Josefin Strömberg

Jag kollar lägenheter dagligen, funderar och försöker komma fram till vad jag vill. Jag vet ju vad jag vill.
Sedan några dagar tillbaks har jag fått Umeåabstinens x1000, sådan Umeåabstinens som jag hade i höstas när allt jag ville var att flytta dit. Förstår inte ens idag, fast det gått flera månader sedan jag höll brevet i handen och det stod att jag var antagen till John Bauer gymnasiet, samhälls hälsa och idrott. Varför jag inte tackade ja, tog mitt pick och pack och drog. Det är konstigt, varje gång jag vart till Umeå har det känts mer "hemma" än vad det gör är när jag är på hemmaplan. Jag älskar Umeå, ingen tvekan om saken. Varje gång jag sett en kustbuss där det står "UMEÅ" känner jag hur mycket jag ångrar att jag inte flyttade dit i höstas. Vad fan funderar jag på? Umeå har mer att erbjuda mig än vad Kalix har.

Om man ska krascha ska man, göra det riktigt snyggt.
Jag vill kunna stå på egna ben, lita på mig själv och våga släppa taget bara för att jag är rädd. Rädd för att göra fel. Jag vet att jag är fruktansvärt tuff om jag måste, det har jag bevisat för mig själv förr. Inte en dag, inte två, för de där dagarna räknades snabbt ihop till år. När den enda du kan lita på är dig själv, även om du är så rädd att du inte ens litar på dig själv fullt ut. Umeå kan erbjuda mig så mycket mer än Kalix kan, jag gillar inte ens att bo här. Jag har velat flytta till Umeå sen jag var där för första gången 2010. Jag var fast, totalt förälskad. Om det så är tufft, jobbigt, obehagligt eller läskigt så tänker jag lära mig att stå på egna ben. Lita på mig själv, att jag faktiskt är nog tuff att klara av det. Ge mig en lägenhet i Umeå och jag packar och drar, utan tvekan.