Josefin Strömberg

• Det fanns få ekipage som red utan nosgrimmor, det ser man nästan aldrig på hopptävlingar. Coolt!

• De flesta ponnyer såg ut som de flesta hopponnyer gör, underhals och galopperar med huvudet rakt upp i luften. Så vadå, om man rider hoppning på SM nivå bertyder det att ponnyn inte behöver kunna galoppera med huvudet i en någorlunda form mellan hindren och inte bara rakt upp i luften? Fanns få ryttare som kunder rida sina ponnyer fint mellan hindren. Cred till dom!

• Det hade inte vart hel fel om dom faktiskt hade infört stilhoppning under SM då de flesta inte red så.. vackert. Men visst, stilhoppningen hade kunnat bli lite missvisande också men om man tävlar om att bli svensk mästare, ska man inte kunna rida snyggt då oxå? Många får bara en svin dyr ponny som redan gått SM och så åker dom med, en del av dom som tävlade finalen hade haft sin ponny två månader. Då finns det också ryttare som inte fick den där tävlingsmaskinen som kanske sitter på en ponny dom succésivt fått klättra i klasserna med för att ta sig dit, och kanske på köpet rider snyggare än den som vann med den svin dyra ponnyn alla inte har råd att köpa. Ska inte dom också få en chans att bli svensk mästare på ett rättvist sätt?

• Att endel ponnyer såg motsatsen till "välriden" ut sa jag ju på sätt och vis i och med att dom galopperade med huvudet rakt upp i luften. Men endel gick i korsgalopp, bröt av till trav under tiden dom hoppade banan. Det värsta enligt mig var att dom gick i korsgalopp och därmed kom fel på hindren och det var inte bara för en ryttare det hände, känner inte ryttarna om den går i korsgalopp?

• Det var (förlåt mitt språk..) JÄVLIGT MÅNGA skimmlar! Var nog mer skimmlar i finalen än de var bruna ponnyer. Fast iofs, skimmlar är ju det finaste som finns ;)

Men måste säga att dom är duktiga som rider SM, imponerande hur små barn under 13 år kommer in på sina heta b-ponnyer och regerar och plockar hem SM guld. Blev kär i en liten b-ponny, Flying dragon hette den. Jätte söt! Jag skulle också vilja rida SM, dock i dressyr för tror de skulle kännas häftigare att plocka hem en placering i det. Det var ju iofs vad jag själv tror, så innan ni ev. klagar kan ni ju komma ihåg att det var enligt mig. :)

Verkar som att jag och Kira hittat rätt, efter många års funderande och arbete - så kommer nog vi lägga fokus på dressyren. Inge illa mot hoppningen, men Kira har sådan kapacitet för att bli riktigt duktig så att slösa bort den skulle kännas fel. Hon har kapacitet för att bli en duktig hopphäst också, men ska jag se det som känns snällast mot henne är det att välja dressyren då det inte är ett lika stressigt moment. När jag köpte Kira sa dom från Pajala att dom var så glad att se en ryttare som passade så bra ihop med henne eftersom hon är väldigt speciell. Har i efterhand också fått mail och mailat dom med bilder och berättat hur det går och dom är så glad att hon hamnade hos oss, att hon inte hade kunnat hamna på bättre ställe då dom tycker jag är så målmedveten och ansvarsfull som ryttare. Sådant är kul att höra, då vet man verkligen att man gjort rätt val.

Kira har lätt för att samla sig, hon har lätt för att länga sig och med lite mer muskler i rygg/bakdel kommer det bli ännu bättre. Nu är underlaget rätt dåligt ute eftersom det är fruset och hårt, så hoppas snön kommer snart så vi kan börja träna på riktigt. Ska försöka ordna film när jag rider henne då underlaget är bra, så ska ni få se något coolt.

Hoppas även hennes dressyrsadel blir såld snart då jag och Kira vill ha en ny, rider aldrig med den. Har jag sadel rider jag i hoppsadeln, annars rider jag barbacka. Kieffer Wien, 17" normal mot vid. Skulle någon vara intresserad så lämna en kommentar. Jag skulle vilja ha en brun dressyrsadel, bruna sadlar på skimmlar är överlag rätt snyggt. Typ en sådan här modell, givetvis ska den ju passa Kira också men det här var ett ex.

Kom på två saker när vi åkte till Haparanda idag, varför kommer jag alltid på saker när jag åker bil?

• På Mix Megapol går det en reklam om Ikea. Människan som pratar i reklamen hinner dra efter andan 5 gånger så det låter ungefär som att hon skulle hålla på att kväva sig själv. Ska vara så, så till vad för mening? Annars, varför redigerar dom inte bort det?

