Josefin Strömberg

Fick en kommentar tidigare idag om jag verkligen inte vet vad jag vill bli "på riktigt", haha och ja, det vet jag, på ett ungefär. Det är bara att det jag vill åt, det kommer inte ett gymnasie ge mig mer än behörigheten. Men, den kan jag skaffa på annat sätt också. Men ja, jag vet vad jag vill bli "på riktigt" också.



Jag har känslan av att många inte får den uppfattningen om mig om jag säger att jag vill läsa så mycket biologi det bara går att läsa inom skolan. Biologi är det mest simpla ämne man kan läsa och lära sig enligt migt, trots att det nog egentligen inte är så. Jag vet att många tycker biologi är jäkligt komplicerat och invecklat, men det är på just en biten jag vinner. Ju mer komplicerat och invecklat det är - desto mer Josefin är det. Jag skulle kunna säga att jag överlag dras till mycket som är komplicerat och invecklat. "Complicated is my second language". För när jag tänker efter stämmer det jäkligt bra. Ju mer komplicerat och invecklat det är, desto roligare/intressantare är det.

Det jag vill åt kommer jag endast åt på ett universitet. Idrottsmedicin, idrottspsykologi, polis, you get it. Psykolog har jag velat bli i flera år, enbart för att jag själv från första gången trodde det var "hokus pokus" men tidsnog fick ta tillbaks det jag sagt. Det är jäkligt häftigt! Jag tänker inte förneka det, ja jag vet vad jag pratar om när jag säger att det inte är hokus pokus för att jag själv prövat det. Och jag är jäkligt glad att jag svalde min stolthet och nedlät mig och gav det en chans. Det var 2009 för den som undrade. Då min vardag vände mig upp och ner och lät mig ta skit jobbiga saker, som andra lyckliga slapp. Det lärde mig oerhört mycket, något jag idag är tacksam för då jag kan se på saker ur ett helt annat perspektiv. Det är skillnad på att vara svag och tala sanning, något folk lätt tycks blanda ihop. Jag tänker inte förneka att jag behövde pröva på det sk. "det är bara hokus pokus, det kommer  ALDRIG fungera!" Men tji fick jag, det fungerade.

Det är därför jag vill bli psykolog, för jag vet hur jobbigt det kan vara och vet att det faktiskt fungerar. Ni ska veta att hela mitt sommarlov 2009 var förstört. Den första veckan låg jag i soffan livrädd och trodde jag skulle dö för att jag mådde så dåligt. Jag får seriöst tårar i ögonen när jag skrier det här för att jag påminns om hur dåligt jag faktiskt mådde och folk sa att jag bara inbillade mig, att inget var fel. Men det var fel, oerhört fel. Jag skämtar inte nu, men jag vågade inte ens hämta in Kira från hagen den tiden för att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag önskar ingen det jag vart med om, inte ens min värsta fiende förtjänar att må så som jag gjorde.



Så tja, där har ni anledningen till varför jag vill kunna hjälpa andra människor som behöver den hjälpen jag var lycklig nog att få. Speciellt idrottspsykologi är lockande. Jag är väldigt förstående som person, när jag lyssnar vill säga. Jag ser skillnaden mellan bullshit och saker jag bör höra på, och det är avgörande om jag tänker lyssna eller inte. Men psykolog kan jag sätta pengar på att jag skulle passa som. Och en stor anledning är det jag skrev ovan. Sen idrottsmedicin, det är fränt. Jag gillar biologi, jag gillar idrott och hälsa, det går hand i hand liksom. Sen kan jag tänka mig polis, naprapat, sjukgymnast, PT etc. Bara det har något inom hälsa att göra. För det är intressant och jag tycker det är kul. Så ja, jag vet faktiskt vad jag vill bli på riktigt även om jag inte talar om allt. Det är grejen Ni inte förstår, allt som händer i mitt liv delar jag inte med mig av inför flera hundra läsare. Det är det ingen lite större bloggare som gör. En bloggare som faschinerar mig är Tyra, hon är grym! Där är det inge "allt är alltid underbart" uppmålat på bloggen. Man får följa henne i med och motgångar, en riktigt inspirerande brud! Min förebild, no doubt!