Josefin Strömberg

Gånger jag råkar se den här bilden känns allt bokstavligt talat så jävla fel det bara kan bli, det enda som håller mig fast på hemmaplan är Kira. Läste ett inlägg på Linn's blogg om hur folk spekulerar och diskuterar när bloggare skriver att dom ska sälja sin häst/ponny. "Nej, du kommer ångra dig!" "Han/hon (ponnyn) kommer sakna dig!" etc etc. Drog lite smått på läpparna när jag läste Linns klockrena svar att Winnetoo förmodligen inte tänker "åh, vad jag hade velat åka till Ljungby och hoppa MSV i helgen". Det är faktiskt sant, hästar kan inte tänka på det sättet som vi människor gör. De kan inte sakna oss människor som vi kan sakna dom.

Jag har överlag väldigt svårt för folk som gulligullar med sina hästar på ett sätt som inte gör det logiskt att förstå poängen i det. "Åh, lilla gulligull ska du få komma ut i hagen en stund?" "Åh, har du saknat mig lilla älsklingen sen vi senast sågs igår?" etc etc. Honestly? Förväntar ni Er att den ska svara tillbaks? Jag tror överlag jag har väldigt svårt för det där överdrivna "gulligull språket", det får mig ungefär att vilja sticka fingrarna i halsen.

Flera hästmänniskor gör det till en så stor sak att sälja sin häst, ja, jag kommer sakna Kira otroligt mycket den dagen hon inte längre är min. Ja, jag kommer bryta ihop och må kasst för att jag inte har min trygga vardag att luta mig tillbaks på. Men ibland kan man faktiskt inte endast tänka på att ta den lätta vägen, slippa alla hinder och motgångar. Det är motgångarna som gör dig starkare och mer erfaren, inte medgångarna - dom är plus i kanten. Vi förmänskligar hästarna, no doubt. Men helt ärligt, den lyckliga tjejen eller killen som får turen att bli Kiras nya ägare kommer förmodligen älska henne lika mycket som jag gjorde när jag var 13 år och fick hem min sagoponny. Vi tror alltid att hästen inte kan ha ett bättre hem än det vi kan erbjuda den, inte kan älskas mer än vad vi gör. Men egentligen kanske vi stirrar oss blind på just den punkten, VI TROR. Vad vi tror är en illusion vi skapar själv i huvudet med de mest hemska saker vi kan komma på för att göra det hela så mycket större än vad det egentligen är.

Säljer jag Kira är det inte synd om henne, för jag gör det ju för hennes skull för att hon ska kunna få den tiden jag inte skulle kunna erbjuda henne. Väljer jag att behålla henne gör jag det för att det är för jobbigt, men det spelar ju egentligen ingen roll om jag måste släppa taget om henne nu, om ett år eller tio år. Ju längre tid det går, destu jobbigare blir det, onekligen. Har jag kvar henne och inte kan flytta till Umeå kommer jag inte ha möjligheten att forma mitt liv efter hur jag vill, jag kommer inte kunna läsa idrottsprogrammet med inriktning idrottsmedicin och coaching, jag kommer inte kunna åka iväg 4 veckor och utbilda mig till bartender etc. Har man häst är man låst både tidsmässigt och ekonimiskt.

Ibland måste man kunna släppa alla tankar, försöka se vad som faktiskt är det rätta att göra hur ont det än kommer göra. Det är inget jag tänker förneka, för jag har vart med om det förr och jag vet hur jobbigt det är att se sin häst med någon annan, någon annan som är dens nya ägare. Det ni haft är över, tiden har runnit ut. Ibland vill jag göra som småbarn gör när inget går deras väg, dom bara grinar rakt ut och sen är det bra igen. Men då var jag å andra sidan inget småbarn längre, på två veckor är jag vuxen, jag måste lära mig att bestämma själv och stå på egna ben hur tufft och jobbigt det än är, hur ont det än gör, hur rädd jag än är. Det är så man växer som människa, att kastas ut i en totalt okänd framtid med nya utmaningar, nya motgångar - men det är så det är, inte bara för mig, utan även för dig. Det är bara tiden som skiljer oss åt, min tid att bestämma mig kanske må vara inom en snar framtid, din kanske är om fem år. But that's the way it supposed to be.