Sekunder är dina för att fångas och formas, möjligheterna är obeskrivligt många
Den här bilden gör mig skolsugen hur dumt det än låter, men å andra sidan var väl Grans lite mer att hurra för än utbudet i Kalix. Jag hade mer än gärna läst NV på Grans i Piteå, jag kom ju faktiskt in där förra året men tackade nej. Och att man blev mer lockad till det i Piteå kan väl även bero på hur skolan och klassrumen såg ut, inte direkt samma trånga, tråkiga klassrum som det är på Furuhed. NV var jag rätt inne på att gå när jag gick 9an, jag ville kunna läsa biologi eftersom det är ett ämne jag alltid haft lätt för, spikade ett prov i 9an som dom hade gjort från skolverket eller vad det var som skulle vara svårare än vad dom ansåg att våra prov var, dom var tydligen för lätta. Lite kul faktiskt eftersom det var flera av dom som brukade ha mvg på dom "vanliga" proven som "bara" fick vg på det där. Jag däremot hade rätt på varenda fråga och fick göra en fördjupnings/extra svår uppgift bara för att se om jag kunde det med, och även den uppgiften fick ett mvg. Minns att jag iprincip studdsade på stolen när jag fick tillbaks alla delar av provet och hade världens bredaste leende på läpparna, ringde mamma och iprincip grät för att jag var en av få som hade mvg på det svåraste provet vi fått/kunde göra i biologi.
å när skolan känns tung kanske jag ska titta tillbaks på det här inlägget, se bilden och påminna mig själv om att jag faktiskt kan. Jag skulle gärna börjat på universitet nu till hösten då jag vet vad jag vill läsa, fick ju börja om att fundera när jag inte får bli polis. Och igår mest bara för skojs skull satt jag och kollade utbudet i Umeå, för där vill jag bo! Helt plötsligt dyker det upp något som får mig att reagera, läser raderna om och om igen - jag har hittat något jag vill gå! Antagningspoängen var 21,6 förra året, så vi börjar ju komma upp till poängen det krävs för att bli polis. Det var det jag var ute efter, redan från början av gymnasiet ha en liten baktanke om vad jag vill läsa efter så man blir lite pushad och vet att man behöver bra betyg, tror det kan hjälpa en att verkligen se till att plugga och försöka få bra betyg, mycket mer pushande än att bara tänka "bara jag klarar gymnasiet är det lugnt." Nej, riktigt så tänker inte jag. Jag vet att jag är kapabel till att ha bra betyg om jag går in för det, och jag vill verkligen veta hur bra betyg jag kan få, det är ju faktiskt gymnasiebetygen som är viktigast.
Jag tänker inte tala om vad det är för något jag skulle vilja gå på universitetet i Umeå, finns bara tre stycken jag talat om det för, mamma, min syster och en till. Men nu gott folk ska jag återgå till tv tittande, klockan är ju faktiskt 22,29 och det är tisdag vilket betyder att det går the hunks på tv3. För den delen är det mörkt ute, känns som att det är höst.
I am number four
Filmen var riktigt bra, mycket bättre än vad jag trodde dom första 10 minutrarna.
En blandning av Harry potter/twilight/skräckfilm, sevärd var den och jag skulle kunna se den igen.
Bortsett från att det var nå läskiga typer i filmen, svartklädda som påminner om "du vet vem" från HP filmerna, dom var seriöst läskigare utseendemässigt än vad många i skräckisar är, och ändå har jag sett en hel del.
Men bra var den, och har ni inte sett den bör ni göra det!
everyone can check, and I wouldn't care less
to be brave doesn't mean you have to save the world,
brave is the hidden selfconfidence you didn't know you had.
You laugh, you become serious, you cry and you break down,
but in the end you're gonna see that everything was worth it.
You build your wall, you break you shield, you take a bullet straight ahead.
