Josefin Strömberg

 

När jag anlände hem in genom ytterdörren dök jag ner på golvet i mitt rum för att stoppa telefonen på laddning, på samma gång ser jag att jag fått ett sms från ett okänt nummer. Jag börjar läsa och känner hur klumpen i halsen växer och hut ont ögonen börjar göra. Jag ville uppriktigt och ärligt bara kasta iväg telefonen och gråta. Istället ropar jag "mamma, det har hört av sig en om Kira". Och försöker intala mig själv till att hålla rösten någorlunda jämn och inte skakig. Well done, jag lyckades hålla tårarna borta. Det var en mamma som hade en 13 årig dotter som sökte en ponny att ha som bästa kompis och träna dressyr med. Det lät verkligen som en ryttare jag vill att Kira ska få, ett sådant hem dom hade att erbjuda henne. But still, jag vill verkligen inte inte inte sälja henne. Mamman skulle ringa mig imorgon, och jag fasar samtalet redan nu, jag vill inte, jag vill inte sälja min älskade vän.

 

Jag försöker intala mig att det är rätt, att det kommer bli bra. Men jag är tveksam, jag tror inte någon häst kan ersätta Kira. Hon är verkligen one in a million. Jag kommer jämföra alla med henne, jag kommer aldrig hitta en så bra matchning som vi är. Jag funderar allvarligt på att ge upp ridningen helt och hållet om jag säljer henne, för jag ser ingen mening i det längre om jag inte har Kira. Kalla mig vad ni vill, jag bryr mig inte. Jag orkar inte det psykiskt om jag säljer henne, jag är helt 110% övertygad om det. Kira är min trygga fasta punkt i livet, jag har henne alltid att luta tillbaks på. När något är jobbigt far jag alltid till stallet och rider. Det är medicin för själen. Vem fan, ursäkta uttrycket, ska kunna ersätta mig det välmående som hon gör?