Josefin Strömberg

"Skulle du kunna berätta om varför du vill gå något universitetsprogram med inriktning idrott, om det finns någon tanke eller bakgrund som gör att du vill utvecklas inom ämnet. Sen får du gärna berätta lite om du äter på något speciellt sätt, tränat på något speciellt vis osv. Skulle vara kul att få ta del av!"



Självklart kan jag svara på ovanstående frågor och berätta lite djupgående gällande hur jag ser på det hela med träning/måltider etc. Men jag vill inte att det ska påverka dig som läser det på något negativt sätt eftersom förutsättningarna och kroppsmått är olika från person till person och faktiskt har avgörande effekt beroende på hur man är uppbyggd. Men jag lovar att svara ärligt, uppriktigt och enligt mig själv. Men som sagt, ni kan inte jämföra Er själv med mig eftersom det här är ett så individuellt ämne. Jag vill inte att någon med större klädstorlek än mig ska må dåligt efter attt ha läst det här inlägget, så vad ni än gör, jämför Er inte med mig. Det är inte så det fungerar.



Talar jag inte om det redan från start så börjar jag inlägget oschysst, jag har alltid vart lång och smal och har grym ämnesomsättning och kan äta precis vad som helst och det skulle inte märkas på mig. Jag lovar att jag skulle kunna äta maxmat till middag en hel vecka utan att det skulle märkas, viktmässigt. Sen är jag rätt säker på att jag skulle tycka det var äckligt och inte förmå mig att äta det, men det var ju då en annan femma. Idagsläget är jag 174cm lång och vet faktiskt inte riktigt vad jag väger. Vet dock att jag vägde 55kg sist jag vägde mig, vilket kanske är en månad sen eller nå sånt. Kan sätta en hundring på att jag väger mindre nu, inget jag gjort med mening heller. Jag har svårare att lägga på mig kilo än att få bort dom, no doubt. När jag hade magsjuka för någon månad sen gick jag ner 2kg på en dag och det kanske säger sig själv? Och då kunde jag ändå äta, visserligen inte vanlig mat utan åt fil, bananer och knäckebröd och druvsocker i mängder. Visst kan jag förstå personer som nästan bara kan kolla på ett kakpaket och går upp i vikt, you get it? Det kan inte vara speciellt kul. Man får ofta höra att folk med mer hull* (tycker överviktig låter elakt) ska träna mer, äta nyttigare etc etc. Men det är sällan, väldigt sällan du får höra att en person med raka motsatsen, dvs. en person som har svårare att hålla hullet* (underviktig, låter lika hemskt) ska äta mer, etc etc. Jag har aldrig hört att jag skulle vart överviktig eftersom jag aldrig vart det, och har där med inte heller fått känna på känslan de personer måste känna när man känner något så starkt riktat mot sig. Däremot har jag hört att jag väger för lite, men det är det som ingen som tänker på att kan ge samma effekt känslomässigt. Att väga lite är ingen bragd i sig, det kan vara lika jobbigt som att väga lite för mycket.



En person med några kilo för mycket kan med ändrade kostvanor och träning gå ner de kilo de önskar, om det i övrigt är frisk och har bra hälsa och inte tar skada av det. En person som väger för lite är det svårt att säga "ät upp dig", det har jag hört, mer än en gång. "Ät det och det och det så kommer det fungera!" Kiss my ass säger jag bara! Jag kan äta vad som helst utan resultat. Folk verkar inte tro på det när man säger det. Men det är verkligen så, det spelar verkligen ingen roll vad jag äter för vikten går aldrig plus. Jag vet flera personer som äter enligt LCHF, räknar kalorier, kan klassas som träningsnarkomaner, äter dietshakes/liknande dietprodukter osv. Det där med att räkna kalorier skulle aldrig falla mig in, för enligt min uppfattning (och vad jag hört) är det större sannorlighet att du stirrar dig blind på kalorierna än på det du sätter i dig. Dietshakes är jag också väldigt skeptisk mot, fine - du går kanske ner i vikt om du kombinerar det med träning på rätt sätt. Men sen? När du slutar leva på dom? Vad händer då? Är faktiskt lite skeptisk mot LCHF också då jag hört, av en kostrådgivare/läkare att det kan ge förhöjning av blodfetter, att mättat fett (vilket man får i sig mycket av om man äter lchf) ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Men visst, det finns säkert fördelar också men vad man vill få ut av att äta lchf är väl olika från person till person. Vissa äter det för att gå ner i vikt, andra för att bygga mer muskler, andra för att man tydligen inte ska bli hungrig lika lätt. Anyway, jag är skeptisk. Jag är överlag skeptisk mot "dieter", det kanske märks? Kan man bara äta en sund och välbalanserad kost och träna så mår man nog rätt bra, och når resultat. Utan diverse dieter.



