Josefin Strömberg

Om du stod högst upp på toppen och nästan kunde peta på molnen och någon som vart hela din värld knuffade ner dig, skulle du gråta? Det där har känts som vardagsmat för mig de senaste veckorna, oändliga diskussioner som inte lett någonstans. Enda felet är väl att jag inte är som de flesta andra, du kan inte knuffa ner mig känslomässigt. Jag kan vara stenkall. Du kan inte tygla mig, linda mig runt lillfingret. Det är sånt man lär sig med tiden, ju tuffare situationer - desto snabbare lär du dig att ta det på rätt sätt. Jag har stått på toppen, nått botten. Jag har stått på botten, nått toppen - Innan jag lärde mig hur jag ska tygla känslorna, linda dom runt mitt lillfinger, placera dom rätt och bara gå vidare.

Jag får ofta höra att jag får allt jag pekar på och inte behöver göra någonting själv utan bara får allt serverat på silverfat, hade det vart så hade jag ägt en lägenhet i L.A och haft en sprillans ny vit Audi A5. Det är kul hur folk, framför allt när man har blogg törs skriva elaka saker som de  aldrig över huvudtaget skulle våga sagt till mig öga mot öga. "du har inte blivit erbjuden modellkontrakt i Tyskland" "Du? Skulle du bli modell, vilket skämt" "seriösa agenturer hittar inte sina modeller på internet" "varför tävlar du inte med din häst så vi får se de blå/gula rosetterna? Kom igen då om ni nu är så bra!" Etc. Jag har inte ens fått smaka på 10% av den mängd de riktigt stora bloggarna får för elaka kommentarerna. Men jag har också fått en hel del sådana under de tre år jag bloggat. I början var det smått jobbigt, jag var liten och kunde inte se igenom kommentarerna. Nu mer läser jag dom, drar på läpparna över den tid ni avundsjuka själar lägger ner på att försöka se mig falla. Dränk mig i elaka kommentarer, men det kommer fortfarande inte göra dig till mig.