Josefin Strömberg

Satt och tittade tillbaks på gamla blogginlägg när tanken slog mig, tänk hur mycket ens personlighet kan förändras under 3år. Jag började blogga när jag gick åttan, en undanflykt där man fick skriva precis vad man ville, man fick tycka precis vad man ville och man behövde aldrig ha ögonkontakt med någon när det var någon som inte höll med om ens åsikter. Det var bland de värsta jag visste när jag gick åttan, disskutera saker och måsta ha ögonkontakt med någon som inte tyckte som jag.

Idag, tre år senare kan jag inte förstå att jag var så blyg, så rädd för vad andra skulle tycka och tänka. Idag skulle jag varken kunna klassas som blyg eller rädd för vad andra tycker och tänker om mig, det bekommer mig inte. Jag skulle verkligen vilja kunna ge bort mitt självförtroende ibland, till sådana som verkligen skulle behöva det ett tag, på lån. Att jag har en rejäl dos självförtroende kan jag inte förneka, men jag skulle aldrig vända det till något negativt och bli högfärdig och spydig för det för sådana människor är bland de värsta jag vet, sådana som utnyttjar sitt självförtroende för att få andra att känna sig underlägsna, det är hemskt. Mitt hänger med i bagaget och plockas fram när det behövs.

Jag ljuger om jag säger att jag tål allt, för det gör jag inte. Men jag kan se baktanken i kommentarer jag fått och det handlar enbart om avundsjuka och inget har berört mig så jag tagit illa vid det, inte på extremt länge. Kanske när jag gick åttan, inte idag och inte igår. Det jag vill komma fram till är att även om du som läser min blogg nu tänker "åh, jag önskar jag var tuff och kunde stå på mig." och tror att du aldrig kommer kunna det så är jag ett typexempel på en person som också trodde det för tre år sen. Jag vet faktiskt inte när det vände om jag ska vara ärlig, hösten när jag började nian kanske. Jag tänker inte ens "undra vad han/hon/dom tänker om mig". Dom får tänka vad dom vill, tycka vad dom vill. För till skillnad från många törs jag sticka ut och ta ton om något stör mig, fast vi bor i det avlånga mellanmjölkslandet där man oftast får skit tillbaks om man säger vad man tycker och tänker.

if you're not going to speak up, how the world supposed to know you exist?