• Det går en till reklam på Mix Megpol där det är ett barn som pratar i telefon med antingen sin farmor, sin pappa eller sin mamma. Så säger barnet i telefon ".. Ska du lägga på nu?.." Reklamen vill egentligen få fram att man ska skicka ett sms som skänker 50:- så dom kan bygga ett hus vid ett sjukhus i södra sverige (glömde vilket, förlåt) så att barnen som ligger på sjukhus en längre tid alltid ska kunna ha sin familj i närheten. Jag blir alltid tårögd när jag hör den reklamen. Dels för att barnet verkligen låter ledsen, och dels för att jag vet hur det känns. När läkarna sa att jag skulle måsta bo i Sundebyn i två veckor blev jag alldeles tom, det var inte fören vi kom till mormor och morfar jag öppnade ytterdörren, gick raka vägen in i köket och satt mig på en köksstol och grät. Grät för att jag var så fruktansvärt rädd att bli lämnad själv på ett sjukhus i två veckor, uppkopplad med dropp, en massa blodprov och läskigheter. Jag var riktigt, riktigt rädd just då och jag är oerhört lycklig att mamma kunde stanna med mig där dom veckorna. Jag låg uppkopplad med dropp i flera dygn, dom tog blod ur en kanyl i armen (som jag sen hade på handen för den började göra för ont i armen) en gång i timmen. Känner jag lukten av handsprit får jag flashbacks från dom två veckorna, inga trevliga sådana heller. Jag tror inte ens jag själv förstått hur sjuk jag egentligen var, bara mormor som försökt berätta hur illa det faktiskt var. Skyller det faktiskt på mina läkare jag hade i Kalix då som inte hittade orsaken fast dom tog blodprov varje vecka. Är glad att det gick bra i alla fall. Men jag förstår vad reklamen vill få fram för budskap, jag tycker synd om barn som måste vara själv utan sina föräldrar på ett sjukhus.

De flesta ridsportmänniskor vet nog redan om att ryttaren Eric Lamaze från Kanada häst Hickstead dog mitt ute på banan efter deras ritt i världscupen tidigare idag. Han ska enligt det som sägs ha fått en hjärtattack eller en inre blödning.



Jag såg sändningen på tv för ett litet tag sen och det är nog bland de värsta jag sett i hästvärlden. Eric hade precis ridit klart sin ritt och skulle skritta ut från banan när Hickstead börjar vingla i sidleds och sen ramlar omkull. Sen ligger han där och skakar innan han tilslut blir alldeles livlös. Tävlingarna avslutades drastiskt och de flesta som befann sig på plats var nog mer eller mindre i chock.



Hickstead var 15 år gammal och räknades som en världens bästa hästar med ett OS guld och ett OS silver i bagaget från Honkong 2008. Enligt Lotta björe som var komentator under tävlingarna säger hon "Matchningen med ryttaren var komplett, de kunde varandra utan och innan. De har gjort allt, vunnit OS och varit trea på VM. Det kommer inte ens fram en sådan här häst på miljonen." Man hör en av de som fanns på plats berätta om Hickstead inför åskådarna medans de övriga ryttarna står bakom, många i tårar. I en artikel på Expressens sida kan man läsa där Lotta Björe ska ha sagt "Hästarna är som bebisar för ryttarna och de skulle inte riskera något. Det här kommer att kännas djupt för många." Och visst är det sant, ens häst är verkligen som en bebis för en. Jag tror inte folk som inte kan uppleva den känslan själv förstår när en ryttare verkligen säger att dom älskar sin häst av hela sitt hjärta. Folk ger ofta en respektlös blick, suckar och tittar på en som att man var helt bakom flötet. En häst är ens livskamrat, en del av familjen och någon man träffar 365 dagar om året och tränar och utbildas tillsammans med. Men sanna legender sägs sluta på topp, det verkar som att Hickstead och Eric Lamaze tid hade runnit ut. Rest in peace, Hickstead.


Är det någon som undrade hur det såg ut och ens törs se det, så här är det hemska ögonblicket.

Feeder – Feeling A Moment

Den där låten är lite läskig, eller mer rätt är det inte låten i sig som är läskig, det är bilderna jag får i huvudet. Jag ser hela min sommar som en film i huvudet av att höra den där låten. Every smile, every tear. Jag vet att jag lyssnade på den när jag väntade på skjuts hem en kväll i somras när jag hade sett fotboll. Den får mig att minnas hela min sommar, hur nöjd jag var sen dagen balen var fram tills sista sommarlovsdagen då jag bara ville gråta. Jag minns att jag skrev något om att det var jobbigt att börja skolan igen och "Det är att lämna sommarlovet bakom och veta att personer som vart hemma över sommaren åker tillbaks, det är det som känns smått jobbigt." Påminn mig om den dagen och ha på Ross Copperman – They'll Never Know så lovar jag att det skulle rinna tårar ut ögonen på mig. Och det är inte lätt att få mig ledsen så det syns, men det är samma sak som att någon nämner Charlies namn och jag skulle höra Eskobar – Someone New i bakgrunden. Enough, det jag ville få fram är att det är läskigt hur mycket känslor och minnen vissa låtar kan ge en. Agree?

