Josefin Strömberg

Om du inte visste något alls om mig, bara hur jag såg ut och vad jag hette, då hade du förmodligen försökt komma på hur jag är som person. Det hade inte vart helt orimligt att du hade skaffat dig en uppfattning om att jag skulle vara extremt fåfäng, och väldigt "fin i kanten". Det är saker jag hört innan folk sett the real side of me och ändrat uppfattning. Dömmer du mig enbart efter mitt utseende med hur min personlighet kan vara, skulle du förmodligen aldrig pricka rätt i prick - Jag lovar!

Frågar du mig om vad jag vill bli i framtiden skulle jag förmodligen svara "vara rik", det är ett typiskt svar när någon frågar mig vad jag vill bli. Frågar folk vart jag vill bo svarar jag rätt och slätt att jag vill bo i L.A. Frågar dom vad jag vill sysselsätta mig med svarar jag att jag vill bli proffs på att surfa. Slå ihop allt det där och du får en mening som lyder "jag vill bli rik, bo i L.A och vara proffs på att surfa." Då drar de flesta på läpparna, skrattar bort det (speciellt lärare) och säger "ja, livlig fantasi har du ju!" Ursäkta, sa du fantasi?

Jag avskyr när folk ser mig i ögonen efter jag snällt och artigt svarat på deras frågor om vad jag vill bli och sedan möts av en blick som säger ungefär "ha, dröm vidare! Tror du på det där själv?" Lyckligtvis bryr jag mig inte de minsta, det finns ingen som kan få mig att tro att det skulle vara omöjligt. För det är det inte.

Folk i landet brunsås, mellanmjölks landet eller allt vad det nu brukar kallas verkar gilla att vara en i mängden, göra som alla andra. Jag är imponderad av det folket som törs strunta i det. Köra sitt eget race, strunta i andras åsikter om vad som är möjligt att uppnå och vad som inte är det. Tror du redan från början när tanken slår dig om något att det inte går, då kommer det förmodligen inte göra det heller. Skaffa lite skinn på nosen, keep your standards and head high. Det där upptäckte jag i 8:an någon gång, du kommer ingen vart av att gå i andras fotspår, vara en i mängden och inte våga sticka ut. Strunta i vad alla andra tycker, who are they to judge?! Just det, ingen.

Hade jag haft råd och sa "hejdå mamma jag sticker till L.A och blir proffs på att surfa!" hade hon blivit glad, haha. Hon har alltid stöttat mig i allt jag vill göra, och det är jag riktigt glad över! Hon har aldrig ifrågasatt varför jag vill bo i L.A, varför jag vill bli proffs på att surfa eller gett mig den där "ha, dröm vidare! Tror du på det där själv?" blicken. Jag brukar få höra att jag är tuffare än jag ser ut, och det stämmer nog rätt bra i vissa fall. Utseendemässigt tror jag ingen skulle kunna gissa sig till att jag egentligen vill bli proffs på att surfa, vilja bli polis. Speciellt inte det sistnämnda. Döm aldrig hunden efter håren brukar man väl säga?