Josefin Strömberg

Har drömt kanske en av världens hemskaste mardrömmar gång på gång inatt, jag har vaknat, lyckast somna och drömt samma dröm igen. Knappt så jag kan pricka bokstäverna på tangentbordet för att berätta om drömmen, det var nog hemsk att drömma det. Kan säga att idag var det ren lycka när väckarklockan väsnades.

Så vad drömde jag? Jag drömde att jag och mamma hade vart och handlat på Ica tillsammans med min syster, jag vägrade följa med in på affären för att jag inte hade bortstat håret (haha, fåfäng eller vadå?!) så jag stannade i bilen tillsammans med Milla (min hund) som också hade fått följa med. Efter ett tag kommer min storasyster tillbaks till bilen och sätter sig i framsätet, vänder huvudet åt höger och kollar ut genom bilfönstret. Ser ett ansikte hon känner igen innan hon utbrister "Han är ju med i Prison Break!" Jaha tänkte jag, och? Sen kommer mamma tillbaks till bilen med alla påsar och jag och Milla får trängas i baksätet med dom. Då kommer min syster på den brillianta idén att promenera hem, det skulle ju ta högst 15 minuter. Mammas telefon ringder så vi blir stående på parkeringen ett litet tag innan vi också börjar åka hemåt. På hemvägen, kanske halvvägs hem ser jag en svartklädd person gå på vänster väghalva och ju närmare vi kommer desto mer hör jag hur någon skriker. Sida vid sida ser jag hur den svartklädda människan håller i en pistol, hur min syster hukar sig framåt och nästan blir dubbelvikt och hur den grå jackan färgas om till rött. Millas koppel har hon släppt och Milla står på sidan om, brevid diket. I ren panik  försöker jag säga åt mamma att stanna bilen, men det är som att hon eller jag är i en bubbla, komunikationen oss emellan träffade aldrig den andra. Hon fortsätter hemåt, jag i panik på sätet försöker säga åt henne att hon måste stanna, men hon hör inget. Jag tar upp mobilen, knapprar in dom där tre siffrorna på telefonen och väntar, och väntar och väntar. Sen lyfts luren upp, jag hör bara bakgrundsljud av hur personer skrattar och har kul. Poliserna hade i drömmen något som liknade en julfest. Jag försöker om och om igen, inget händer. Ber mamma svänga ut på en annan väg ifall jag hade tur att Milla skulle springa hem, jag ser något litet och lurvigt komma springande, hoppar ut och får en blöt puss i ansiktet. Hoppar in i bilen och grinar, konstaterat att jag inte längre hade någon syster för Milla skulle knappapst ha sprungit därifrån om hon levde. Jag grinar, ringer numret flera gånger men samma sak gång efter gång. När det tillslut svarar 1 timme efter säger hon som jobbar "jaha, oj. Ja de var ju synd." Ville bara kasta telefonen i golvet, jag var så arg!

Det kanske krävs sådana här drömmar ibland för att man verkligen ska få se att man uppskattar det man har mer än man tror, inte nu bara i syfte på ens familj utan även andra saker. När jag vaknade mellan drömmarna trodde jag det var sant, men jag vet inte hur jag kunde somna så fort igen men då var det som att samma dröm gick på "repeat". Det var hemskt, riktigt obehagligt läskigt. Jag älskar min storasyster, väldigt mycket för hon finns alltid för en. Hon är världens bästa storasyster, den enda storasyster jag har.