Josefin Strömberg

Maroon 5 – Payphone spelas om och om igen genom mina skullcandy. Jag är kär i låten, det existerar inte bättre för tillfället. Grunnar om jag ska klicka hem ett par Jeffrey Campbell skor för 2000:-, dom är så förbannat, jävla snygga! I mean, jag har jobb och vill jag ha dom är det bara att klicka hem dom. Jag tjänar mina egna pengar, gör vad jag vill liksom. Men (ja, visserligen hatar jag ordet "men" för det innebär oftast något negativt.) jag fick just världens sug att flytta ner till Södra Sverige, packa väskorna, ta mitt pick och pack och dra. Det är egentligen ingenting som hindrar mig heller, det är bara jag som tvekar. As usual? Det är lite komiskt, när någon säger att dom inte vet vad dom vill försöker jag alltid gräva fram orsaken till varför dom inte vet vad dom vill. Men när det handlar om mig själv, då vet jag redan orsaken till mitt tvivel, jag vet att det är fullkomligt löjligt. But still, something holds me back.

 

 

Den senaste månaden har jag fullkomligt sprungit runt i mitt hamsterhjul (lägenheten) och hållt på gå insane för att jag är så less Kalix och det mesta här. Det finns inget som är värt att bo just här för. Det hade vart en sak om jag var tillsammans med någon som bodde här. För ja, varsågod kalla mig dum nu, men i mitt tycke väger en sådan sak ganska tungt, faktiskt. Då hade jag haft en rimlig orsak till att tvivla på om jag vill flytta eller inte, när jag kan göra hur jag vill. Min orsak, eller ja, det som håller mig tillbaka nu är enbart på grund av rädsla. Jag tänker inte förneka det, det är skillnad på att vara svag som person och att säga sanningen, något folk ofta tycks blanda ihop. Men, hade ni läsare fått vara mig från sommaren -09 hade ni kanske förstått mitt tvivel. Jag tror få vet hur jobbig min vardag var för 3 år sedan eftesom jag sällan visar mig svag, det ingår inte i mitt register. Jag fullkomligt avskyr det. Jag kunde inte ens gråta inför mitt ex, och ändå litade jag på han till 110%, så det kanske säger en hel del om hur svårt det är att få se mig må dåligt. Jag är läskigt bra på att dra på ett leende de gånger jag istället bara skulle vilja gråta, jag kan vända nästan allting negativt till något positivt. Jag vet inte om jag kan påstå att det är bra alla gånger. För ibland, ibland behöver du den där personen som ser rakt igenom dig och även fast du säger att allting är bra kan säga "ljug inte för mig, jag vet att det inte är bra."

 

 

Jag har blivit erbjuden hästjobb på Irland och i Värmland på 3 dagar, vill jag flytta så behöver jag bara tacka "ja" åt någe erbjudande. Sen behöver jag packa mina grejor, skaffa en flygbiljett och möjligen så min lilla skimmel som står i stallet får följa med. Så enkelt skulle det vara. Jag skulle få göra det jag vill göra, ta reda på HUR duktig jag kan bli som ryttare (ja, det skulle vara jävligt grymt att ta reda på eftersom jag vet att jag har stor kapacitet) , våga chansa och bryta mot lite typiska normer. Hur fräckt skulle det inte vara om jag flyttade, gav upp skolan totalt och inom en framtid blev elitryttare? Förstå vilken "if karma won't hit you, I will" alla haters skulle få, förstå hur freakin' awesome det skulle kännas att ha lyckats trots alla kommentarer om att jag saknar verklighetsuppfattning, att man inte tar sig någonstans om man inte går skola och bla bla bla. Tänk hur ballt det skulle vara! Jag behöver dock inte bli elitryttare för att känna att jag har lyckats, haha. Men det hade ju vart ett plus i kanten. But anyway, jag är så otrooooligt sugen att flytta Söder ut och ta reda på HUR duktig jag kan bli.

 

 

Jag älskar verkligen min mamma, för hon stöttar mig i alla lägen! Oavsett vad. När jag pratade med henne om att flytta Söder ut för någon dag sen för att ha ett hästjobb svarade hon något liknande "det är ju nu du ska pröva på sådant när du är i rätt ålder." Jag vet att hon alltid står bakom mig, vad jag än väljer att göra. Och det är jag riktigt, riktigt glad över! Folk säger att jag och mamma är lika, både utseendemässigt och personlighetsmässigt, och det kan nog stämma. Hon brukar kunna svara på mina meningar innan jag sagt klart dom, och jag brukar kunna svara på hennes meningar. Hon, till skillnad från många andra ger mig ingen suck när jag säger att jag vill bli bartender, hon sitter istället och kollar bartenderutbildningar med mig. Skulle jag säga att jag vill resa runt hela jorden, hoppa fallskärm eller göra nå annat ni säkert skulle kalla "helt galet och att det inte går" skulle hon stå bakom mina beslut. Jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar min mamma, hon är världens bästa! Och det tål att sägas många, många gånger.

 

 

"i could be chasing but i would be wasting". Orka tveka, ska det vara så svårt att besluta sig för något? Jo tack, det ska tydligen vara det. Bara för att liksom. Äh, nu ger jag upp funderandet för ett tag. Ska kolla på.. men vad fan Josefin.. hästjobb? Jaja, tycks ju se vad det lutar mot, eller?