Typ: Fullblod -  Inriktning: Allround -  Kön: Sto -  Födelseår: 2008

- Ca. 160cm i mankhöjd.
- Påbörjad inridning (sutten på)

Den här hästen skulle jag vilja ha, som ett projekt. Synd nog man bor lite fel i landet bara. Innan vi köpte Carisma var jag jätte, jätte sugen på en grå ungponny, en d-ponny. Som ett "projekt". Men jag och mamma hade båda kommit fram till att vi bor i fel del av Sverige, för i södra skulle det gå mycket lättare än i Norra. I södra sverige är det mycket lättare att sälja en ponny lite dyrare än i norra sverige, eftersom det är fler ryttare som söker häst där osv eftersom befolkningen är större. Så hade jag haft ungponnyn istället hade det inte lönat sig så mångra kronor, tyvärr. Hade vart skit kul, för den hade kunnat bli jätte läcker med rätt träning!

Samma sak med pållen ovan, den skulle jag också vilja ha som ett litet projekt eller vad man nu ska kalla det. För att ta reda på HUR bra den kan bli. Köper jag storhäst någon gång vill jag att den endast ska vara sutten på, jag vill absolut inte ha en utbildad. Jag vill ha en sådär.. 3-4åring. Varför? Jo, därför att jag själv vill utbilda min egna häst och få den precis som jag vill. Veta att det den kan har jag åstadkommit. Så kul när folk säger att Kira inte är svårriden, ler alltid lite lätt då. Nej, hon ser säkert inte svårriden ut när jag rider henne, jag har trots allt haft henne i över 4 år och kan rida henne. Men även vi har bakslag, det förnekar jag inte. Ibland kommer vi på kant med varandra och får tillbringa hela pass med att skritta och göra halter och volter. Det är just på den biten jag snappat åt mig poäng, jag har inte fått något gratis. Jag har börjat från början med henne när jag köpte henne, jag red med hjälptyglar i 2 år innan jag kunde rida henne i form och hon hade fått nog med muskler för att orka bära sig. Men då har å andra sidan hon fått tid på sig att bygga upp sig rätt och utan stress. Inget mig emot, jag hade ingen brådska. Jag har fått höra mer än en gång att jag har för höga förhoppningar om henne (och nu tonade jag ner kommentarerna rejält*) Men då kom dom ju å andra sidan från folk som bara är avundsjuka, so whatever.

Facts:
Haters don’t really hate you.
In fact, they hate themselves
because you’re a reflection of what
they wish to be.

Hur som haver. Jag vet att jag är duktig, och jag skulle ljuga om jag sa något annat och det ska man ju inte. Lite kul när endel kommer med kommentarer så som "du har ju aldrig ridit unghäst/problemhäst!" ursäkta, om ni inte ens känner mig, hur kan ni tro er svara på något sådant då? Vet ni alla hästar jag suttit på? Nej, jag tänkte väl det. När jag var 6-7år hade min farbror hästar. Bla. två shettlandsponnyer jag red på väldigt ofta. Det ena var ett svart sto som hette Grimm och det andra en fux, en hingst som var envis så inni helvete. Caspian hette han för den delen. Caspian red jag själv på när jag var 6år, han var 5 år och inte speciellt utbildad. Han galopperade jag själv på. Dom bodde även granne med ett par som hade hästar där jag fick pröva rida. På en fjording jag red efter en grusväg och den var mer än tjurig, men det gick tillslut det med. Sen hade dom även en ardenner jag ridit på. Så tycker inte folk ska uttala sig så mycket om saker dom inte vet något om. Och bara det att jag kunde rida Smokie säger en hel del, för han var verkligen inte lättriden, han var lite av en problemhäst. Han valde sin ryttare, du kunde inte tro att du bara hoppade upp och red för att du var duktig. För jag har sett duktiga ryttare som inte kunnat rida han över huvudtaget, när han bara studdsade upp och ner och stod på bakbenen och var spänd som en järntråd. Jag kunde, utan minsta problem. Han gjorde aldrig något sådant med mig, han gick jätte fint med mig. Vi passade ihop helt enkelt. Och att jag har bra balans och sitter bra var han också ett bevis på, kunde du galoppera ett helt volt varv utan att han bytte galopp gjorde du det bra (det klarade jag första gången jag satt på han, hemkommen från Luleå i DC skor och jeans för nå år sen och inte alls hade tänkt rida.) Så passa fingrarna, yttra Er ingenting när ni inte vet vad ni pratar om. Jag vet vad jag vill, och jag vet att jag skulle vara kapabel till att utbilda en häst från zero to hero. För jag har tålamod, och är väldigt ansvarsfull och det tar jag mig långt på.