Being brave could be so much less than everyone else expect,
being brave is become the person you want to be, and ignore the bitter hearts
whatever else they're gonna say.
sådan mardrömsakt har aldrig vart skriven, vi vände alltid blad innan meningen var färdigt beskriven
du kan låta tårarna rinna,
dom kommer tids nog torka och försvinna.
När ingen kommer förstå den smärta du känner,
vad är då poängen.
Livet har mist sin kristallklara glans,
stjärnorna blinkar en gång extra för dom som lämnat vår mark.
Så verklighetsbaserat och fel,
vem kunde tro att allt bara var på lek.
Ett sista skrik på hjälp, en bön om att bli hörd,
vem kunde ana att döden lurade runt nästa hörn.
Livrädd och förstörd,
kan känslorna någonsin säga stopp.
Mardrömmen spelas om och om igen,
kan någon väcka mig ur denna hemska dröm.
Själar faller som furor efter varje genomtänkt skratt,
minsta detalj var planerad ut till max.
Sträck ut din hand och rädda den som begravde smärtan,
blev ensam kvarlämnad i den hemska mardrömsakten.
Du kan låta tårarna rinna,
dom kommer tids nog torka och försvinna.
Minnerna av skriken, skrattet och tårarna kommer alltid finnas kvar,
smärtan kommer aldrig bli helt begravd.
Lyft ditt huvud och se ljuset,
påminn dig själv om att du fortfarande är en av dom som lever kvar i nuet.
So put your hearts in the air
Så för skojs skull satt jag och klickade på yrken från A till Ö, men jag tror inte man på så kort tid kan fatta tycke för något och säga "det där vill jag bli!" Eller jo, men om man verkligen vill det eller egentligen bara tyckte det lät intressant/roligt är ju en helt annan sak. Jag vet att jag har sagt att jag vill bli frisör, bartender eller tatuerare också, men jag vet att en frisörutbildning på 1år neråt i landet kostade runt 125.000:- , att en bartender med 3,5års erfarenhet tjänar ca. 16.576:- och att en tatuerare (tro det eller ej) verkade tjäna mer än vad en frisör gör. En tatuerare med 7års erfarenhet tjänar ca. 26.000:- medans en frisör med 7års erfarenhet tjänar ca. 18.517:- , och 7483:- är ju ganska stor skillnad.
Men ska jag vara ärlig vet jag inte om jag skulle vilja jobba som tatuerare för alltid, hade vart roligare om man hade gjort det på sidan om ibland. Samma sak gällande bartender, fara utomlands och jobba som det ett tag (kanske tjänar mer i LA än i Sverige?) men tror inte det skulle gå så bra att leva på det i Sverige, 16.500:- är ju inte sådär jätte mycket. Och frisör då, tja.. kan tänka mig att det är rätt kul men dom tjänade ju inte heller jätte mycket. Nu låter jag som ngn som tror man blir serverad tusenlappar på silverfat i Sverige, men nej - så dum är jag inte. Men ska jag vara ärlig så vet jag inte vad jag vill jobba som, är glad att jag inte behöver bestämma mig idag, inte imorgon och inte på ett år. Men att ha funderingar skadar väl knappast, men det verkar inte underlätta heller, snarare göra en ännu mer förvirrad.
You can close your eyes to things you don't wanna see, but you can't close your heart to things you don't wanna feel
Tror allvarligt talat att jag aldrig mått så dåligt som jag gjort dom två senaste veckorna, insidan bör inte ha speglat av sig i utsidan för att visa att jag mår dåligt är bland de värsta jag vet. Att jag är duktig på att lee och säga att allt är bra fast det på långa vägar inte är det är kanske inte det bästa man kan göra, ibland kommer jag på mig själv med att dra lite på läpparna fast det jag helst skulle vilja göra om jag gick efter vad jag känner skulle vara att gråta. Så fort någon nämt Charlies namn är det som att någon skulle ge mig en smäll i magen, luften går ut och jag känner hur jag måste hålla tillbaks tårarna och tänka på något annat för att inte gråta, det är hemskt.
