If they can't handle you at your worst, then they sure as hell don't deserve you at your best
Med Gavin DeGraw i lurarna ska jag bjuda Er läsare på tre saker som gör mig irriterad, jag brukar dock inte tala om det så känn Er hedrade. ;)
1. Lösenordsskyddade bloggar.
Kan jag få fråga vad vitsen med det hela är, har man lösenordsskyddad blogg kan man ju lika gärna skriva ner det man tycker och tänker på ett vanligt, hederligt papper med en penna. Eller behövs kanske pappret hemlighetsstämplas, arkiveras och låsas in? Hmm, konstig grej det där med att ha lösenordsskyddad blogg. Började fundera varför man har det och kom på två någorlundra bra anledningar, ett: du kan inte ta negativa/elaka kommentarer med ett leende på läpparna och ifrågasätta dig själv vad fan personerna som skrev kommentaren har för baktanke, för en sådan finns det alltid. Haters only hate the people they can't be and the things they can get, vad får det dom att framstå som? Nej, en rejäl miss är att lösenordsskydda sin blogg. Srkiv ner dina tankar på papper eller lär dig ta elakheterna med ett leende på läpparna och låt de rinna av dig som vatten.
2. Överklassfolk.
Nu menar jag inte folk som är bortskämda, för den skalan har ju jag räknats in i mer än en gång. Nej, jag menar folk som nedvärderar personer pga. att dom själva tror att dom är så mycket mer. Jag förstår inte meningen med att bygga upp en fasad av att vara en sk. "överklassare". Visst, hur man bedömmer om någon är överklass är nog olika från person till person men ni kan få min tolkning av det. En sådan person enligt mig är en person som har alldeles för höga tankar om sig själv, tror sig själv vara så märkvärdigt och duktig på en specifik grej. Du nedvärderar personer i din omgivning som inte tycker som du själv, håller dom med dig går det någorlunda bra så länge dom håller sig i bakgrunden och låter dig synas, syns dom för mycket duger dom inte eftersom du avskyr att stå i skuggan av någon annan person, du är ju trots allt den som vet bäst och ska synas. Skulle du hamna i en konflikt med någon är det enda du kan att komma med en massa kommentarer du tror ska beröra, kommentarer du i själva verket är mycket väl medveten om att låter urfåniga, men det är ju trots allt det enda du kan eftersom du inte har nog med mod att ta en konflikt face to face. Försöker någon ta dig ner till jorden är det alltid du som ska ha sista ordet, och du är väldigt van att få det eftersom folk inte brukar kunna ta det så långt att det är dom som får sista ordet, och när det väl händer är allt du vill bara sjunka genom jorden eftersom någon med nog mycket själförtroende inte lät dig vinna, it hurts when you fall to the ground, don't you know. Som person är du väldigt högfärdig, rynkar på näsan och tittar snett på personer du egentligen har respekt för, fasaden måste ju hållas uppe, du kan ju inte visa hur nervös du blir i den tillvaron. Din personlighet brukar kunna spegla av sig lite för lätt när du blir nervös och råkar försäga dig om en viss sak i ett visst sammanhang, i den stunden när du väl kommer på dig själv med vad du sagt och någon redan genomskådat fasaden med hurdan personlighet du har finns det ingen utväg, då kanske du kommer på dig själv med att det kanske skulle vara bra att tänka sig för ibland innan man öppnar munnen.
3. Stress
Det brukar jag påpeka folk med om dom befinner sig i min tillvaro och det påverkar mig, om det inte finns någon större anledning till att behöva stressa om man har gott om tid men ändå gör det. Kanske är en gammal vana eller nå, inte vet jag, men något jag vet är att det är irriterande att stressa. Allt blir fel, man hittar inte mobilen när man ska iväg eller tröjan man ska ha på sig är spårlöst försvunnen. Haha och ja, jag menar verkligen med att jag blir irriterad om min tröja som jag har tänk ha på mig har försvunnit och jag egentligen inte har tid att leta den och egentligen bara kan ta en annan, det var ju faktiskt den tröjan jag skulle ha. Blir jag nog stressad blir jag arg, på allt och alla och det bästa är nog att låta mig vara arg tills det går över av sig själv. Det värsta jag gör är att dra en fin mening med ord och plugga in ett headset i öronen och lyssna på musik, tugga toy och sen brukar det ge sig efter ca. 5-10min. Stress är med andra ord inget jag uppskattar, men det finns det väl knappast någon som gör.
