Josefin Strömberg

Tror allvarligt talat att jag aldrig mått så dåligt som jag gjort dom två senaste veckorna, insidan bör inte ha speglat av sig i utsidan för att visa att jag mår dåligt är bland de värsta jag vet. Att jag är duktig på att lee och säga att allt är bra fast det på långa vägar inte är det är kanske inte det bästa man kan göra, ibland kommer jag på mig själv med att dra lite på läpparna fast det jag helst skulle vilja göra om jag gick efter vad jag känner skulle vara att gråta. Så fort någon nämt Charlies namn är det som att någon skulle ge mig en smäll i magen, luften går ut och jag känner hur jag måste hålla tillbaks tårarna och tänka på något annat för att inte gråta, det är hemskt.

Jag tror inte någon ens kan tänka sig hur mycket jag älskade den hunden, han var som en lillebror för mig, jag var till och med ner varje kväll och pussade han godnatt innan jag gick och sova. När han kom hem från Umeå i höstas när min syster haft med honom ett tag vart jag så glad då jag grät för att jag hade saknar honom så, när Sanna kom in i stallet en helgdag jag trodde hon var i Umeå var det första jag sa "vad gör du här? är Charlie med?!" Den dagen var nog en som platsar på "top 10" listan, för känslan kan jag inte ens beskriva. Samma kväll var jag tvungen att gå ner och titta in i köket och se om han låg och sov på den gröna filten på kökssoffan eller om jag hade drömt, jag möts av en yrvaken lillebror som tittar upp några sekunder innan han fortsätter sova.

För stunden rinner det tårar efter kinderna, men det är okej, dom är jag väl kompis med vid det här laget.

Kunde man få svar på något man alltid undrat skulle min fråga vara enkel, varför händer allt mig. Men även fast jag haft två jobbiga år kan jag faktiskt skämta lite om det och sa senast för någon dag sen till mamma något i stil med "får jag ta skiten slipper ju iallafall någon annan stackare göra det, så jag får väl se det från den possitiva sidan." Och som dom säger i en film, "sometimes you have to be your own hero." och just nu känner jag mig verkligen som en, och jag antar att jag kan dra nytta av min enorma envishet ibland för att ta mig igenom jobbiga händelser - det har jag ju trots allt klarat förut fast jag trodde det var rent sagt omöjligt och bara var "hokus pokus". Ge det tid Josefin, du kan klara precis allting du vill.