Jag tror inte någon ens kan tänka sig hur mycket jag älskade den hunden, han var som en lillebror för mig, jag var till och med ner varje kväll och pussade han godnatt innan jag gick och sova. När han kom hem från Umeå i höstas när min syster haft med honom ett tag vart jag så glad då jag grät för att jag hade saknar honom så, när Sanna kom in i stallet en helgdag jag trodde hon var i Umeå var det första jag sa "vad gör du här? är Charlie med?!" Den dagen var nog en som platsar på "top 10" listan, för känslan kan jag inte ens beskriva. Samma kväll var jag tvungen att gå ner och titta in i köket och se om han låg och sov på den gröna filten på kökssoffan eller om jag hade drömt, jag möts av en yrvaken lillebror som tittar upp några sekunder innan han fortsätter sova.
För stunden rinner det tårar efter kinderna, men det är okej, dom är jag väl kompis med vid det här laget.
Kunde man få svar på något man alltid undrat skulle min fråga vara enkel, varför händer allt mig. Men även fast jag haft två jobbiga år kan jag faktiskt skämta lite om det och sa senast för någon dag sen till mamma något i stil med "får jag ta skiten slipper ju iallafall någon annan stackare göra det, så jag får väl se det från den possitiva sidan." Och som dom säger i en film, "sometimes you have to be your own hero." och just nu känner jag mig verkligen som en, och jag antar att jag kan dra nytta av min enorma envishet ibland för att ta mig igenom jobbiga händelser - det har jag ju trots allt klarat förut fast jag trodde det var rent sagt omöjligt och bara var "hokus pokus". Ge det tid Josefin, du kan klara precis allting du vill.
If they can't handle you at your worst, then they sure as hell don't deserve you at your best
1. Lösenordsskyddade bloggar.
Kan jag få fråga vad vitsen med det hela är, har man lösenordsskyddad blogg kan man ju lika gärna skriva ner det man tycker och tänker på ett vanligt, hederligt papper med en penna. Eller behövs kanske pappret hemlighetsstämplas, arkiveras och låsas in? Hmm, konstig grej det där med att ha lösenordsskyddad blogg. Började fundera varför man har det och kom på två någorlundra bra anledningar, ett: du kan inte ta negativa/elaka kommentarer med ett leende på läpparna och ifrågasätta dig själv vad fan personerna som skrev kommentaren har för baktanke, för en sådan finns det alltid. Haters only hate the people they can't be and the things they can get, vad får det dom att framstå som? Nej, en rejäl miss är att lösenordsskydda sin blogg. Srkiv ner dina tankar på papper eller lär dig ta elakheterna med ett leende på läpparna och låt de rinna av dig som vatten.
2. Överklassfolk.
Nu menar jag inte folk som är bortskämda, för den skalan har ju jag räknats in i mer än en gång. Nej, jag menar folk som nedvärderar personer pga. att dom själva tror att dom är så mycket mer. Jag förstår inte meningen med att bygga upp en fasad av att vara en sk. "överklassare". Visst, hur man bedömmer om någon är överklass är nog olika från person till person men ni kan få min tolkning av det. En sådan person enligt mig är en person som har alldeles för höga tankar om sig själv, tror sig själv vara så märkvärdigt och duktig på en specifik grej. Du nedvärderar personer i din omgivning som inte tycker som du själv, håller dom med dig går det någorlunda bra så länge dom håller sig i bakgrunden och låter dig synas, syns dom för mycket duger dom inte eftersom du avskyr att stå i skuggan av någon annan person, du är ju trots allt den som vet bäst och ska synas. Skulle du hamna i en konflikt med någon är det enda du kan att komma med en massa kommentarer du tror ska beröra, kommentarer du i själva verket är mycket väl medveten om att låter urfåniga, men det är ju trots allt det enda du kan eftersom du inte har nog med mod att ta en konflikt face to face. Försöker någon ta dig ner till jorden är det alltid du som ska ha sista ordet, och du är väldigt van att få det eftersom folk inte brukar kunna ta det så långt att det är dom som får sista ordet, och när det väl händer är allt du vill bara sjunka genom jorden eftersom någon med nog mycket själförtroende inte lät dig vinna, it hurts when you fall to the ground, don't you know. Som person är du väldigt högfärdig, rynkar på näsan och tittar snett på personer du egentligen har respekt för, fasaden måste ju hållas uppe, du kan ju inte visa hur nervös du blir i den tillvaron. Din personlighet brukar kunna spegla av sig lite för lätt när du blir nervös och råkar försäga dig om en viss sak i ett visst sammanhang, i den stunden när du väl kommer på dig själv med vad du sagt och någon redan genomskådat fasaden med hurdan personlighet du har finns det ingen utväg, då kanske du kommer på dig själv med att det kanske skulle vara bra att tänka sig för ibland innan man öppnar munnen.
