Jag bara glider fram, Säger trevligt att råkas, Josefin är mitt namn
När jag kom hem från jobbet idag så började jag och mamma kolla på mobilabonnemang, samt mobiler då min verkar behöva bytas ut snarast. En Iphone eller HTC Titan känns det som att valet står emellan. Nåja, hur som haver så gled vi över på vad jag vill göra till hösten. Jobba? Gå skola? Bo i Luleå, Umeå, Södra Sverige? Utomlands? Så frågade mamma vad jag ville bli, bartender svarade jag av ren rutin och det är väl inget problem i sig, cashen har jag efter sommaren så jag kan utbilda mig till bartender likaväl i Stockholm som i Barcelona. Det dumma är ju bara att jobb som söker bartenders vill helst se att bartenden har några års jobberfarenheter. Går jag den bartenderutbildning jag vill gå, så är jag iprincip erbjuden jobb vart i världen jag än vill ha det eftersom det är så hög kvalité på utbildningen och skolan/skolorna. Fräckt att jobba som bartender i L.A eller N.Y typ!
Annars kom jag ju på en riktigt bra lösning - jag gifter mig med någon hockeyspelare som tjänar massa, massa, massa pengar och så lever jag på hans pengar. Så får jag den där lägenheten i L.A, den där sprillans nya BMW:n och en chihuahua att bära omkring på. Barbie, typ? Hoppas ni kunde ta det där med lite ironi. Fast, fan vad bekvämt!
Visst kunde jag säkert sitta bakom skolbänken i 3 års tid på gymnasiet och göra det jag ska, men inte med nöje. Been there, done that liksom. Jag är inte typen som kan acceptera att det är tråkigt, och ändå fortsätta i 3 år till. Det är inte så jag fungerar. Gymnasiet är skit trist, i alla fall när det inte finns något i hemkommunen som man vill läsa, som ger en någonting. Jag må se rätt lugn och sansad ut på utsidan, men jag är verkligen inte rädd att dansa några baletter med felsteg innan jag gör det rätt. Överlag tycket jag många, väldigt många går att rama in i den där typiska "Svensson ramen". Att gå egna vägar, bryta mot lite normer är inget som dom håller på med, för det är inget som ger något realistiskt hur som helst. Ursäkta, tror ni man tar sig dit man vill enbart av att drömma om det?
Well, maybe that's true. Men, lyssna riktigt noga nu. Jag vill inte vara den där som en dag ångrar att jag inte var lite för tuff, dansade några felsteg och fick lite livserfarenheter. Jag gör hellre fel, än är den som 30 år senare sitter på samma jobb, med en telefon i ena handen, en penna i den andra och nosen framför en dator med en kaffekopp på bordet. Maybe that's you, but it's not me. Jag vill jobba som nå kul, göra det jag vill göra. Inte göra det "bara för att". Så länge du inte vågar chansa, kommer du heller inte ta dig framåt. Ibland undrar jag hur enkelt det faktiskt hade vart om jag faktiskt var modell i Tyskland idag. Jag menar, bo utomlands, fotas och få pengar för det. Even barbie wants to be me.
Du måste vakna upp ibland - förstå verkligheten. Jag säger inte att du inte kommer klara dina drömmar. Men även fast du går i världens bästa bartender skola betyder det inte att man får jobb var som helst- eftersom man måste ha andra sidor som man inte kan plugga sig till. Sociala biten, mentala biten - jag säger inte att du har det. Man kan gå i världens bästa jurist skola men ändå inte lyckas bli advokat. Man kan vara sjukt smart att läsa i böcker men helt sakna den sociala biten vilket gör att man inte klarar sig ute i arbetslivet. The real life is not a dream.
Bartenderutbildning är ett bra sätt att visa att du saknar verklighetsuppfattning och tror att livet är ett glam party. Det är det inte.
Folk går bartenderutbildning i princip för att supa. Efter utbildningen.. Tja vem ska anställa en "bartender" när det redan finns hur många som helst arbetslösa på arbetsmarknaden.
I slutändan hamnar de på Coop eller den lokala järnhandeln. Så jävla värt.
Alla har drömmar, men det betyder inte att alla blir astronauter eller miljonärer.