Josefin Strömberg

Jag är lycklig, överlycklig, skulle kunna gråta av lycka om jag kände för det. Verkar som att jag får bli Umebo i sommar, alltså på riktigt, på riktigt! Mamma sa något spontant när jag satt och åt lunch tidigare idag om att hon och min storasyster hade diskuterat Umeå ett flertal gånger och att om jag och min syster skulle bo under samma tak vad för lägenhet vi skulle vilja ha. Jag skulle lätt kunna bo med henne i Umeå, och jag skulle inte tveka på att flytta, inte en sekund.



Jag ångrar dagligen att jag inte flyttade dit förra Hösten när jag kom in på John Bauer, på riktigt - har aldrig ångrat något så mycket som att jag inte flyttade. Alla gånger jag vart där har känts mer hemma än där jag bott i snart 18 år, hur mycket gillar man inte stället då?! Det går inte en vecka utan att jag säger till mamma eller min syster "kan vi inte åka till Umeå", "jag vill flytta till Umeå" etc. Jag är verkligen fullt seriös när jag säger att jag gillar Umeå mer än Kalix, det här stället har mig inget att erbjuda - det har Umeå.



På 18 dagar fyller jag 18, jag blir vuxen. Jag vill inte vara den som en dag ångrar att jag inte gjorde något för att jag var för feg för att chansa, och sen undra hur det hade kunnat bli. Visst, man kan göra fel men det är inte hela världen. Men om du inte chansar, så vet du aldrig hur rätt det hade kunnat bli. Ska man krascha ska man, göra det riktigt snyggt. Jag har lärt mig att man ibland måste våga chansa, för att sen se hur rätt det kunde bli.



Jag må vara väldigt mörkrädd, men att flytta ifrån ett ställe jag kan utan och innan och har bott på i snart 18 år skrämmer mig inte alls. Jag har, enda sen jag vart riktigt liten fått höra att jag är extremt envis, något jag är otroligt tacksam över. Jag är så väl medveten om hur tuff jag kan bli när jag måste stå på egna ben. När jag gick 9an och skulle välja gymnasieval sa SYV:en att jag var den mest ordningssamma elev hon visste, att jag är så balanserad och tror på mig själv. Det finns ingen, verkligen ingen som skulle kunna få mig att tro att jag inte klarar av något jag verkligen bestämt mig för, där kommer envisheten fram igen. Ge mig en lägenhetsnyckel i Umeå och jag flyttar, ingen tvekan om saken. Det är dags att sluta tänka på vad som kan gå fel och börja tänka på vad som kan gå rätt.