3. Stress
Det brukar jag påpeka folk med om dom befinner sig i min tillvaro och det påverkar mig, om det inte finns någon större anledning till att behöva stressa om man har gott om tid men ändå gör det. Kanske är en gammal vana eller nå, inte vet jag, men något jag vet är att det är irriterande att stressa. Allt blir fel, man hittar inte mobilen när man ska iväg eller tröjan man ska ha på sig är spårlöst försvunnen. Haha och ja, jag menar verkligen med att jag blir irriterad om min tröja som jag har tänk ha på mig har försvunnit och jag egentligen inte har tid att leta den och egentligen bara kan ta en annan, det var ju faktiskt den tröjan jag skulle ha. Blir jag nog stressad blir jag arg, på allt och alla och det bästa är nog att låta mig vara arg tills det går över av sig själv. Det värsta jag gör är att dra en fin mening med ord och plugga in ett headset i öronen och lyssna på musik, tugga toy och sen brukar det ge sig efter ca. 5-10min. Stress är med andra ord inget jag uppskattar, men det finns det väl knappast någon som gör.
Word.
I will always pretend like I don't care,
but you should know better.
I can't concentrate
Minns du första gången du upptäckte vad kärlek var,
hur det kändes att bli älskad och berörd.
Den bittra smaken av verklighet när allt gick förstört,
önskningarna om att aldrig blivit berörd.
Frågorna är simpla men du finner inga enkla svar,
vart var du när hela min värld rasade bara av fart.
Sekunder är dina för att fångas och formas,
möjligheterna är obeskrivligt många.
if tears could kill I'd die tonight
I'm sitting here I'm thinking back to a time when I was young...
My memory, is clear as day
I'm listening to the dishes clink, you were downstairs, you would sing
Songs of praise
And all the times we laughed with you, and all the times that you stayed true to us
Now we say...
I said I thank you, I'll always thank you
More than you could know, than I could ever show
And I love you, I'll always love you
There's nothing I won't do, to say these words to you
That you're beautiful forever
You were my mom, you were my dad, the only thing I ever had was you, it's true
And even when the times got hard, you were there to let us know...that we'd get through
You showed me how to be a man, you taught me how to understand the things, people do
You showed me how to love my God, you taught me that not everyone knows the truth
And I thank you, I'll always thank you
More than you could know, than I could ever show
And I love you, I'll always love you
There's nothing I won't do, to say these words to you
That you will live forever
Always, always and forever
tough life, raise your head and look ahead. light will shine at you one day
Rest in peace, älskade lillebror ♥
Jag kan inte ens försöka skriva hur mycket han betyder för mig, det enda jag för tillfället kan är att gråta, vilket jag gjort 40min i sträck nu. Jag saknar dig redan, och det har bara gått 2 timmar sedan jag gav dig en sista puss och sa "hejdå hunden."
On the first page of our story,
the future seemed so bright,
then this thing turned out so evil,
I don’t know why I’m still surprised.
Live.Love.Let go.
kommunikation, viktigare än man tror
Alla hästmänniskor som läser min blogg har nog någon gång hört namnet Jean-François Pignon, fransmannen som är ett ess på frihetsdressyr.
