Josefin Strömberg

Gånger jag rent spontant kommer på att jag faktiskt är 18 år och får göra vad jag vill är rätt intressanta. Igår tänkte jag bli miljonär, visserligen hade jag inte sådan tur men det var inte det jag syftade nu på heller, det var att jag för första gången var tvungen att visa leg när jag skulle betala. Haha, har velat göra det bara för att liksom. Jag får göra i princip vad jag vill för att jag är 18. Jag får skriva på ett lägenhetsavtal/hyresavtal, och det är nog det största jag kan komma på i dagsläget som skulle spela roll för mig just nu. Det finns ingen som säger att jag "inte får", så länge jag kan betala allt själv så får jag göra vad jag vill, flytta till L.A om så önskas.

Jag kom nyss på hur gärna jag faktiskt vill flytta hemifrån, det känns faktiskt som att jag är nog mogen för det. Och, jag är garanterat mer mogen i huvudet än vad många 18 åringar är. Jag menar inget illa i det, men bara det att jag har jobb säger ju en hel del. Ja, jag gav upp skolan för att det inte var något för mig, men det ger mig inte en röd stämpel i pannan med att jag inte kommer ta mig dit jag vill heller. Bara för att jag skulle gått klart estet hade jag inte tagit mig dit jag vill, oavsett liksom. Bli bartender är inget jag måste gå gymnasiet för. Jag kan ta mig dit jag vill oavsett. Målet är inte att bli hjärnkirurg eller advokat. Jag vet rätt väl själv att jag tycker det är tråkigt att gå skola, vad jag än intalar mig. Jag är inte den typiska personen som frimant byter klassrum efter 1½ timme och byter ut matteboken mot svenskaboken. Det är inte så jag fungerar. Jag jobbar hellre än jag går skola, dels för att jag tjänar pengar på det och dels för att jag tycker det är skit tråkigt att lyssna på värdelösa lektioner. Jag menar, vad ska jag kunna vad som hände för 1000 år tillbaks i tiden för? Glöm och gå vidare liksom.

Jag vet att många av Er kommer se ner på mig nu, men i själva verket kanske det är ni som ska se upp till mig. Det jag menar är att folk överlag är så rädd att göra fel, jag vet verkligen inte varför, men jag vet att det inte är hela världen om man gör fel. Jag vågar ta den chansen, för den kan lika gärna ge mig hela livet. Det jag vill bli, dit kan jag ta mig utan gymnasiet om jag så vill. "Impossible is nothing, stars are born, not made."

Just nu vill jag verkligen få jobb i Luleå till Hösten och flytta dit, Kalix har ingenting värt att stanna kvar här för. Och att tid är dyrbart har jag verkligen fått se, så ibland kanske man måste vara scared as hell och trots det möta sina rädslor för att upptäcka livets goda sidor.