Josefin Strömberg

Ca. 33mil, 3 timmar och 51minuter, några kommuner bort, ett annat
län bort, nytt boende, nytt allt. Men ska jag vara ärlig?
Det är egentligen det jag vill, jag skulle vilja kunna spola tillbaks tiden sådär 2 år, trycka på "delete" och aldrig behövt uppleva 2 såhär jobbiga år. But I guess, someone has to do it. Men det känns alltid som det är jag som
råkar ut för jobbiga saker, eller man råkar väl snarare i dom som Ior i nalle puh säger.
Skulle jag få drömma, välja precis vad jag vill göra så skulle jag egentligen kunna säga vart jag vill gå gymnasie, vad för linje jag egentligen vill gå.
Jag vill inte slösa bort 3år på något jag inte vill gå, något jag inte tycker är kul och något som det känns att inte kommer ge mig ngn nytta. Jag vill ju inte ens arbeta inom media. När min syster fllyttade till Umeå så trodde jag att jag skulle sakna henne jätte mycket. Visst, jag saknade henne, men jag saknade hennes hund mer som flyttade med henne. Han är i mina ögon som en lillebror, jag kallar han till och med för "lillebror".
Men när han bodde hos henne i Umeå kändes det konstigt att vara hemma, något fattades.
När han sen flyttade hem igen var jag så glad att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen.
Jag var tvungen att gå ner första natten han var hemma och kolla så jag inte drömde, att han faktiskt låg på den gröna filten på kökssoffan och såg. Jag är alltid ner på kvällen mellan 23-24.00 och då är jag alltid in i köket och pussar han godnatt. För mig är han så mycket mer än bara en hund, han är en som har stor plats i mitt hjärta.
Men tillbaks till gymnasie, (där han faktiskt spelar in en liten del) sen i Augusti när min syster flyttade har hela min värld känns upp och ner, bak och fram. Först for hon och "lillebror", sen såldes Smokie, sen fick jag veta att Quda mest troligt skulle tas bort. Min värld som var byggt så stadigt fick en knuff och bitarna började sakta rasa. Och för varje bit, gjorde det mer ont. Jag vill att min dag ska se ut som den gjorde i Juni 2010, då var ALLT perfekt!
Nu är det långt ifrån så perfekt som det var då. Jag vill spola tillbaks tiden, kunna radera saker som jag aldrig önskat att drabbat just mig. Det är därför jag vill flytta till Umeå, när jag var där i höstas glömde jag problemen kvar i Kalix. Dom existerade inte i mitt huvud när jag var där, allt kändes nytt och som en nystart. Även om det bara varade över 3 dagar. Sen min syster flyttat hem så har jag inte vart till Umeå, jag har till och med frågat mamma "kan vi inte åka till Umeå?" varför vill jag dit då? Jo, just för att jag lämnar alla problem hemma när jag är där. Jag glömmer bort dom för att jag inte har tid att tänka på dom.
Jag vet ju innerst inne vad jag vill, men varför ska ångest i alla former och betydelser över huvudtaget få finnas?
Det är ju bara till problem.