Josefin Strömberg

Shikira som hon egentligen heter hittade vi av en ren slump, hon var inte ute på annons när jag prövred henne och hade inte vart ute på annons innan heller. Hon var ev. till salu när vi åkte och prövred henne, det var aldrig bestämt om ridklubben skulle sälja henne eller inte. Hur vi hittade henne var för jag egentligen skulle och pröva en ponny som hette Amora och då min äldre syster ville pröva en häst som var under vägen så blev jag erbjuden att pröva Kira som stod på samma ställe. Om inte annat skulle hon ju fått motion för dagen. Det enda jag visste innan vi for hemifån var att det var en arab/fullblodskorsning, ett sto född -97 jag skulle pröva. Inget om vad hon kunde, inget. Jag hade sett två bilder på henne, bla. den ovan och den här.



Jag blev förälskad i dom bruna rådjusögonen första gången jag såg henne, så ynklig och försiktig stod hon lös i boxen i ett hörn när jag borstade och tog på henne utrustningen. Jag prövred henne med en sadel som annars brukade ligga på en b-ponny. Utan martingal, som hon annars brukade gå med. Vi gick ut till ridhuset och jag prövred henne, med en massa folk på läktaren som sen blev iväg skickade av ridskolechefen, haha. Hon gick som en giraff, huvudet rakt upp i luften och var så nervös när man tog minsta lilla i tyglarna. Jag minns fortfarande hur svå hon var att få att fatta galopp, hon slängtravade men när hon väl fattat galopp var hon så mjuk. Prövhoppade henne även över ett litet kryss som sen blev ett räcke, fort gick det - och hon överhoppade sig men har aldrig suttit på någon häst som hoppar så mjukt med så mycket luft i sprången. Jag var kär, det var hon eller ingen.



Dom hade möte på ridskolan och ridskolechefen tyckte vi passade så bra ihop då hon är en väldigt speciell häst, och trots hur hon gick när jag prövred satt jag bara lugnt på hennes rygg och gjorde inte så stor deal av det hela. Vi blev erbjuden att köpa henne och först hade jag henne på prov en månad. Men redan när hon hämtades hem Fredag 13:e Juli 2007 visste jag att jag ville ha henne. Det har krävts mycket tålamod, tårar och glädje på den tiden det tog att bygga upp henne succesivt igen eftersom hon var otroligt smal och muskellös när hon kom. Hon kunde inte gå i form, inte fatta galopp, överhoppade sig osv. Men svaret var enkelt, det var inte i kunskapen de satt eller i hennes kapacitet. Det var att hon behövde få äta upp sig och muskla upp sig lugnt och sansat. Jag red med hjälptyglar dagligen fram till våren 2009 då vi plockade bort dom ibland. För då hade hon nog med muskler för att orka gå lättare dressyrpass utan dom som hjälp. Nu började även hoppningen fungera bättre, men inte var det jag som bestämde farten - det var Kira.





Sen dess har vi jobbar på, tränat vidare på att bli duktigare och tillsammans utvecklas ännu mer. Kira har kapacitet för att bli duktig, riktigt duktig bara man har tålamodet och inte stressar henne. Hon är en väldigt speciell häst som visar tydligt om hon inte förstår eller har ont. Då fryser hon fast i backen, backar och reser på sig. Är hon bara tjurig eller busig hoppar hon upp, ner och i sidleds, fnyser och låter som en drake (inte så konstigt med tanke på att hon är en fullblodskorsning.) Jag kan skriva jätte mycket, men blir så långt för Er att läsa så får isf dela upp det i kortare delar om det är något ni undrar. Snör in en ridbild från varje år 2007-2011.


2007


2008


2009


2010


2011