12.06.13 - oh, how do I know if i should stay or just go?
Ni som inte gillar mina "what to do" inlägg kan sluta läsa nu, annars kan ni fortsätta läsa. Men kom ihåg, jag varnade er.
Ikväll är en sådan här kväll jag börjat fundera på vad jag egentligen vill göra till hösten, vart jag vill bo, jobba med etc. Vill jag verkligen flytta till Luleå? Kommer jag få ut något av det? Jag börjar vara tveksam på om det är rätt, för jag har en svag känsla av att jag kommer tycka att även Luleå är för litet för mig. Tidigare ikväll satt jag och kollade på gymnasium i Stockholm innan jag sen tänkte "men Josefin, allvarligt talat? Tror du på det här själv?" Ja, inte vet jag, jag är rätt tveksam om motivationen finns där, över huvudtaget. Är det tråkigt är det kört. Så väl känner jag mig själv.
Det skulle vara en jävla utmaning att packa väskorna och dra till Stockholm, Kos eller Barcelona 4 veckor i höst och utbilda mig till bartender och sen flytta till L.A och jobba där. Jaga lite drömmar. Jag kan verkligen se mig själv i L.A, attityds och personlighetsmässigt. Hemma i Kalix är jag rätt lugn och sansad, men det är bara för att jag är uttråkad.
Jag och Jens hade en rätt kul diskussion på jobbet en kväll i helgen. Han sa något som lät ungefär "åh, det skulle jag aldrig trott om dig!" Det vi diskuterade var bandy och bilar, eller ja, en ganska massa olika saker när jag tänker efter. Han blev i alla fall förvånad över att jag gillar bandy och hade en rätt bra koll på bilar och tyckte inte att man kunde ha den uppfattning om mig innan jag talat om det. Haha, det var lite smått kul.
Sätt mig på en stol med en skylt med mitt namn och ålder på och folk skulle få gissa hur jag är som person, vad jag vill bli i framtiden, vad jag drömmer om etc. Det hade vart få som hade prickat in rätt svar, jag är övertygad. Hur många som inte vet om det eller läser min blogg skulle tro att mitt favoritämne i skolan var biologi, att jag vill bo i L.A och jobba som bartender, att jag vill bli proffs på att surfa, att jag skulle vilja jobba som polis eller med idrottsmedicin. Tror ni någon hade fått alla rätt? Jag är helt övertygad om att ingen kunde prickat rätt på allt.
Jag är ju som lite lur på att jag kommer tycka Luleå är för litet för mig, efter ett tag. Igårkväll när jag red ett dressyrbacka på Kira barbacka ute i solskenet just efter klockan 20.00 kom jag underfund med att jag inte hade kunnat spendera tiden på ett mer underbart sätt än där jag satt och hon var värd många miljoner så grymt som hon gick, eller ska jag säga hur grymt vi kommunicerade med varandra? Ridning handlar om kommunikation, den är viktigare än man tror. Jag skrev en artikel om det när jag gick 9an "kommunikation, viktigare än du tror" hette den. Och den fick jag ett starkt MVG på, för övrigt. Och det är riktigt sant, det är viktigare än vad många tror. Jag har ägt Kira i nästan 5år, det är riktigt länge. Jag hade aldrig kunnat hitta en ponny som passat mig bättre än vad hon gör, vi passar som handen i handsken tillsammans, vi är så tajta.
Jag vill inte ge upp ridningen för att jag växer upp, för att jag fyllt 18 och kan klassas som vuxen och måste ta beslut själv. Jag vill inte ge upp 13 år och lägga det på is ett tag. Det är inte det jag vill, det spelar ingen roll att jag kan uppta det igen efter nå år, för det är inte det jag vill. Igår fick jag verkligen en sådan "Wow, kan livet bli mer underbart än vad det är just nu?" känsla när jag satt uppe på Kiras rygg igår. Varför ska jag behöva välja bort den jag älskar mest av alla på denna jord för att jag fyllt 18? För att jag kan klassas som vuxen? För att en siffra i min ålder ändrats? Age is just a number.
Jag kan tacka ja till ett hästjobb och packa mitt och Kiras pick och pack och dra, få göra det jag vill göra. "If your dreams don't scare you, they're not big enough." Jag älskar att både mamma och min låtsasmamma är så förstående när man bollar idéer med dom, för båda ger mig samma svar, är samma trygga plank att luta sig mot när man inte själv vet vad man ska tro och tycka om saker och ting. "Åk, pröva! Gör allt du vill göra!" "Jag ångrar de saker jag ville göra i din ålder men aldrig gjorde" "Åk! Kalix/hem finns kvar om det inte känns rätt och då är det bara att flytta hem igen" "Åk och ge det tid, ge inte upp för fort. Det kommer kännas ovant och läskigt, men ge det bara tid!" Jag älskar mamma och Anna som min låtsasmamma heter för de stöd dom ger mig, det är inte så lätt att bolla idéer med sig själv. För hjärtat säger en sak, och huvudet en annan.