När jag gick 9an skulle vi skriva om något som fascinerar oss, uppgiften var just innan jullovet och första helgen i December går Stockholm Horse Show i Globen och på tv, något jag givetvis hade sett delar ifrån. Något som fascinerade mig var just denne fransman, jag menar, hur är det ens möjligt att genom kommunikation få sina hästar att göra saker som hans kan, och inför ett fullsatt Globen. Som ni säkert redan räknat ut var mitt arbete var skrivet om Jean, hur hans kommunikation mellan hästarna och honom är uppbyggt och hur mycket tid och arbete han lagt ner på att lära sina hästar konster av alla de slag. För den som är nyfiken fick jag förövrigt MVG på denna uppgift.
Jag hittade denna film på hippsons sida nyss, och jag kan verkligen inte bli annat än fascinerad - hur är det ens möjligt att lära en häst sådana här konster? Som det sägs, denne fransman må kanske inte vara magisk, men har har en otroligt fin kommunikation med sina hästar.
Charlie St. Cloud
Undra hur mycket jag har gråtit under filmens gång, helt insane hur gråt framkallande den var!
Men bra var den, även om jag inte brukar gilla drama filmer, just för att dom brukar vara så gråt framkallande.
Har nu du som läser det här inte sett filmen tycker jag du borde göra det, but be prepared to cry.
Filmen handlar om Charlie (Zac Eferon) som råkar ut för en bilolycka tillsammans med sin lillebror Sam som blir så illa skadad att han inte överlever. Charlie var Sams stora idol, storebror och den som alltid tog hand om honom och spelade baseboll tillsammans med honom på eftermiddagarna. tävlade i segling och var den där storebrorn alla önskar sig. När Sam omkommer forsätter Charlie att kunna se och träffa honom, men han är bara den enda som kan det. Fem år därpå träffar Charlie på en gammal bekant seglingsmotståndare och blir påmind om det livet han en gång levde, livet då Sam fortfarnade fanns med i bilden. Lockad av en kärlek, modet att möta en rädsla och styrkan att bryta sig fri - Hur ska Charlie göra för att inte svika sin lillebror Sam eller mista sin kärlek Tess?
Live. Love. Let go.
Kira back in time
Det är rätt kul när folk törs lägga spydiga kommentarer om att jag inte utbildat min häst något sen jag köpte henne och att jag inte kan rida, speciellt när dom uppenbarligen tycks tro att dom själv är så duktiga. Eftersom jag har bilder på hur hon såg ut i början och hur hon ser ut nu kan jag lägga ut dom så ni får se, och kanske känna Era kommentarer träffa Er själva i ansiktet. ;)
Sommar 2008
Där hade jag nog haft henne i runt ett år, på det året hade hon mest fått äta upp sig då hon var rejält smal när jag köpte henne. I Pajala åt hon inget direkt grovfoder som dom får hull av, hon åt mängder av korn och lusern. I Pajala hade hon mest stått på ridskolan eftersom hon inte gick lektioner då hon var alldeles för pigg och ingen ville/vågade rida henne.
Vår 2009
Sådär gick hon stundsvis våren -09 om jag red utan hjälptyglar, hon hade helt enkelt inte nog med muskler för att orka gå ett helt dressyrpass utan hjälptyglar. Jag tackar halsförlängaren jag använde mig av nästan varje ridpass sen jag fick henne fram till sommaren -09 när jag succesivt började rida utan den, men bara enstaka pass ibland. Annars använde jag halsförlängaren, den finns av en anledning.
Sommar 2009
I början av sommaren började jag hitta "knapparna" på henne och kom undefund med hur jag skulle rida för att Kira skulle gå bra. Hon är väldigt speciell att rida, och det syns tydligt om hon inte gillar den som sitter uppe på ryggen. Man kan inte "ryta" lite åt henne om hon börjar bråka, man måste sitta där lugnt och sansat och vänta ut henne. Säger du åt henne är hela ridpasset förstört, då blir hon bara nervös och vill inte alls vara med.
