And when they don't understand the fuckin' pain I try to explain, I just stop to hold back and cry
~ Isn't is obvious that I love you ~
Ett svart/vitt foto, konturer av en kärlek, en saknad, ett tomt hål i hjärtat, platsen där du saknas.
Bara på en bråkdel av en sekund känner jag hur det bränner bakom ögonen, hur jag än försöker låta bli så träffar tårarna kanten och rinner sedan sakta ner längst kinden. Jag blundar, i hopp om att kunna dölja smärtan för mig själv och låta bli att gråta, men det är lätt att drömma istället för att vilja ta verkligheten som den är.
Er två, min vardag in och ut i över 3år. Det är inte fören man gjort dumma drag man lär sig, något måste vara det första. Men då borde jag redan lärt mig, hur obeskrivligt ont det gör att säga "hejdå" till någon du kanske aldrig mer ser igen. Men uppenbarligen inte, och det ångrar jag stort i skrivande stund.
Jag kan inte beskriva med ord hur mycket den där hästen till höger på fotot betyder för mig, hur fruktansvärt ont det gör att inte längre ha han i sin vardag, dag in och dag ut.
Mitt liv är inte detsamma som det var innan han såldes, då var jag lycklig, jag hade allt man kunde önska.
Varför lär jag mig inte att uppskatta det jag har, "you don't know what you got untill you missing it a lot."
Jag hade verkligen allt, allt man kunde önskat sig. Ändå var jag inte fullt nöjd, sMen ställer jag mig själv frågan - vad krävs för att du ska bli nöjd? Det kan jag inte ens svara på, för helt ärligt så vet jag inte. Jag vill inte ha någon annan häst än jag redan har, Kira är inte någon man kan byta ut för någon annan. Inte ens vad jag skulle bli erbjuden, folk skulle kunna ge mig Munsboro Destiny, Shutterfly, vad som helst för häst som har en hög prislapp. Men jag skulle inte byta. Och det är så jag känner om Smokie, varför ville jag byta? Under sommaren red jag han en hel del, och det spelade ingen roll hur han betedde sig, hur han höll på och hur knäpp han ibland än var. Innerst inne var jag aldrig minsta rädd när jag satt på honom, jag visste att han aldrig skulle göra något dumt med mening. Mot hösten insåg jag hur mycket jag faktiskt tyckte om honom, satte drömmar jag en dag skulle vilja nå med honom. Jag var påväg att säga till mamma "kan vi ta bort hans annons? Jag vill ha kvar han." Men så fruktansvärt dum som jag var gjorde jag inte det, jag trodde inte det skulle spela någon roll om hans annons låg kvar, ingen skulle ändå vilja ha han efter en provridning. Men fel hade jag, och vad hade jag kunnat göra? Nothing. Jag tror det där har en stor betydelse i hur jag ibland mår idag, jag tror verkligen det tog på mig för mycket. Min vardag rubbades, han finns inte längre så nära som jag skulle vilja. David Archuleta – Things Are Gonna Get Better
Kommentarer
Trackback