Josefin Strömberg

Jag har hela eftermiddagen haft en konstant fråga i huvudet, Umeå eller Luleå? Jag har bokstavligt talat vägt båda ställerna med för och nackdelar. Ska jag tänka praktiskt, känna med hjärtat eller tänka med huvudet, eller inte tänka alls? Ingen tvekan om att jag älskar Umeå, för det gör jag. Men (wow, jag kan hitta nackdelar i Umeå!?) det är längre hem till mamma, mammakär, jag vet. Och i Umeå känner jag enbart lite folk. Visst, man lär ju känna folk men ändå. Bor jag i Luleå är jag hemma på 50 min, jag har min morbror som bor i Luleå så vill jag hem ibland på helger kan jag åka med han. Känner betydligt mer folk i Luleå än Umeå, och bara det i sig är en trygghet (i mitt tycke).



Lite som bilden ovan säger känner jag nu, ofta, mer eller mindre alltid. "I would give anything to feel comfortable in my own skin." Det negativa jag kan se i min personlighet som är min nackdel är att jag ibland tänker för mycket, känner efter för mycket, inte litar fullt ut på att jag klarar av att stå på egna ben. Det negativa i mig sitter enbart i mina tankar, hjärnspöken. Att jag har de erfarenheter jag har vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt, säga varför mig och tycka synd om mig själv. Det kanske jag borde? Eller så är jag glad hur mycket starkare som person jag faktiskt blivit av det, om det så ibland känns som att det gett mig motsatsen. Ibland vill jag verkligen bara glida ner på golvet, sätta händerna framför ansiktet och släppa allt. Men det är inte mig. Må dåligt inför folk existerar inte i mitt huvud, jag avskyr det, riktigt avskyr det. Jag står hellre ut så länge det går.  Ser du mig med tårar i ögonen är något riktigt fel.  No sleep until I'm done with finding the answer.