Där hade hon börjat bli riktigt musklad jämfört med sommaren -09, kolla bara nacken och halsmuskeln.
Ni som läst min blogg ett tag har ju sett nya bilder, men kan snöra in en eller två bara för jämförelse.
Och jag vet att på den översta bilden här under har jag händerna för lågt ner, jag har en ful ovana att råka göra det ibland när jag rider lätt, speciellt i hoppsadeln.
Vår 2011
Jag borde ju inte ens behöva skriva att det är skillnad på henne, det bör ni ju se. Hon kan gå i form utan hjälptyglar, hon har mycket mer muskler och orkar bära upp sig under ett helt pass. Dock använder jag mig ibland ändå av tidemantyglar, halsförlängare eller graman. Helt enkelt för att dom finns av en anledning och används dom på rätt sätt är dom till hjälp för hästen. Jag jobbar helst Kira i en lång låg form och inte bara hög i nacken. Hon arbetar med hela kroppen när hon rids, använder ryggen och bakdelen.
Jag kan ta all skit ni törs hitta på om henne, frågan är bara om ni själva ser någon mening i det och vad ni tror ni får ut av det? Är det så man måste göra för att känna sig självsäker? Känner man sig tuff eller tror man att man blir en bättre ryttare om man lägger negativa kommentarer på någon annan? Inte vet jag, men något jag vet är att det är extremt barnsligt och göra på det sättet. Förstår inte vitsen med att kritisera någon annans häst när det inte berör en själv, jag gillar Kira för den hon är och det är det viktiga eftersom hon är MIN! :)
But you don't know what you got untill it's gone
Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag saknar den här pållen, det gör ärligt talat ont att titta på bilder på han och jag känner hur det bränner bakom ögonen. But you don't know what you got untill it's gone.
När han var ute på annons och någon ville komma och se på han sa jag alltid till mamma "dom kommer ändå inte vilja ha han." Det där var lite på skämt mellan hon och mig, för varken hon eller jag ville egentligen sälja honom. Men so whatever tänke vi ungefär, han har legat på annons länge och det ska mycket till om någon fastnar för han så pass mycket att dom köper han - men den dagen fanns den med. När jag såg hans nya ägare provrida han trodde jag aldrig hon skulle vilja köpa honom, jag trodde han skulle få gå ut i hagen till sin Kira igen. Jag var inte i stallet när dom sa att dom ville köpa han, jag var hemma och åt med min syster. Så när mamma kommer in genom ytterdörren är det första hon säger "ni kommer inte tro det här, men dom vill ha han. Dom är bara och äter så hämtar dom han sen och far." Jag minns det där på orden, det var som att få ett slag i magen, min älskade Spookie skulle flytta flera mil bort. Ska jag nu vara riktigt ärligt så hade jag ångrat mig redan innan dom ens ville komma och pröva han, jag tänkte säga till mamma att vi skulle ta bort hans annons för att jag ville ha kvar han, men dum som jag var gjorde jag det inte för jag tänkte att det inte spelar någon större roll om annonsen ligger kvar. När jag sen såg transporten rulla iväg kan jag lova att det kändes, och att Kira stod och gnäggade konstant i hagen och ropade efter sin älskade Smokie gjorde ju inte saken bättre, att vara ledsen var jag nog inte ensam om. Hon stod och gnäggade så länge att jag gick ner till hagen för att hon skulle lugna ner sig, och vem av oss som lugnade vem vet jag nu inte riktigt, men att få krama min älskade ponny var som att få bedövning - tillsammans med henne kunde jag koppla bort smärtan och gråten för ett tag även om det rann tårar längst mina kinder.