Svar: Milla eller Råttan som hon kallas till vardags heter egentligen Latisch Emilia och är en tibetansk terrier. Hon är född -03 och är av färgen golden med vita tecken enligt hennes papper men skulle inte kalla henne vit över huvudtaget då hon är mer golden och grå/svart.



Such Schak-ta´s Makhai (Millas pappa)



Shang Di´s Foibe (Millas mamma)



Cheerio Ace of Hearts (Millas farfar)



Norduch Schaka-ta´s Kymara (Millas farmor)

Hittade ingen bild på hennes morfar. Han heter iaf Kidhill´s El-Fantasy.



Such Tale´s of fantasy Eliza (Millas mormor)


Beskrivning om rasen:

En tibetansk terrier är en hund folk ofta kopplar ihop till en typisk "terrier hund" enligt dom som hör namnet. Ungefär "liten och ettrig". Det har inget släktskap med terrier hundar, varför dom heter tibetansk terrier kommer egentligen från att engelsmännen tyckte det var ett passande namn till dom. Rasen kommer ursprungligen från Storbrittannien och dom påminner väldigt mycket om en mindre old english sheepdog utseendemässigt.

Dom är väldigt livliga, alert, intelligent och modig. Ska jag ta Milla som exempel så älskar hon att följa med ut och hitta på saker men hon är lika glad om hon får ligga i soffan. För den delen ligger hon brevid mig i sängen just nu :)
En handhund är mellan 36-41cm höga och en tik något lägre.

Dom har inte päls, dom har hår och hårar därför inte ner överallt utan det blir små tussar. Dom behöver borstas väldigt ofta och det är inte något man gör på 5 minuter om man nu trodde det. Så har man inte tid att lägga ner flera timmar i veckan på borstning är det nog ingen hund man bör skaffa, om man nu inte gör som endel som har dom klippta (vilket Milla är) så att dom är mer lätt borstade och när dom inte ställs ut spelar det ingen roll. Dom är faktiskt mycket sötare när dom är klippt.

Det sägs att en Tibetansk terriers personlighet är 1/3 hund, 1/3 katt och 1/3 människa och jag måste nog nästan hålla med, iaf om jag ska tala för Milla. För hon beter sig nog ibland precis som en katt gör, hon är galet duktig på att hoppa och hoppar utan problem upp på snövallar på vintern som är 1 meter höga, och hon är 35cm. Hon hoppar över ryggstödet på soffan och ner på golvet och tvärtom så hon hoppar från golvet över ryggstödet och in i soffan utan minsta problem. Hon skäller nästan aldrig, vill hon något låter det som att hon jamar, haha. Får hon inte som hon vill "slåss" hon med tassarna och skrattar man åt henne blir hon bara vildare. Hon älskar att sitta på balkongen (den är inglasad) på en av stolarna och titta ner ut på gatan på folk som går förbi och bilar som åker förbi på vägen. Hon hatar rå potatis, älskar sådant där påskskumm godis som ser ut som harar i rosa, grönt och vitt. Hon är alltså... väldigt speciell.

Det är faktiskt jag som hittade hennes annons när vi letade hund, hon låg i en svart skinnsoffa på bilden och såg allmänt söt och divig ut. Vi tänkte egentligen köpa en bichon frise som hette Ludde men han hade nå problem med ögonen så dom var tyvärr tvungen att ta bort han. Sen hade min syster och mamma tänkt köpa en hund åt mig fick jag veta på julafton -06 men när vi fick svar hade den redan hunnit bli såld, tyvärr. Men då hittade jag Millas annons bara sådär och när vi åkte och titta på henne blev jag stört kär, det var hon eller ingen. Jag är riktigt glad att valet blev Milla, för både jag (ink. mamma och syster) och Milla trivs med varandra. Milla är en riktigt speciell hund, hon sover alltid med mig om jag inte har sovsällskap. Har hon somnat i sin låda och jag glömt hämta henne på kvällen (hon är som ett litet barn, får gå och hämta henne på kvällen där hon somnar. Så ligger hon i min famn sovandes till jag lämnar av henne i sängen.) så kommer hon baki min dörr när hon vaknar och skrapar med tassen på dörren och morrar tills jag öppnar åt henne. Får jag lågt blodsocker följer hon alltid med mig när jag ska äta, hon sitter brevid mig tills jag ätit klart och brukar sitta där en stund tills jag börjar må bättre igen. Vet inte om hon känner av om jag får lågt blodsocker, men skulle nästan tro det eftersom hon alltid följer med och vaktar mig. För normalt när någon äter brukar hon tigga mat, det gör hon aldrig de gånger jag har lågt blodsocker (för den som missar har jag diabetes.) Jag älskar henne, hon är världens finaste! <3

Jag kan vara ärlig redan från början, det här inlägget har jag inte skrivit utan tårar. Jag hann inte ens ladda upp bilderna klart. Så jag kan ursäkta mig för mina ev. blivna stavfel redan nu, men det är svårt att se klart genom tårarna. Men det finns ingen chans i världen att jag skulle lyckas bättre om jag drog ut på tiden med inlägget, jag saknar dig alldeles för mycket för att kunna undgå känslorna.

