Josefin Strömberg

Fredag 13:e Juli 2007 fick jag hem min älskade ponny, ponnyn med namnet Shikira.
Vi for hemifrån tidigt på morgonen, det var ännu lite dagg ute i gräset och man såg vattendropparna falla från trädens löv, solen lös och det var en alldeles perfekt morgon. Klockan var runt 08,30-09,00 när vi rullade in på Tornedalens ryttarförening med transporten bakom bilen, för att hämta hem Shikira.
Mamma gick och skrev på pappren och jag gick in i stallet och fortsatte gå tills jag såg boxen där hon stod, den underbara sagoponnyn.
När alla pappren var påskrivna, ponnyn fått på sig transportskydd och transporten var färdig till att lasta in henne i och jag hörde hennes hovar snudda rampen på transporten kände jag en stor lycka inombord, den underbara sagoponnyn skulle få följa med oss hem och bli min!
På hemvägen vände jag på huvudet flertalet gånger och tittade bak mot transporten, där inne stod hon, den fina sagohästen.
När vi kom hem till stallet lastades hon ur och det första man fick höra när hon backat ur transporten var "Åhh gud så söt!" Och hon är världens sötaste!
Samma dag på eftermiddagen fick jag gå ut och åka runt lite på henne, med mammas hjälp från backen.
Hon bar halsförlängare så jag skulle kunna skritta och trava henne lite utan att hon skulle gå med huvudet i vädret som en giraff. Hon var oerhört mager och omusklad när jag fick henne, så illa så jag tyckte synd om henne och det var nog lite de som spelade in i de hela med att jag ville ha henne också, för att jag tyckte synd om henne där hon stod i sin box med dom rädda rådjursögonen på TRF.
Mamma påminnde mig flera gånger om "det kommer ta tid med henne, du får inte komma och säga: alla andra kan tävla men inte jag. Du kommer få lägga ner mycket tid och arbete på henne, men ni kan bli riktigt duktiga."
Och så blev det, jag visste att sagoponnyn skulle kräva tid, arbete och engagemang för att bli en fin ridponny.
När jag fick henne gick hon med huvudet rätt upp i huvudet som en giraff, eller som en struts? Kalla det vad du vill men vackert var de inte, därför bar hon alltid någon slags hjälptygel vid ridning eller longering, halsförlängaren är nog den hjälptyglen jag ska tacka mest.
Hon reds med hjälptygel från första gången jag red henne hemma tills våren 2009. Så ja, jag hade hjälptygel dagligen på henne i nästan 2års tid för att kunna rida henne utan att hon gick med huvudet rätt upp i luften.
Men jag tackar hjälptygeln idag, det är tack vare den jag kunnat rida henne och på ett sätt så hon arbetat och fått muskler så hon idag är nog stark att arbeta utan hjälpygel.
När jag hoppade henne i början överhoppade hon sig, om hindren var 40cm hoppade hon som att dom skulle vart 90cm. Men med rätt hjälp från backen och övningar som hjälpte Kiras och mitt självförtroende höjdes nivån på träning och likaså hindren. När personer som förut tränade högre än mig och Kira tillslut tränade på lägre hinder än oss kände jag mig stolt, min sagoponny kan ju, och lika så jag!
Jag fick och får ofta höra "den där ponnyn kan ingenting" "vad tror hon att hon är, elitryttare som kan skapa en SM ponny? HAHAHA!" "Dom där kommer aldrig bli bra, hon kommer aldrig kunna rida henne fint"
Men vad hände med "hon som tror hon är något som aldrig kommer kunna rida ponnyn fint"?
Hon sitter just nu och skriver de här, med ett brett leende på läpparna eftersom vissa av er som sa så om min ponny och mig läser de här nu.
Ha aldrig förutfattade meningar om något ni inte vet någonting om, underskatta aldrig någons kunnskaper.
Jag är stolt över mig och min ponny, för det hon kan idag är det jag som lärt henne. Just de, jag!
Jag har haft henne i över 3år, hur många gånger har jag inte suttit på min ponny och kämpat för att få henne till den hon är idag, hur många gånger har jag inte gråtit efter träningar för att dom kanske inte gick så bra, hur många gånger har jag inte fått ta skit från folk som säger att varken jag eller min ponny kan någonting? Flertalet gånger, men så vadå? Låt de gå in genom ena örat och ut genom de andra, ta de hela med ett leende på läpparna och ifrågasätt dig själv vart dom tror dom kommer med skit snacket.
När man inte bryr sig om vad dom säger, varför ens orka bry sig? Så tänker jag, och därför har ni en anledning till varför jag inte svarar på kommentarer som ni tror jag tar åt mig av. Det man aldrig bryr sig om, de är bortkastad tid att bry sig om.
"jag klarar mig själv, tar mig upp till toppen, medans ni står på marken och skakar i kroppen. Kira är mitt liv, kommer aldrig lägga av att älska henne, så ni kommer ingen vart med era kommentarer så bara håll käften och dra!"
Jag bryr mi helt enkelt inte om vad andra tycker om Kira eller mig, ni har ju ändå inget att göra med de så stör ni er på någonting, varsågod men tro inte jag bryr mig.
Den kira är idag är det jag som tränat henne till, och jag är stolt över hur långt vi faktiskt kommit!
Idag går hon i form, hon kröker inte bara på nacken och glömmer rygg och bakbenen hemma i boxen, hon har fina gångarter, hon gör skänkelvikningar, fram och bakdelsvändningar, skolor och skrittpiruetter, galoppfattningar från halt, hon ryggar osv. Hon är mer en dressyrponny än en hopponny i dagsläget, då jag lagt ner med tid på dressyren och fått mig en fin och välriden ponny, tack vare att mamma hjälp mig från backen :) <3
Hoppa kan hon, de är ingen fråga om saken men hellre fin, välriden och hållbar ponny än en hopponny som flertalet ponnyryttare har med underhals, stressar och bara kröker på nacken och glömmer bakdelen. Jag säger inte att alla är så, men många hopponnyer har underhals och bara kröker på nacken och går inte i någon riktig form.
Så för er som inte tror jag som ryttare kan någonting eller att min ponny inte är kapabel till någonting, tro de ni. Jag vet ju själv hur de egentligen ligger till så jag orkar inte bry mig om vad ni tror.
Jag älskar min ponny för den hon är, hellre lite utmaning och lära sig rida, än att ha en ponny som kan mer än ryttaren och som ryttaren bara åker runt på och på så sätt lär sig mindre på. Ryttaren kanske kan rida den ponnyn för att ponnyn kan mer än ryttaren, men sätt ryttaren på en minder kunnig ponny så syns de.
Enligt mig är Kira den finaste ponnyn man kan ha, hon är ärlig och alltid arbetsvillig. Och inte minst av allt, hon är en äkta bästa kompis! :') <3
Jag älskar henne och värdesätter henne högt, och hon är ingen ponny jag skulle vilja byta ut mot någon annan ponny eller häst. Och hon är definitivt ingen ponny jag eller mamma släpper i första taget!
När man väl hittat den magiska sagoponnyn, då kan de väl inte finnas finare? <3