1. Lösenordsskyddade bloggar.
Kan jag få fråga vad vitsen med det hela är, har man lösenordsskyddad blogg kan man ju lika gärna skriva ner det man tycker och tänker på ett vanligt, hederligt papper med en penna. Eller behövs kanske pappret hemlighetsstämplas, arkiveras och låsas in? Hmm, konstig grej det där med att ha lösenordsskyddad blogg. Började fundera varför man har det och kom på två någorlundra bra anledningar, ett: du kan inte ta negativa/elaka kommentarer med ett leende på läpparna och ifrågasätta dig själv vad fan personerna som skrev kommentaren har för baktanke, för en sådan finns det alltid. Haters only hate the people they can't be and the things they can get, vad får det dom att framstå som? Nej, en rejäl miss är att lösenordsskydda sin blogg. Srkiv ner dina tankar på papper eller lär dig ta elakheterna med ett leende på läpparna och låt de rinna av dig som vatten.
2. Överklassfolk.
Nu menar jag inte folk som är bortskämda, för den skalan har ju jag räknats in i mer än en gång. Nej, jag menar folk som nedvärderar personer pga. att dom själva tror att dom är så mycket mer. Jag förstår inte meningen med att bygga upp en fasad av att vara en sk. "överklassare". Visst, hur man bedömmer om någon är överklass är nog olika från person till person men ni kan få min tolkning av det. En sådan person enligt mig är en person som har alldeles för höga tankar om sig själv, tror sig själv vara så märkvärdigt och duktig på en specifik grej. Du nedvärderar personer i din omgivning som inte tycker som du själv, håller dom med dig går det någorlunda bra så länge dom håller sig i bakgrunden och låter dig synas, syns dom för mycket duger dom inte eftersom du avskyr att stå i skuggan av någon annan person, du är ju trots allt den som vet bäst och ska synas. Skulle du hamna i en konflikt med någon är det enda du kan att komma med en massa kommentarer du tror ska beröra, kommentarer du i själva verket är mycket väl medveten om att låter urfåniga, men det är ju trots allt det enda du kan eftersom du inte har nog med mod att ta en konflikt face to face. Försöker någon ta dig ner till jorden är det alltid du som ska ha sista ordet, och du är väldigt van att få det eftersom folk inte brukar kunna ta det så långt att det är dom som får sista ordet, och när det väl händer är allt du vill bara sjunka genom jorden eftersom någon med nog mycket själförtroende inte lät dig vinna, it hurts when you fall to the ground, don't you know. Som person är du väldigt högfärdig, rynkar på näsan och tittar snett på personer du egentligen har respekt för, fasaden måste ju hållas uppe, du kan ju inte visa hur nervös du blir i den tillvaron. Din personlighet brukar kunna spegla av sig lite för lätt när du blir nervös och råkar försäga dig om en viss sak i ett visst sammanhang, i den stunden när du väl kommer på dig själv med vad du sagt och någon redan genomskådat fasaden med hurdan personlighet du har finns det ingen utväg, då kanske du kommer på dig själv med att det kanske skulle vara bra att tänka sig för ibland innan man öppnar munnen.
3. Stress
Det brukar jag påpeka folk med om dom befinner sig i min tillvaro och det påverkar mig, om det inte finns någon större anledning till att behöva stressa om man har gott om tid men ändå gör det. Kanske är en gammal vana eller nå, inte vet jag, men något jag vet är att det är irriterande att stressa. Allt blir fel, man hittar inte mobilen när man ska iväg eller tröjan man ska ha på sig är spårlöst försvunnen. Haha och ja, jag menar verkligen med att jag blir irriterad om min tröja som jag har tänk ha på mig har försvunnit och jag egentligen inte har tid att leta den och egentligen bara kan ta en annan, det var ju faktiskt den tröjan jag skulle ha. Blir jag nog stressad blir jag arg, på allt och alla och det bästa är nog att låta mig vara arg tills det går över av sig själv. Det värsta jag gör är att dra en fin mening med ord och plugga in ett headset i öronen och lyssna på musik, tugga toy och sen brukar det ge sig efter ca. 5-10min. Stress är med andra ord inget jag uppskattar, men det finns det väl knappast någon som gör.
Kommentarer
Trackback