Jag tål knappt att höra ditt namn, det är som att få ett hårt slag i magen. Luften försvinner, allting stannar till och jag måste verkligen hålla tillbaks tårarna. Låtsas som att det inte påverkar mig. Men det gör det, troligen mer än vad andra tror. I Fredags när jag satt i bilen när mamma var in och handlade spelade dom Eskobar – Someone New på radion. Jag visste att jag skulle börja gråta, jag tål inte den låten. Aldrig. Egentligen är den bra, men jag kan verkligen inte lyssna på den för den drar upp för många minnen som gör för ont att bli påmind om.

Den 1:a Juli 2011, dagen du somnade in är en dag jag minns i minsta detalj. Jag vet att jag verkligen försöke behålla mitt pokerface, ingen skulle få se mig må dåligt. Runt 14.45 gav jag dig en sista puss och sa "hejdå hunden..jag älskar dig." Fortfarande lika stenhård som jag förutspått mig att vara. Det var först när jag skulle äta middag jag verkligen insåg att du var borta, gone forever. Min lilla kompis som alltid suttit brevid mig när jag ätit i över 2,5 års tid satt inte där, du låg inte på din gröna filt på kökssoffan och du var inte ute på gården. Ska jag vara ärlig, det här är bland de värsta jag vart med om.

Du var som en lillebror för mig, jag gick alltid ner på nedervåningen runt 23.00 varje kväll och pussade han godnatt. Jag möttes varje morgon i köket av en viftande svans och en nos som ville pussas. Det är över, du är borta, borta för alltid.

Jag saknar dig Charlie, mer än någon någonsin kommer förstå. Dröm sött, jag älskar dig.

Nu säger jag godnatt, men innan jag kryper ner under täcket tänkte jag bara skriva några rader. Det behövs, det känns. Fast vad jag ska skriva vet jag egentligen inte, för det som snurrar i huvudet hör inte hemma här. Jag talar faktiskt inte om allt jag gör eller tänker. Just nu lyssnar jag på They'll never know. Fast jag vet inte varför, för jag blir gråtfärdig av den. Den är bra, den påminner om dig, jag hade aldrig hört den innan det. Cuz all that you are Is beautiful.

Ni vet låten Kelly Clarkson – Mr. Know It All? Vissa meningar ur den stämmer in riktigt bra på vad jag känner när jag läser anonyma kommentarer från folk uppenbarligen är för feg för att visa sitt riktiga jag.

Mrs bring me down
Well ya like to bring me down don't ya
But I ain't laying down
I ain't going down
Nobody gonna make a fool out of me
You should know that I lead not follow


Såg att TeamSL Linn hade gjort ett liknande inlägg, och det fick mig att inte kunna motstå det här, för det är så  sant. Jag förstår verkligen inte hur man kan sitta bakom en dataskärm, skriva anonyma kommentarer och försöka trycka ner någon annan. Skulle du gjort likadant öga mot öga med mig? Nej, jag tänkte väl det. Oftast låter jag det bara rinna av mig som vatten, tar det med ett leende på läpparna hur elakt menat kommentarerna egentligen är om man kan läsa mellan raderna. Men ibland skulle jag verkligen vilja kasta ur mig någon kaxig kommentar tillbaks, men det är precis vad dom som kommenterat är ute efter. Jag säger inte att jag tål allt, för det gör jag inte, det gör ingen. Men det är stor skillnad på att bara låta avundsjuka kommentarer rinna av eller faktiskt ha god lust att ge en kaxigt svar tillbaks när folk skriver saker med elakt syfte bakom det hela när dom inte ens vet vad dom pratar om. Inte för att jag tar illa upp av dom på det sättet, det stör mig bara att dom aldrig verkar inse hur omogna dom är, hur illa dom beter sig och att dom uppför sig som.. som jag vet inte vad, extremt barnsligt är det då.

Sen är det roliga att det alltid är samma ip:nummer jag får sådana kommentarer ifrån, kommentarer som "fyfan vad ful Kira är!" "Vem tror du dig vara? Seriöst, sluta skryt!" Osv. Jag kommer inte ändra på mig för att kanske.. 3-4 stycken av mina över hundra vardagliga läsare kommenterar skit och stör sig på mig medans dom andra kommentarerna jag får är från personer som är hur trevliga som helst. Ni är ju uppenbart rätt osäker på Er själv och behöver få försöka kasta skit på någon annan för att känna att ni duger. Blir man tuffare, tror man sig vara något eller är det så man gör när ens eget självförtroende brister? Tror man sig få mer självförtroende för att man är otrevlig mot någon annan? HÄR kan vi börja snacka om att börja växa upp. Är man minst 17år gammal som ni är kanske ni ska börja fundera på vad folk får för uppfattning om Er? Vissa av Er är till och med 18. Vad får ni ut av att säga att min häst är "ful"? Vad förväntar ni Er tillbaks? Vad vill ni åstadkomma med kommentaren? Att jag ska ta så illa upp och börja tro på Er och säljer henne? Nej seriöst, väx upp. And just let it go.