Bara för att jag var nyfiken gjorde jag ett lite seriösare test som räknar ut ens BMI och inte allt för oväntat sa den att jag var underviktig, som att jag ens blev förvånad? Inte det minsta. Det har jag hört i flera år, att jag gärna får lägga på mig några kilo för att det inte skulle vara skadligt. Men som sagt, det är lättare sagt än gjort. Jag mätte mig runt midjan igår, bara det också för att jag var nyfiken och hade ingen aning överhuvudtaget om vad som var "bra" att ha. Så googlade lite och hade man under 80cm som kvinna var det bra. Måste erkänna att jag tänkte "undra vad mitt midjemått skulle klassas som.." när jag läste det. För man kan dra bort många, väldigt många centimetrar från dom där 80cm för att få mitt midjemått. Vad det är tänker jag inte tala om, bara att det är betydligt mindre. Det är otroligt svårt att hitta kläder åt mig ska jag tala om. Att vara 174cm lång och kunna ha xxs på kläder säger nog sig själv hur svårt det är? Jag går iprincip bara i leggings för att jag inte kan hitta jeans, det är iprincip omöjligt. Har faktiskt 2 par jag växlar mellan, ett par från Vila jag köpte på rea förra sommaren och det var ren tur att dom passade, dom sitter som måttbeställda för mig! Och då hade dom visserligen 34" i benlängd. Sen har jag ett par Cheap Monday som dock är för stora, egentligen. Men dom går an, men jag stör mig på dom för att dom hasar. Tacka vet jag leggnings, xxs/xs tack! Samma med tröjor, försök hitta en som sitter tajt, omöjligt, typ. Så de, det finns nackdelar med att vara smal också.



Varför jag vill läsa något program med inriktning idrott/hälsa är för att det är intressant. Jag skulle vilja bli PT någon gång i framtiden då jag tror det skulle vara riktigt kul att hjälpa folk och se resultat. Kost och hälsa är också intressant, och hur man kombinerar det med träning etc. Sen kan jag väl tillägga att som diabetiker bör man väl tänka på att inte äta onyttigt. Jag behöver knappt tänka på det eftersom jag inte äter godis eller dricker dricka för att jag tycker det är äckligt, jag har aldrig gillat det. Så där kanske jag har en fördel. Det enda jag dricker med kolsyra i och tycker är gott är Loka, och dom är helt fri från socker/sötningsmedel vilket är toppen för någon med diabetes. Men tillbaks till varför jag vill bli PT t.ex. Kunna räkna ut vad för mat som kräver hur stor dos insulin är också rätt fräckt att kunna, tycker ni inte? Det kan jag, någorlunda i alla fall. Vet du hur du ska äta för att ha ett balanserat blodsocker, vad för mat/dryck som höjer det extra mycket och intensivt, hur lång tid det tar för druvsocker att gå ut i kroppen, hur många druvsocker per kilo/kroppsvikt man ska äta? I know. Just därför att jag lärt mig det, och på köpet fått upptäcka hur intressant ämnet idrott/hälsa är. Där har ni nog min bakgrund till varför jag vill läsa något sådant program.

Men kort sammanfattat, man kan inte jämföra sig med alla andra, that's not how it works. Vill man nå resultat får man jobba för dom, vissa kan glida på en räkmacka och få nå dom lättare, andra kanske får kämpa lite hårdare. Men i slutändan så kommer du nog glädjas även om du fick gå den lite hårdare vägen, för det att må bra och ha god hälsa är lönande i längden, det går inte att förneka.