Josefin Strömberg

Något som är rätt typiskt mig att komma på när jag är rastlös, uttråkad, whatever är frågan vart jag vill flytta till hösten. Det är i princip det enda jag tänker på när jag inte jobbar eller sover. Konstigt? Inte ett dugg. Jag kan flytta precis vart jag vill, i Sverige lika väl som utomlands.



Ibland undrar jag om jag gör saker för min egen skull eller för andras skull. Om jag lyssnar mest på mig själv eller mer på vad folk runt om mig säger att är bäst att göra. Det finns inte en enda person jag vet om utom två stycken som skulle säga "men åk till Barcelona och utbilda dig till bartender om det är det du vill!" Den ena är mamma, den andra vet garanterat vem han är om han läser det här. De flesta andra skulle ge den där typiska "men snälla, sluta drömma och tänk realistiskt" minen. För det är väl klart, bartender är ju inget riktigt jobb. De vet väl ni lika glasklart som dom andra? Uppenbarligen vet inte de personer som säger det vad en bartender tjänar, hur lätt du får jobb om du går den utbildning jag vill, precis vart i världen du än vänder dig. Och tänk, tänk att faktiskt ha uppnått en dröm man drömt om i flera år. Och sen få jobba som något man faktiskt vill och tycker är kul.



Jag vet redan nu att jag har kommit in på skolor både i Luleå och i Umeå, och egentligen spelar det ingen roll på vilken ort jag bosätter mig, avståndsmässigt. Eller om jag blir 08:a och bor i Stockholm. Avståndet spelar ingen roll, det är inte i det det hela sitter. I Februari hade jag garanterat sagt att jag hade flyttat till Luleå i sommar om allt hade gått som jag ville eftersom en av de som stod mig närmast (vem får ni räkna ut själv) skulle flytta dit snarast möjligt. Jag minns att jag iprincip var tårögd när jag fick höra det och att den personen hade vart och kollat på en lägenhet, och vi åkte bil i Luleå och jag sa "nej, nej, du får inte flytta och lämna mig kvar.." Det var bland de hemskaste jag kunde tänka mig till då, 8 jävla mil bort kändes lika långt bort som Skåne gör. Vi må ha kommit på kant med varandra, rätt rejält. Men jag tänker inte säga att jag är sur över det, för det är jag inte, det är en otroligt fin person. Jag skulle snarare säga att jag är ledsen över det, hur mycket jag än förnekat det för mig själv. Numbing the pain for a while will make it worse when you finally feel it.



8 mil, 34 mil, 98 mil - jag kan välja precis vad jag vill, och ändå är det lika jävla svårt varenda gång jag börjar fundera. Umeå ligger mig vart om hjärtat, no doubt. Det är lika dit jag vill efter gymnasiet för att läsa på universitet, så jag förstår inte ens hur jag ens kan fundera på att slösa tid i Luleå när det inte är något speciellt som drar mig dit. Samma med Stockholm. Jag älskar att trängas med folk på tunnelbanan och inne på affärer, kanske inget man kan tro men så är det. Stockholm är fint. Det kändes väldigt "hemma" när jag var där i November. Jag ville inte åka hem därifrån. Just nu har jag Stockholmsabstinens, jag har aldrig sk. Luleåabstinens, inte på det sättet som jag känner för Umeå och Stockholm. Ska jag vara ärlig vet jag inte ens vad jag vill till Luleå för, jo, det fanns en anledning men då var det ju å andra sidan i Februari. "Skulle du kunna tänka dig att bo i den där lägenheten" "vänta, jag ska visa dig en fin lägenhet". Det var mörkt, och jag var jävligt vilse där jag satt på passagerarsätet i bilen, men det var lugnt, chauffören litade jag till 110% på, i alla lägen. Jag är rätt förlåtande som person, och sånt som hände förut och jag sagt "enough, inte ens chans, jag bryr mig inte" kommer jag förmodligt ta tillbaks. Så kommer ändå den där dagen när jag inser att tid är dyrbart och vill man förlåta någon, så ska man göra det. Den senaste månaden har jag somnat och vaknat livrädd varje dag, gått med en ständig oro i över en månads tid och verkligen fått se hur dyrbar tid är, hur viktigt det är att kunna ta vara på den. "Carpe diem", folk som inte utsatts för det jag gjort den senaste månaden kommer aldrig förstå det ordspråket på riktigt. Det är först nu jag verkligen förstått det, när någons liv hänger på en skör tråd och allt är lämnat åt ödet. Nu längre bryr jag mig verkligen inte om vad andra tycker om mig, inte efter att verkligen ha fått en bild på hur hemsk verkligheten kan vara, och vill du göra något så gör det, vänta inte. Du är aldrig garanterat mer tid än de andetag du andas in för stunden.

I swallow my pride,
Now I'm crawling back to you,
I'm out of my head,
Can't wait any longer,
Down on my knees, I thought I was stronger,
Just like that,
I'm crawling back to you.