Josefin Strömberg

SVAR:
Alltså jag kan verkligen inte låta bli att svara på det här. För jag vet ju ändå vem av oss det är som kommer framstå som dum i slutändan, och inte är det jag.

När man bor på en liten ort, där det som för tillfället ebjuds är 27 jobb och de flesta är lärartjänster som kräver en viss utbildning, blir man då erbjuden jobb tackar man ju knappast nej, i så fall är man ju dum på riktigt. Och ni* säger att jag saknar verklighetsuppfattning, vem av oss är det som gör det egentligen? Nu syftar jag rätt bra på kommentaren ovan, "varför väljer du då ett sånt tråkigt jobb?" Jag har åtminstone jobb och tjänar mina egna pengar. Och det är jag stolt över, no matter what.



Citatet ovan är så jävla ballt, det passar in i det här inlägget.

"Bartenderutbildning är ett bra sätt att visa att du saknar verklighetsuppfattning och tror att livet är ett glam party. Det är det inte. Folk går bartenderutbildning i princip för att supa. Efter utbildningen.. Tja vem ska anställa en "bartender" när det redan finns hur många som helst arbetslösa på arbetsmarknaden. I slutändan hamnar de på Coop eller den lokala järnhandeln. Så jävla värt. Alla har drömmar, men det betyder inte att alla blir astronauter eller miljonärer."

"Du måste vakna upp ibland - förstå verkligheten. Jag säger inte att du inte kommer klara dina drömmar. Men även fast du går i världens bästa bartender skola betyder det inte att man får jobb var som helst- eftersom man måste ha andra sidor som man inte kan plugga sig till. Sociala biten, mentala biten - jag säger inte att du har det. Man kan gå i världens bästa jurist skola men ändå inte lyckas bli advokat. Man kan vara sjukt smart att läsa i böcker men helt sakna den sociala biten vilket gör att man inte klarar sig ute i arbetslivet. The real life is not a dream."

Sådana här kommentarer är så jävla löjliga, när ska ni växa upp? Drömmar hit och drömmar dit, allvarligt talat, tror ni de personer som faktiskt blev astronaut eller miljonär enbart hade drömmen liggandes i huvudet och en dag vaknade och helt plötsligt var det? Folk i mellanmjölkslandet är såå rädda för att ta plats, visa framfötterna, bryta mot normer och inte vara alla till lags. För i slutändan, vem fan bryr sig om att den och den och den tyckte att man saknade verklighetsuppfattning? Attitydsmässigt hör jag nog inte hemma i Kalix, dumpa ner mig i en storstad och jag skulle garanterat klara mig rätt bra. För att nå framgång måste man kunna sälja sig in hos folk med ens personlighet, på enbart några sekunder eller rader text. Tror ni jag skulle bli sponsrad av företag om folk inte trodde på mig? Tror ni jag skulle bli förfrågad om modelljobb hit och dit, modellkontrakt om folk inte trodde på mig? Tror ni jag skulle bli erbjuden allt det om jag inte trodde på mig själv? Jag kommer aldrig vara alla till lags, och det är inte det livet går ut på.



Ofta klassas ju blondiner som rätt dumma och blåsta, kiss my ass säger jag ju bara. Kanske är därför personerna som skrev kommentarerna ovan inte verkar tro jag är kapabel till något alls? Sorry, but it's gonna suck for you when I reach my dreams! Tror du inte på dig själv, hur kan du då kräva att någon annan ska göra det? Jag må se rätt lugn och sansad ut på utsidan, men folk som verkligen känner mig vet hur jävla tuff jag kan bli när jag sätts i situationer där den enda jag litar på är mig själv. Attitydsmässigt skulle jag nog göra mig rätt bra på L.A eller New York gator. Haters gonna hate lixom. Vänta, var det kanske deras åsikt jag skulle bygga hela mitt liv på? In the end they’ll judge me anyway, so whatever.