Ibland skulle jag vilja kunna låna ut mitt självförtroende till sådana som faktiskt tar illa upp av "anonyma" bloggkommentarer. Men att tänka "vad får den som kommenterade ut av det här?" Tro mig, de fungerar. Det finns faktiskt inga rimliga orsaker till dom "elaka" kommentarerna jag får, eftersom jag vet precis vilka personer det är och hur dom beter sig när dom inte sitter bakom en dator. Vända bort blicken och se ut som att man vill försvinna är populärt, inte lika tuff när man inte kan gömma sig bakom datorn och låtsas vara Mrs. Anonym.
Så allvarligt talat, när ska ni växa upp och inse att ni inte kommer få ut något av det här? Mer än att göra  att min blogg klättrar på blogglistorna. Det kan jag ju i alla fall tacka för, ju fler kommentarer, desto högre.



You can hate but never break me, this is what I'm made of.

"Om någon erbjöd dig en till häst, vad skulle du vilja ha för häst? :)"




Svar: Om jag blev erbjuden en till häst utöver Kira (som jag inte kan tänka mig att byta bort mot en större, får jag ambitioner för att tävla har hon sådan kapacitet och gång att hon kan gå som storhäst.) Så skulle jag vilja att hästen är av en nätt modell, mer fullblodstyp. Gärna 4-5år och absolut inte äldre då jag endast vill att den ska vara sutten på och är riden i skritt, trav och kan galoppskänkel. I övrigt vill jag utbilda den själv och få den ridhäst JAG önskar. Nu låter jag lite som Linn men hon hade en väldigt bra syn på hur man får den häst man önskar, man köper en outbildad häst och utbildare den till den häst man önskar och vill ha. Då kan den varken vara förstörd ridmässigt eller riden på ett specifikt sätt efter hur ryttaren som red den innan red den på. Visserligen krävs det tålamod och tid, men det har jag ju tydligt bevisat att jag klarar av gott och väl med tanke på Kira. Jag har inte stressat ut på tävlingsbanorna, jag kan ta pikar om att jag borde tävla "om hon nu är så duktig" och bara ignorerat folk som tror sig vara något och bara fortsatt med det jag håller på med, det sättet jag och hästen trivs på. Jag skulle väldigt, väldigt gärna vilja veta vad folk som ger en pikar om att hon borde tävlas, att vi inte kan något osv vill få fram i det dom säger. Kan dom inte säga det rakt ut? Men ska jag vara ärlig tror jag det enbart är monstret avundsjukan som lyser igenom, det är ju inte allt för ovanligt inom ponnyvärlden. Jag har inget att be om ursäkt för som man brukar säga, jag vet att jag är duktig och att min ponny är välutbildad men det kan vidareutvecklas, det kan det för alla dom inte tror sig vara på toppen och faktiskt kan ta sig i kragen och träna på svårigheter, utan rädsla för vad andra runt om en tycker och tänker.

Jag vill alltså ha en rätt grön häst, gärna 165-167cm i mankhöjd. Den ska ha gott psyke och ha rätt kroppstyp för att kunna utvecklas inom det området jag vill, nämligen som dressyrhäst. Hoppa är kul, det förnekar jag inte men skulle jag satsa fullt ut på något skulle det vara dressyren då man alltid kan tävla mot sig själv procentmässigt. Hästarna ä oftast hållbarare än en hopphäst och jag tror man skapar mer kemi mellan häst och ryttare om man har en dressyrhäst, det är min åsikt. Får jag nu göra det ännu mer komplicerat så får hästen gärna vara svart eller isabellfärgad. Helst inte bara brun och allmänt tråkig. Är den svart får den gärna ha stjärn eller strimbläs och vita strumpor på alla fyra ben. Den ska ha glimten i ögat, gärna vara lite på tårna och inte gå som en dönick eller robot då man blir uttråkad av sådana, den ska vara pigg och absolut inte lat.

Där har ni idealet för en storhäst som jag vill ha ska vara, var det något mer?

Sitter och funderar om jag ska klicka hem en Charles Owen wellington classic hjälm. Vet att jag sagt det förr men nu känns det som att jag skulle kunna tänka mig att lägga ut pengar på en, har ju velat ha den hur länge som helst. Måste fundera några timmar till.

