Josefin Strömberg

..Är inte som vilken dag som helst för mig, den här dagen för 4år sen kan jag berätta i minsta detalj.

Min dag den 18:e September 2006, börjades med ett besök på sjukan för att ta blodprov. Vilket hade blivit en vana för mig då jag var dit och tog blodprov säkert en gång varje vecka. Egentligen börjar väl "the story" den 17:e, så jag måste nog ta de hela från den dagen.

Den 17:e September kom mamma och hämtade mig hos mormor och morfar efter hon slutat jobbet. Jag hade precis hunnit hoppa in i bilen då hon frågar mig "hur mår du?" halvhjärtat svarade jag väl "bra" något som inte på långa vägar var sant, något jag inte var ensam om att veta. Vi hade precis passerat ICA på Näsbyn när hon säger "din läkare ringde mig idag, du ska och ta ett fast blodsockerprov imorgon på morgonen." Mitt svar var "Så dom ska kolla om jag har diabetes? Hoppas jag har de!" Mitt svar kanske inte låter så normalt för Er som läser de, men för mig var det ren sanning. Jag hoppades att jag hade diabetes så att dom kunde säga varför jag bara rasade i vikt och inte orkade någonting, för att bara rasa i vikt, hur mycket du än äter och ingen läkare hittar felet är inte särskilt tryggt kan jag tala om.

Så den 18:e September 2006, började jag morgonen med att fara till sjukan för att ta blodprov. Hon som tog proverna på mig sa att vi kunde fara hem så skulle dom ringa när dom kollat vad proverna visade. Så mamma skjutsade mig till skolan där vi hade en NTA-lektion, där några från ett kemiföretag var och skulle ha lektion med oss. Jag hann knappt börja den lektionen innan Anna, min lärare bad mig följa med henne till vårt hemklassrum.
På väg till klassrummet möter vi mamma. Både mamma och Anna förklarar att min läkare hade ringt och berättat att mina blodprov visade att jag hade diabetes och var tvungen att åka till Sunderbyn sjukhus samma dag.
Gråtandes, så fruktansvärt rädd åkte vi förbi mormor och morfar så jag skulle kunna äta lite lunch innan vi for till Sunderbyn eftersom läkarna hade sagt att jag behövde få äta hemma så jag skulle kunna äta i lite lugn och ro.
Jag minns hur jag hoppade ut bilen hos mormor och morfar, öppnade ytterdörren och gick och satt mig på en köksstol och grät. Jag grät av rädsla, för just då tror jag aldrig att jag hade vart så rädd som jag var just då.
Jag kan den dagen i detalj så jag kan till och med nämna att jag åt plättar till lunch den dagen.

Sen bar det iväg, iväg till sunderbyn. Jag och mamma blev mött av min läkare och en annan läkare kollade min längd och min vikt som då var 151,2cm lång och jag vägre, usch de är nästan så jag inte kan tala om de för jag vet hur smal jag var.. 29,4kg. Räknar man ut ett BMI på den längden och den vikten visar det såhär:

< 19 = underviktig
idealvikt = 19-25
övervikt = 26-30
>30 = fetma

Med en vikt på 29,4kg och en längd på 151,2cm blev BMI:et 12,7. Och med andra ord betyder det ju väldigt underviktig.

En sjuksköterska emblade mina armveck (bedövningssalva) då jag har inte gillar att ta blodprov i armarna utan bedövning. Så under timmen bedövningen skulle börja ge effect så fick jag äta 2 mackor, jag kan till och med säga vad det var för mackor och vad det var för pålägg på dom om de skulle behövas.
Så när timmen gått togs de ännu lite fler blodprov den dagen, totalt hade jag tagit 10 rör blod den dagen.
Dom kom fram till att mitt blodsocker var över 35mmol/l eftersom deras blodsockermätare inte kunde visa högre och mitt gjorde så att mätaren gav utslag att sockret var högre. Så jag blev uppkopplad med dropp med insulinlösning i så att mitt blodsocker sakta men säkert skulle börja gå ner till en normal nivå, vilket är mellan 5-8mmol/l. Mina dagar där bestod av att jag var uppkopplad med dropp i några dygn, en läkare kom och kollade mitt blodsocker en gång i timmen, jag fick lära mig att använda insulinsprutor och känna när jag blev låg (vilket jag lärde mig på direkten, jag till och med vaknar när mmitt socker börjar bli lågt.) Jag kan göra de här inlägget väldans långt men för att inte göra de så kan jag nämna att jag var inlagd i Sunderbyn i 2 veckor.
När jag kom till Sunderbyn var jag jätte, jätte spruträdd men att vara där botade den rädslan, och jag hade ju inga större val heller. När man måste sticka en insulinspruta själv i magen 5ggr om dagen försvinner rädslan ganska fort.

Jag kan den där dagen in i minsta detalj och jag skulle nog kunna berätta den halvt i sömnen. Så inprentat i mitt huvud är den dagen. Men ni ska veta, en diabetikers dag är inte alltid så lätt för ett blodsocker som ska ligga balanserat är inte de lättaste. Du kanske inte alltid syns på utsidan hur tufft en diabetiker kan ha de, men på insidan, där känns det ibland hur tufft det verkligen kan vara.

1461 days, 48 months, 4 years