Det tog nog hårt på mig när Lady flyttade, och det trodde jag inte ens själv det skulle. Men dagen efter hon åkt och jag hade ridit Kira och gick in med henne i stallet var jag tvungen att gå förbi hennes box, då vände jg inte blicken mot den. När jag sen hade vart och lämnat Kiras träns var jag tvungen att gå förbi den igen och då råkade jag snegla mot det, och då var det som att någon vred på en vattenkran, tårarna bara rann. Jag bokstavligen sprang resten av vägen till Kiras box och kramade henne och bara grät. Jag tror jag satt i boxen och grät i 20minuter innan mamma kom och kollade om jag var klar med Kira och vi kunde åka hem, hon tittar på mig och frågar hur det var och det enda jag fick fram mellan gråten var "Ladys box.. jag saknar henne!" sen grät jag ännu mer.
Att jag saknar Smokie är ingen hemlighet, det gör jag verkligen och såhär i efterhand är det inte ett dugg lättare att varken prata om han eller skriva om han som det var i början när han hade åkt. Han hade kunnat vara min storhäst idag om jag bara bett mamma ta bort annonsen, för det vet jag att hon hade gjort. Det är lätt att vara efterklok. Varför jag ville ha Carisma efter han kan jag inte svara på om någon frågar mig, för det har jag inte hunnit fundera ut ännu. Egntligen ville jag ha en 4-årig, grå d-ponny som var till salu i höstas när vi satt och kollade på hästannonser när vi var i Umeå. Mamma skulle ringa dit och fråga om jag fick komma och pröva den men det svarade inte, och den var ganska dyr för att bara vara 4-år och endast sutten på. Jag ville ha den för att utbilda den, från början till den ponny jag ville det skulle bli av den. Men istället föll jag för Carisma, en nordsvensk som mer ser ut som en frieser, riden ackademiskt och inte hoppad med ryttare. Hmm, någonstans säger det sig väl själv att jag ville hitta något som påminde mig om Smokie, något man inte bara sätter sig på och tror att går fint av sig själv. Utan något man måste ge tid och sen kunna se en utveckling succesivt, den känslan är obeskrivlig. Hon ligger inte i samma klass som Spookie gör för mig, men en dag kanske även hon har fått nog med tid och blivit en så fin ridhäst som hon har förutsättningar att bli. För Carisma, det är ingen vanlig nordsvensk - det är en dam med rejäl utrstrålning och kapacitet för både hoppning och dressyr. Och bara från i början hon kom tills nu är det en rejäl skillnad, hon är så mycket finare nu och kan bli ännu finare!
En häst som Smokie sätter spår, men allt han lärde mig kan jag bara tacka för. Erfarenheten från han är en lärdom guld värd, han är en av två som visat mig att en häst man lägger ner tid på och verkligen älskar för den som den är och struntar i andras åsikter kan slå alla med häpnad och få dom att svälja sina kommentarer.
Word.
We want to be happy, no one wants pain,
but you can't have a rainbow without any rain
Sweet darling, you worry too much
Det är helt sjukt hur musik kan få en att känna så många känslor på en och samma gång, hur några ord som bildar meningar, som bildar rader kan få en att börja känna tårarna bränna bakom ögonen och känna att vartenda ord i låttexten passar in på ens liv. Dom som skriver sådana texter som kan få så många personer att känna sig berörd är sjukt begåvade. Jag har tidigare på bloggen haft svarat på en sådan där "blogg lista" och där var det en punkt där man skulle skriva 5 saker om sig själv som ingen av läsarna (kanske) vet om. Jag minns att jag svarade att jag skriver texter när jag mår dåligt eller är ledsen, det är bara för att kunna få ut alla känslor jag känner inom mig just den stunden. Jag gör det inte för att jag skulle vilja kunna bli så duktig som dom som skriver sådana texter som berör, jag gör det för att jag tycker att det känns bättre. Men när man får beröm av självaste Javier Ramos (@JRamos på bdb, dom som vet vem han är som läser det här vet hur duktig han är på att skriva texter och hur många kommentarer han får dagligen på sina texter.) Då känns det faktiskt som att man lyckats förmedla sina känslor ganska bra, en sådan kommentar som jag fick av han kan verkligen göra en glad. Och nu vet jag att flertalet av er som läser det här undrar vad jag hade skrivit när jag fick kommentaren, så lägger in texten under, samt kommentaren jag fick.