Jag är rätt inne på det där med att dra söder ut och ta något hästjobb, ta med mig Kira och få leva precis så som jag vill, inte efter vad andra tycker är rätt, utan det jag själv känner att jag vill göra. Jag vill inte sälja Kira, det har jag sagt åt mamma 1987863475463872 gånger och kommer inte ändra mig. Hon är det finaste jag äger och har, jag älskar henne. Varför ska jag välja bort den jag älskar mest för att göra något jag inte kommer tycka om hur jag än vrider och vänder på det? Kallar ni det rätt? Jag kallar det jävligt baklänges och fel, så fel det bara kan bli. Jag ser inte poängen i att sälja henne, flytta till Luleå för ett "vanligt" jobb och sen känna att jag gjorde fel. För det är jag rätt säker på att jag kommer göra, och jag tänker inte lyssna på nå "du vet inte fören du prövat." för då tänker jag hosta ur mig ett "men jag vet, jag har gjort det 4 gånger förut med hästar som vart mina" Starbell, Barraquda, Smokie, Carisma.. you name it, jag vet hur det känns. Och ingen, ingen kommer i närheten av vad Kira betyder för mig. Så nej tack, jag tänker inte pröva något jag redan gjort och vet så väl.
Nu tänker jag sova, jobbar imorgon 07.45 - 14.30 så rätt kort dag. Ska kolla om det finns nå intressant hästjobb ute imorgon, jag verkar ju redan veta vad jag vill, oavsett hur fruktansvärt rädd jag är. It doesn't matter. För jag är inte mer rädd att flytta över 100 mil hemifrån än vad jag är för att sälja min älskade Shikira.
Jag kom in på din blogg och började läsa lite inlägg, och man får en klar bild av vem du är och vad du vill. Men... känns lite som att du har "storighetsvansinne". Det är jättebra att du har mål och drömmar, men tycker du svävar lite på moln ibland. Allt är inte så lätt som du kanske tror. Säger inte att du inte har möjlighet till att uppfylla dina drömmar, men det där om att Kalix inte är nog stort för dig osv låter ju bara töntigt. Gör du ens allt som går att göra här? Du har fyllt 18 och ditan och dattan, men inte har du utnyttjat det säkilt väl? Har du ens körkort liksom. Ibland är det inte platsen det är fel på, utan en själv. Du har hoppat av skolan, och vill gå på högskola sen? Ja, då måste man faktiskt ha betyg. Och psykolog, ja MVG i nästan allt. Nä, livet är inte så lätt som du beskriver. Känns mest som att du pratar om en drömvärld du skulle vilja leva i, men att du aldrig sätter igång. Och det där om att du inte vill göra tråkiga saker för att du lessnar, allt kan inte va roligt alltid.
Jag kom in på din blogg och började läsa lite inlägg, och man får en klar bild av vem du är och vad du vill. Men... känns lite som att du har "storighetsvansinne". Det är jättebra att du har mål och drömmar, men tycker du svävar lite på moln ibland. Allt är inte så lätt som du kanske tror. Säger inte att du inte har möjlighet till att uppfylla dina drömmar, men det där om att Kalix inte är nog stort för dig osv låter ju bara töntigt. Gör du ens allt som går att göra här? Du har fyllt 18 och ditan och dattan, men inte har du utnyttjat det säkilt väl? Har du ens körkort liksom. Ibland är det inte platsen det är fel på, utan en själv. Du har hoppat av skolan, och vill gå på högskola sen? Ja, då måste man faktiskt ha betyg. Och psykolog, ja MVG i nästan allt. Nä, livet är inte så lätt som du beskriver. Känns mest som att du pratar om en drömvärld du skulle vilja leva i, men att du aldrig sätter igång. Och det där om att du inte vill göra tråkiga saker för att du lessnar, allt kan inte va roligt alltid.
SV: Hej du som inte törs stå för det du säger och skriva ut ditt namn! :)
WHAT'S THE POINT OF DREAMING IF YOU DON'T DREAM BIG? Kalix är inte nog stort för mig, har du problem med det så är det ditt bekymmer - inte mitt. Här finns aboslut ingenting värt att bo för. Det är platsen det är fel på - inte mig. Jag storm trivdes i Stockholm där jag fick trängas med folk på tunnelbanan och inne på affärer, det var folk vart man än kollade - det var liv i staden. Eftersom du skrev "Gör du ens allt som går att göra här" så borde du ju med andra ord bo här själv? Jag gillar inte att bo här, så enkelt är det. Och ja, jag hoppade av skolan för att jag inte fick ut något av det. Ursäkta, men skolan här har så extremt dålig kvalité i mina ögon och lärarna är väldigt opedagogiska. Och det vet jag att jag inte är den enda som tycker.
Folk överlag är så extremt fega här, du döms av alla för vad dom hör om dig, för att dom läser din blogg, för att du inte är som alla andra. Jag däremot bryr mig inte om att endel andra kanske tycker mina val är dumma och att jag skulle ha "storhetsvansinne", det är min sak, inte deras. Ska jag istället sitta och hålla käft och låtsas som att det är jätte kul att bo i Kalix, att skolan är awesome och att jag gillar det? Skulle icket tro så, det är inte så jag fungerar. Jag har förstått att endel av er tycker att jag tänker orealistiskt. MEN, det är inte ditt bekymmer i slutändan.