Den skulle ju passa mina övriga ridkläder rätt bra, nog för att min lamicell gör det också men den här är ändå lockande att klicka hem. Jacson har en fuskmodell, likaså Hööks men jag kan inte rida med fusk. Det där lät snobbigt men då får ni väl tycka det om ni nu vill. Men allt annat jag rider med är märkeskläder och det är enbart för att det är snyggare än budget enligt mig, jag lägger hellre mer pengar på att få ett märkesutrustning/kläder än fusk, gällande allt.

Köper jag fusk ångrar jag mig, jag har prövat. Köper jag märkes är jag nöjd. Kalla mig bortskämd, märkesfixerad eller vad ni nu vill, men det är min åsikt omvad jag föredrar. Olika från person till person.

Mina Pikeur byxor t.ex, vilket jag är lur på att många skulle kunna störa sig på eftersom det finns iprincip exakt likadana ridbyxor 1000:- billigare än mina. Jag prövade alla byxor Häst och fritid hade i Luleå och det var dom enda som satt bra eftersom det är sjukt svårt att hitta byxor som sitter perfekt om man är över 170cm lång och som störst kan ha byxor med xxs/xs midjemått, dom blir oftast för korta i benen. Pikeur byxorna var perfekt, och då spelade det ingen roll att dom gick på 1400:-

Mina Tretorn stövlar kommer ni också störa Er på eftersom jag vet vem mina "blogg haters" kommentarer kommer ifrån även om ni nu är för feg för att skriva Ert namn, gulligt. Vad spelar det Er för roll att det sitter ridstövlar på mina fötter som kostar 4000:-? För att jag inte flänger runt på tävlingsbanan som flertalet ponnyryttare gör och sliter sin ponny i munnen, grinar utanför banan för att dom inte kom runt felfritt och inte fick den där blå/gula rosetten? Jag avskyr idealet för vad en viss ryttare förväntas ha för utrustning, en dressyrryttare förväntas rida med en Charles owen fiona hjälm medans hoppryttarna förväntas bära en GPA hjälm. Varför? Spelar det någon roll om dom kör motsatt och dressyryttaren har GPA hjälmen? Skulle man inte kunna rida dressyrponnyn lika bra då som om man hade CO hjälmen?

Nu ska jag käka, sen dra och rida Kira och ev. kan ni få lite bilder om jag har fotograf. :)

Satt och tittade tillbaks på gamla blogginlägg när tanken slog mig, tänk hur mycket ens personlighet kan förändras under 3år. Jag började blogga när jag gick åttan, en undanflykt där man fick skriva precis vad man ville, man fick tycka precis vad man ville och man behövde aldrig ha ögonkontakt med någon när det var någon som inte höll med om ens åsikter. Det var bland de värsta jag visste när jag gick åttan, disskutera saker och måsta ha ögonkontakt med någon som inte tyckte som jag.

Idag, tre år senare kan jag inte förstå att jag var så blyg, så rädd för vad andra skulle tycka och tänka. Idag skulle jag varken kunna klassas som blyg eller rädd för vad andra tycker och tänker om mig, det bekommer mig inte. Jag skulle verkligen vilja kunna ge bort mitt självförtroende ibland, till sådana som verkligen skulle behöva det ett tag, på lån. Att jag har en rejäl dos självförtroende kan jag inte förneka, men jag skulle aldrig vända det till något negativt och bli högfärdig och spydig för det för sådana människor är bland de värsta jag vet, sådana som utnyttjar sitt självförtroende för att få andra att känna sig underlägsna, det är hemskt. Mitt hänger med i bagaget och plockas fram när det behövs.

Jag ljuger om jag säger att jag tål allt, för det gör jag inte. Men jag kan se baktanken i kommentarer jag fått och det handlar enbart om avundsjuka och inget har berört mig så jag tagit illa vid det, inte på extremt länge. Kanske när jag gick åttan, inte idag och inte igår. Det jag vill komma fram till är att även om du som läser min blogg nu tänker "åh, jag önskar jag var tuff och kunde stå på mig." och tror att du aldrig kommer kunna det så är jag ett typexempel på en person som också trodde det för tre år sen. Jag vet faktiskt inte när det vände om jag ska vara ärlig, hösten när jag började nian kanske. Jag tänker inte ens "undra vad han/hon/dom tänker om mig". Dom får tänka vad dom vill, tycka vad dom vill. För till skillnad från många törs jag sticka ut och ta ton om något stör mig, fast vi bor i det avlånga mellanmjölkslandet där man oftast får skit tillbaks om man säger vad man tycker och tänker.

if you're not going to speak up, how the world supposed to know you exist?

Fick en kommentar för någon dag sen men glömde bort den, så svaret får du nu!

Fråga: Har du skadat dig inom ridporten, med tanke på att du ridit unghästar & problemponnyer/hästar? :)



Svar: Ja, jag har skadat mig inom ridsporten.