Tomma rader som saknar bläck, låt mig visa, det här var ju ganska lätt.
Allt du sa gjorde mig svag, ändå var det kudden som fick ta mina slag.
En tår på kinden och inget mer, lilla vän det går över ska du se.
Lätt för dig att säga som tog hennes hand och vände om, lämnade allt bakom.
Vi har vandrat denna väg förr, känner igen varenda dörr.
Du är som en låga som redan brunnit ut, en silhuett i mörkrets svaga ljus.
Vi duckar och vi ler, sväljer alla svåra problem.
Jag lät dig gå, med hjärtat sittandes utanpå.
Hjärtat mitt fick ta en smäll, något du inte tycks veta något om.
Jag log och sa att allt var bra, sanningen var djupt begravd.
Men i ärlighetens namn skadade du mig djupt, eftersom jag varken vet in eller ut.
"Förbjuden väg är ofta hårt sliten"
True.
And when they don't understand the fuckin' pain I try to explain, I just stop to hold back and cry
~ Isn't is obvious that I love you ~
Ett svart/vitt foto, konturer av en kärlek, en saknad, ett tomt hål i hjärtat, platsen där du saknas.
Bara på en bråkdel av en sekund känner jag hur det bränner bakom ögonen, hur jag än försöker låta bli så träffar tårarna kanten och rinner sedan sakta ner längst kinden. Jag blundar, i hopp om att kunna dölja smärtan för mig själv och låta bli att gråta, men det är lätt att drömma istället för att vilja ta verkligheten som den är.
Er två, min vardag in och ut i över 3år. Det är inte fören man gjort dumma drag man lär sig, något måste vara det första. Men då borde jag redan lärt mig, hur obeskrivligt ont det gör att säga "hejdå" till någon du kanske aldrig mer ser igen. Men uppenbarligen inte, och det ångrar jag stort i skrivande stund.
Jag kan inte beskriva med ord hur mycket den där hästen till höger på fotot betyder för mig, hur fruktansvärt ont det gör att inte längre ha han i sin vardag, dag in och dag ut.
Mitt liv är inte detsamma som det var innan han såldes, då var jag lycklig, jag hade allt man kunde önska.
Varför lär jag mig inte att uppskatta det jag har, "you don't know what you got untill you missing it a lot."
Jag hade verkligen allt, allt man kunde önskat sig. Ändå var jag inte fullt nöjd, sMen ställer jag mig själv frågan - vad krävs för att du ska bli nöjd? Det kan jag inte ens svara på, för helt ärligt så vet jag inte. Jag vill inte ha någon annan häst än jag redan har, Kira är inte någon man kan byta ut för någon annan. Inte ens vad jag skulle bli erbjuden, folk skulle kunna ge mig Munsboro Destiny, Shutterfly, vad som helst för häst som har en hög prislapp. Men jag skulle inte byta. Och det är så jag känner om Smokie, varför ville jag byta? Under sommaren red jag han en hel del, och det spelade ingen roll hur han betedde sig, hur han höll på och hur knäpp han ibland än var. Innerst inne var jag aldrig minsta rädd när jag satt på honom, jag visste att han aldrig skulle göra något dumt med mening. Mot hösten insåg jag hur mycket jag faktiskt tyckte om honom, satte drömmar jag en dag skulle vilja nå med honom. Jag var påväg att säga till mamma "kan vi ta bort hans annons? Jag vill ha kvar han." Men så fruktansvärt dum som jag var gjorde jag inte det, jag trodde inte det skulle spela någon roll om hans annons låg kvar, ingen skulle ändå vilja ha han efter en provridning. Men fel hade jag, och vad hade jag kunnat göra? Nothing. Jag tror det där har en stor betydelse i hur jag ibland mår idag, jag tror verkligen det tog på mig för mycket. Min vardag rubbades, han finns inte längre så nära som jag skulle vilja. David Archuleta – Things Are Gonna Get Better
