Josefin Strömberg

Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag saknar den här pållen, det gör ärligt talat ont att titta på bilder på han och jag känner hur det bränner bakom ögonen. But you don't know what you got untill it's gone.
När han var ute på annons och någon ville komma och se på han sa jag alltid till mamma "dom kommer ändå inte vilja ha han." Det där var lite på skämt mellan hon och mig, för varken hon eller jag ville egentligen sälja honom. Men so whatever tänke vi ungefär, han har legat på annons länge och det ska mycket till om någon fastnar för han så pass mycket att dom köper han - men den dagen fanns den med. När jag såg hans nya ägare provrida han trodde jag aldrig hon skulle vilja köpa honom, jag trodde han skulle få gå ut i hagen till sin Kira igen. Jag var inte i stallet när dom sa att dom ville köpa han, jag var hemma och åt med min syster. Så när mamma kommer in genom ytterdörren är det första hon säger "ni kommer inte tro det här, men dom vill ha han. Dom är bara och äter så hämtar dom han sen och far." Jag minns det där på orden, det var som att få ett slag i magen, min älskade Spookie skulle flytta flera mil bort. Ska jag nu vara riktigt ärligt så hade jag ångrat mig redan innan dom ens ville komma och pröva han, jag tänkte säga till mamma att vi skulle ta bort hans annons för att jag ville ha kvar han, men dum som jag var gjorde jag det inte för jag tänkte att det inte spelar någon större roll om annonsen ligger kvar. När jag sen såg transporten rulla iväg kan jag lova att det kändes, och att Kira stod och gnäggade konstant i hagen och ropade efter sin älskade Smokie gjorde ju inte saken bättre, att vara ledsen var jag nog inte ensam om. Hon stod och gnäggade så länge att jag gick ner till hagen för att hon skulle lugna ner sig, och vem av oss som lugnade vem vet jag nu inte riktigt, men att få krama min älskade ponny var som att få bedövning - tillsammans med henne kunde jag koppla bort smärtan och gråten för ett tag även om det rann tårar längst mina kinder.

Det tog nog hårt på mig när Lady flyttade, och det trodde jag inte ens själv det skulle. Men dagen efter hon åkt och jag hade ridit Kira och gick in med henne i stallet var jag tvungen att gå förbi hennes box, då vände jg inte blicken mot den. När jag sen hade vart och lämnat Kiras träns var jag tvungen att gå förbi den igen och då råkade jag snegla mot det, och då var det som att någon vred på en vattenkran, tårarna bara rann. Jag bokstavligen sprang resten av vägen till Kiras box och kramade henne och bara grät. Jag tror jag satt i boxen och grät i 20minuter innan mamma kom och kollade om jag var klar med Kira och vi kunde åka hem, hon tittar på mig och frågar hur det var och det enda jag fick fram mellan gråten var "Ladys box.. jag saknar henne!" sen grät jag ännu mer.

Att jag saknar Smokie är ingen hemlighet, det gör jag verkligen och såhär i efterhand är det inte ett dugg lättare att varken prata om han eller skriva om han som det var i början när han hade åkt. Han hade kunnat vara min storhäst idag om jag bara bett mamma ta bort annonsen, för det vet jag att hon hade gjort. Det är lätt att vara efterklok. Varför jag ville ha Carisma efter han kan jag inte svara på om någon frågar mig, för det har jag inte hunnit fundera ut ännu. Egntligen ville jag ha en 4-årig, grå d-ponny som var till salu i höstas när vi satt och kollade på hästannonser när vi var i Umeå. Mamma skulle ringa dit och fråga om jag fick komma och pröva den men det svarade inte, och den var ganska dyr för att bara vara 4-år och endast sutten på. Jag ville ha den för att utbilda den, från början till den ponny jag ville det skulle bli av den. Men istället föll jag för Carisma, en nordsvensk som mer ser ut som en frieser, riden ackademiskt och inte hoppad med ryttare. Hmm, någonstans säger det sig väl själv att jag ville hitta något som påminde mig om Smokie, något man inte bara sätter sig på och tror att går fint av sig själv. Utan något man måste ge tid och sen kunna se en utveckling succesivt, den känslan är obeskrivlig. Hon ligger inte i samma klass som Spookie gör för mig, men en dag kanske även hon har fått nog med tid och blivit en så fin ridhäst som hon har förutsättningar att bli. För Carisma, det är ingen vanlig nordsvensk - det är en dam med rejäl utrstrålning och kapacitet för både hoppning och dressyr. Och bara från i början hon kom tills nu är det en rejäl skillnad, hon är så mycket finare nu och kan bli ännu finare!

En häst som Smokie sätter spår, men allt han lärde mig kan jag bara tacka för. Erfarenheten från han är en lärdom guld värd, han är en av två som visat mig att en häst man lägger ner tid på och verkligen älskar för den som den är och struntar i andras åsikter kan slå alla med häpnad och få dom att svälja sina kommentarer.