josefin:
Vara modig och göra det du ska trots att det är obehagligt och tids nog bli kvitt rädlsan, eller inte ens försöka bli av med den och ha den kvar? Vad är värst i längden.
Life is like a roller coaster, it has its ups and downs. But it's your choice to scream or enjoy the ride
"Låt ingen få dig att tro, att du inte förtjänar det du vill ha"
Satt och gjorde "kollage" av hur en dressyroutfit och en hoppoutfit skulle se ut till mig själv om jag var miljonär, eller ja miljonär var väl till att ta i men hade några tiotusen till övers.
Dressyroutfit:
- Kingsland ridbyxor
- Pioneer crocodile
- JW hjälm
- J Van D kavaj
Hoppoutfit:
- Racesafe säkerhetsväst.
- De niro Ramses
- Charles Owen ayr8
- Animo kavaj
Färgkombinationen marinblå/röd är bland de snyggaste man kan kombinera i utrustningväg, kanske därför jag har blå JW byxor och en röd MH jacka? Haha, nä inte enbart därför. Marinblått kan man matcha till de mesta. Och MH jackan är röd för att modellen var snyggast i rött. Så enkelt var det. Sen går det ju rätt bra ihop eftersom sömmarna på JW byxorna är röda och vita, och min ena hjälm med massa swarovski är marinblå. Har för närvarande ingen kavaj då jag sålde iväg dom två jag hade. En grå och en mörkmarin med smala, vita kritsträck ränder. Båda var snygga, men den grå var för kort i ärmarna och den andra var för vid. En J Van D kavaj kostar dock cirkus 6.900:- och de känns lite väl att ta i.
-
Sen skulle jag vilja ha ett några stövlar av lite mer "dressyrmodell" än mina svarta tretorn advance, kommer dock aldrig hitta skönare stövlar, är på tok för kräsen. Jag är väl medveten om att Pioneer crocodile stöveln kanske inte klassas som dressyrstövel, men dom är så snygga när dom är lackade! Men snygga är dom, ingen tvekan om saken. Anyway, vad andra klassar som hopp eller dressyroutfit berör inte mig, jag kan själv.
"Mode är något du följer, stil är något du har."
you don't deserve my tears
"Varför ska jag bry mig när inte han gör det?"
"Varför ska jag hälsa på när han inte ber mig eller använder telefonen oftare än 2ggr/år"
"Varför är det alltid jag som SKA ringa?"
"Jag bryr mig inte längre, jag är nog stor att klara mig själv."
- Ord som mamma fått höra mig säga x antal gånger under åren. Josefin som aldrig skulle visa på utsidan om hon bryr sig, som kan stå med ett stenhårt poker face och bara koppla bort känslorna och inte känna något alls, mer än att hon är arg och besviken.
Det är lätt att göra fel,
trampa snett och trilla ner.
Men res dig upp och håll huvudet högt,
inget i min väg ska få sätta stopp.
vänd kinden mot och glöm allt vad du känner,
låt ingen se de tårar du hemlighetsfullt gömmer.
Känn modet att fortsätta gå,
om vägen så ska kasta dig ut i olika spår.
Det är lätt att göra fel,
trampa snett och trilla ner.
Men våga vara den som rättar till alla fel,
låt inget stå i din väg och förlora fler år än du kan ge.
I'm strong on the surface not all the way through, I've never been perfect But neither have you.
I guess heaven was needing a hero, somebody just like you
Already broken, already gone
Already know you're moving on
I hear the angels talking talking talking
about a dead man is walking walking walking
1982-2005
Sov gott hjärtat
För er som inte vet så är det här (eller var kanske det heter) min första ponny jag fick alldeles intill alla hjärtans dag 2001 eller 2002, jag vet faktiskt inte vilket år det var om jag ska vara helt ärlig. Starbell hette han, såg ut att vara världens snällaste ponny, men skenet bedrar. Haha. I början när jag hade fått hem han tryckte han upp mig i boxdörren och sprang ut genom dörren så dörren ramlade, gjorde ju smått ont..
Han hann även med att leka rodeohäst fem dagar innan jag skulle fylla år så han gav mig en fin sönder krossad vänsterarm i present, som blev packeterad i gips i sex veckor.
-
Men bortsett från alla hyss han underhöll sig med så var han faktiskt världens snällaste, han var så otroligt personlig och jag minns när mamma hade hittat hans annons och jag satt under mitt skrivbord och ringde till morfar och sa att jag kanske skulle få en egen ponny (det kanske tål att tilläggas att jag var 7-8år också, i syfte på att jag satt under skrivbordet?) Said and done, han blev min. Min första egna ponny.
Already know you're moving on
I hear the angels talking talking talking
about a dead man is walking walking walking
1982-2005
Sov gott hjärtat
För er som inte vet så är det här (eller var kanske det heter) min första ponny jag fick alldeles intill alla hjärtans dag 2001 eller 2002, jag vet faktiskt inte vilket år det var om jag ska vara helt ärlig. Starbell hette han, såg ut att vara världens snällaste ponny, men skenet bedrar. Haha. I början när jag hade fått hem han tryckte han upp mig i boxdörren och sprang ut genom dörren så dörren ramlade, gjorde ju smått ont..
Han hann även med att leka rodeohäst fem dagar innan jag skulle fylla år så han gav mig en fin sönder krossad vänsterarm i present, som blev packeterad i gips i sex veckor.
-
Men bortsett från alla hyss han underhöll sig med så var han faktiskt världens snällaste, han var så otroligt personlig och jag minns när mamma hade hittat hans annons och jag satt under mitt skrivbord och ringde till morfar och sa att jag kanske skulle få en egen ponny (det kanske tål att tilläggas att jag var 7-8år också, i syfte på att jag satt under skrivbordet?) Said and done, han blev min. Min första egna ponny.