Josefin Strömberg

Jag vet inte vart jag ska börja, tankarna är så fokuserad på något annat och fingrarna träffar knappt tangenterna genom alla tårar som rinner ur mina ögon, nerför mina kinder.
Barraquda, mirakelponnyn som gjort mig till den ryttare jag är idag ska somna in. Och utan hennes hjälp, hade jag inte alls vart den jag är idag.
Jag var rädd, ängslig och vilsen när jag fick Quda. Så fruktansvärt rätt att ramla av och skada mig efter vad som hände med Starbell den där dagen i April för flera år sedan. Men Quda var magisk, sakta men säkert blev jag säkrare i mig själv igen med att sitta uppe på hästryggen.
Hon var verkligen den som tog mig from zero to hero. Under det sista året hon var min hade jag utvecklats så otrligt som ryttare. Jag som knappt hopptränat innan jag fick Quda hoppade henne under det sista året på LC höjd, vilket jag var riktigt stolt över eftersom jag var egentligen, innerstinne var hopprädd.
Dagen mitt hjärta såldes, den 19:e Juli 2007 är en dag jag minns klockrent!
Jag hade verkligen inte insett vad jag gett mig in på fören det var försent att ångra sig, jag satt med henne hela dagen och bara grät. Insåg att det finaste jag hade inte längre skulle vara min.
Jag ringde mamma och sa att hon måste ringa köparna och säga att hon hade ramlat ute i hagen och brytit benet. För då hade jag verkligen insett att det inte fanns någon utväg, bort från smärtan.
När dom nya köparna kom och hämtade henne kände jag knappt något alls, för trots allt stod ju min nya ponny redan i stallet. Men att se Quda kliva på transporten och sedan se den rulla iväg gjorde alldeles för ont, och då kom tårarna igen.
Som ni säkert förstått ville jag egentligen inte sälja henne, men jag visste att det var det bästa för mig egentligen eftersom jag började bli för lång på henne och hon började bli lite till åren.
Hon hade hjälpt mig den bit på vägen som hon kunde, det var Kiras tur att ta över.
Men det där sura fuxstoet som flyttade hem till mig och blev min en dag i Augusti 2005, hon älskar jag oerhört mycket och jag är riktigt tacksam att jag fick turen att äga henne i nästan 2 hela, underbara år.
Hon är verkligen en ponny som har stor plats i mitt hjärta, en plats med både glädje och smärta.
Och även fast jag kommer sakna henne, vilket jag redan gjort i över 3år, så vet jag att det här alternativet är det bästa för henne.
Än idag känns det som att jag bara lånat ut henne på foder, att hon en dag ska komma hem igen.
Tro mig, det är enormt smärtsamt att sitta och skriva det här och det rinner tårar titt som tätt.
När jag fick veta att "mitt" lilla, underbara fuxsto ska få somna in var som att få en kniv instucken i ögonen. För tårarna, dom rann och dom rann. I hela 50 minuter.
Jag älskar Quda så otroligt mycket så jag kan inte sätta ord på det, hon är helt enkelt magisk!
But I guess, efter 8 hästfarväl borde man väl klara ett 9:onde smärtfritt? Men vet ni, inget av dom 8 har vart smärtfritt och alla har satt sina hovspår i själen. Varje gång en av våra hästar har flyttat vidare har jag gråtit, och även fast Quda idag inte längre är min, så är hon alltid min i hjärtat.
Jag älskar dig gumman, och smärtan när jag vet att du inte längre finns kommer vara obeskrivligt plågsam. Men du är värd att kämpa vidare för, jag kan inte kasta bort all den erfarenhet och utveckling som du en gång gav mig. Så vad alla andra än säger om mig och Kira existerar inte, dom är inte värd att ge upp för. Du däremot är värd att kämpa vidare för!
Som jag brukar säga "glädjs åt minnen du har haft turen att få, sörj inte över ögonblicken som en gång fått dig att le"
Darin – Can't Stop Love