Josefin Strömberg

Jag kan vara ärlig redan från början, det här inlägget har jag inte skrivit utan tårar. Jag hann inte ens ladda upp bilderna klart. Så jag kan ursäkta mig för mina ev. blivna stavfel redan nu, men det är svårt att se klart genom tårarna. Men det finns ingen chans i världen att jag skulle lyckas bättre om jag drog ut på tiden med inlägget, jag saknar dig alldeles för mycket för att kunna undgå känslorna.

Jag tål knappt att höra ditt namn, det är som att få ett hårt slag i magen. Luften försvinner, allting stannar till och jag måste verkligen hålla tillbaks tårarna. Låtsas som att det inte påverkar mig. Men det gör det, troligen mer än vad andra tror. I Fredags när jag satt i bilen när mamma var in och handlade spelade dom Eskobar – Someone New på radion. Jag visste att jag skulle börja gråta, jag tål inte den låten. Aldrig. Egentligen är den bra, men jag kan verkligen inte lyssna på den för den drar upp för många minnen som gör för ont att bli påmind om.

Den 1:a Juli 2011, dagen du somnade in är en dag jag minns i minsta detalj. Jag vet att jag verkligen försöke behålla mitt pokerface, ingen skulle få se mig må dåligt. Runt 14.45 gav jag dig en sista puss och sa "hejdå hunden..jag älskar dig." Fortfarande lika stenhård som jag förutspått mig att vara. Det var först när jag skulle äta middag jag verkligen insåg att du var borta, gone forever. Min lilla kompis som alltid suttit brevid mig när jag ätit i över 2,5 års tid satt inte där, du låg inte på din gröna filt på kökssoffan och du var inte ute på gården. Ska jag vara ärlig, det här är bland de värsta jag vart med om.

Du var som en lillebror för mig, jag gick alltid ner på nedervåningen runt 23.00 varje kväll och pussade han godnatt. Jag möttes varje morgon i köket av en viftande svans och en nos som ville pussas. Det är över, du är borta, borta för alltid.

Jag saknar dig Charlie, mer än någon någonsin kommer förstå. Dröm sött, jag älskar dig.