Josefin Strömberg

Dag 02 – Min första kärlek, kommer inte ihåg ens om jag ska vara ärlig så har inget att svara på den "dagen".


Dag 03 – Mina föräldrar

Är världens bästa föräldrar! Näe men lite kort sammanfattat om varje då?

Mamma och jag är rätt tajt, jag kan berätta näst intill vad som helst för henne och jag vet att jag inte behöver ångra något jag sagt. Hon finns alltid där när jag behöver prata eller bara få känna mig liten för en gångs skull, jag kan svära på att jag inte hade vart den ryttare jag är idag om det inte hade vart för henne, hon har stöttat mig genom så många hästår så ni kan inte ens räkna dom på fingrarna. Hon har funnits med på träningar, sponsrat mig med utrustning och inte minst med hästarna - jag tror jag säger det här alldeles för sällan, men tack mamma du är världsbäst! Folk säger att vi är väldigt lika utseendemässigt men det vet jag inte riktigt om jag kan hålla med om mer än att båda är blond, mer lik på personligheten skulle jag säga då båda är rätt organiserade och inte lämnar saker att göra till kvällen innan allt behöver vara klart. Mamma har ridit och hållt på med hästar sedan över 30år tillbaks, är även utbildad ridinstruktör och är jätte duktig med "problemhästar". Hon är en person som jag ser upp till, hon visar possitiv inställning till livet och har en stark och härlig personlighet, när jag blir äldre vill jag bli som hon. Jag älskar dig mamma!♥

Min pappa och jag är inte lika tajt som jag och mamma men det beror nog på att jag bott hos mamma i 11år, när vi bodde alla ihop var jag så liten så jag har knappt nå minne av det. Jag tycker det är synd att pappa och jag inte ses så ofta när vi ändå bor i samma kommun och det är 5 minuters bilväg emellan. Jag kan därför inte ge Er en lika bra beskrivning som den ovan, men jag får göra så gott jag kan. Eftersom jag inte är där så ofta sen han skaffade ny familj beror endast på att jag känner mig bortvald om jag ska vara ärlig, det där har jag aldrig talat om för någon fören nu. Så det blir mest korta besök eller telefonsamtal, lite synd men jag känner bara "varför ska jag göra mer än den andra?" det är en del av min personlighet, när jag känner mig bortvald vill jag inte påminnas om hur det en gång var så istället för att vara den som försöker bygga upp kontakten vänder jag allt ut och in och säger att jag inte bryr mig, fast jag egentligen bryr mig rätt mycket men låtsas jag nog mycket för mig själv så känner jag inget, jag blir inte så berörd fast jag påminns om hur det var förut, när vi var på semester och när pappa skottade snö och jag åkte i snöräven. Nu på senare tid känner jag mig mer bortvald än förut då min syster har bättre kontakt med han än vad jag har, jag minns inte ens när jag pratade med han sist, på valborgs kanske? När jag fyllde år fick jag ett "grattis" via sms, han ringde inte ens och det kan jag tala om att var ett break down för mig, jag var så sjukt arg när kvällen kom och han inte hade ringt och pratat med mig, då kände jag mig verkligen bortvald, hur jobbigt är det att ringa på sin dotters födelsedag när hon fyller 17? Men han är ändå världens bästa pappa, för han har sina bra stunder också och jag har faktiskt bra minnen med och inte bara negativa, haha.♥