- Jag har tillbringat x antal timmar på akuten fem dagar innan jag skulle fylla år för några år sen då jag åkte av min dåvarande ponny Starbell och bröt vänsterarmen. Direkt när jag träffade backen ropade jag "mamma, mamma jag har brutit armen!" och läkaren jag var till sa att jag förmodligen hörde hur det knakade i den när benen gick av. Normalt brukar man inte kunna röra fingrarna om man brutit armen men det kunde jag, så vi åkte inte till akuten fören dagen efter på morgonen (åkte av han på eftermiddagen) då min arm hade svällt upp och det syntes att något var rejält fel. Jag hade två, väldigt sönderkrossade och fina ben inne i armen så det var bara att stanna på akuten i några timmar. Minns att jag fick lugnande och låg en säng i över två timmar men det kändes som en kvart, sedan rullades jag in i ett operationsrum då dom var tvungen att bryta till min arm lite, det har jag inget minne av eftersom jag var sövd. Vaknade iaf på Intensinavdelningen där förövrigt min låtsasmamma jobbade, inte då jag var där men på den avdelningen. Det första jag gjorde när jag vaknade var att ta bort klämman som satt på mitt pekfinger som är uppkopplad till en sådan där apparat som visar puls och dylikt, jag hade fortfarande en mask jag andades i och den ville jag ockå plocka bort direkt men fick allt ha kvar ett tag. Gå kunde jag inte heller göra när vi skulle hem för jag var så drogad av allt lugnande, så jag är förvånad att jag ens kommer ihåg såhär mycket av den dagen. Gipsad var jag i 6 eller 8 veckor, sen var det besök hos sjukgymnasten för jag hade iprincip inga muskler kvar i armen.

- Jag har haft hjärnskakning då jag ramlade av min förra ponny Barraquda under en terrängträning och såg hennes hovar framför ansiktet, sweet feeling! Fast hade tur i oturen för hon trampade inte på mig, och jag landade ca. 30cm ifrån en jättestor sten med huvudet. Så det hade ju kunnat gå värre.

- Jag har gjort illa vänsterknäet, troligen då jag åkte av Star och bröt armen. Känner dock bara av det ibland, men när det gör ont så gör det riktigt ont.

- Jag har blivit sparkad av Kira ovanför läppen förr,förra sommaren kanske, eller sommaren där innan? Skulle ta av benskydden och hon viftade åt någon insekt. Har haft en bild på det men vet inte om jag har kvar den, såg ut som en vampyr när jag såg mig i spegeln, det bokstavligt talat rann blod och det enda jag tänkte var "helvete, inte på mina ljusa, dyra ridbyxor!" haha.

- Jag har blivit biten två eller tre gånger vad jag minns iaf, senast i sommras av min systers pålle som bet mig i armen så det blev ett fint märke. Han hade väl hört att jag ville ha en tatuering ;)

- Sen har jag gått omkull ganska ordentligt med Ronja (en av Pondes föredetta ponnyer.) Vi galopperade efter en långsida och helt plötsligt viker sig hennes ben och jag dyker rakt ner över huvudet på henne och ligger på backen. Tur nog skadade sig varken ponnyn eller jag, för med tanke på hur det såg ut enligt dom som såg det så trodde dom det skulle vart mycket värre. Men vi mådde prima!

- Inte för att det här är något jag gjort i sammband med att jag vart brevid/uppe på en häst men det hör till ridsporten iofs. Jag hade ridit Quda och skulle lämna hennes sadel i sadelkammaren och sen skulle jag stänga dörren, en 5cm tjock, tung dörr. Jag brukade sparka igen den för det var lättast att få igen den så, den här gången sparkade jag dock igen den över ring och långfingret på högerhanden. Och ont som fan (ursäkta mitt språk, men kan inte tona ner det i nuläget.) gjorde det! Trodde allvarligt jag skulle dö, har aldrig haft så ont som då, det gjorde ondare än att bryta armen. Resulterade i två blåa fingrar, väldigt vackert så länge det varade.



Så visst, helt oriskabel är väl inte ridsporten men jag tycker ändå jag klarat mig rätt bra med tanke på att jag ridit i över 10½år, och ingen unghäst eller problemponny har skänkt mig någon skada.

Undra hur långt jag hinner skriva av det här inlägget innan det börjar rinna tårar längst kinderna, med musik från min Love 11' playlist i bakgrunden och en bild på världens finaste lillebror kan knappast få mig att stå emot det. Idag är det två månader sedan världens finaste vovve fick somna in (för övrigt började det rinna tårar nu, jävla mes) Jag tror inte riktigt att jag förstått att han är borta, borta för alltid. Tidsnog lärde jag mig att stå emot känslan som var som ett hårt slag i magen när någon nämnde Charlies namn, jag vill bara glömma bort Fredagen, 1a Juli kl 14,45, sista gången jag gav han en puss och sa "hejdå hunden."

Han var som en lillebror för mig, jag var ner till köket och pussade han godnatt varje kväll runt 23.00, jag sa alltid lillebror åt honom istället för Charlie som alla andra gjorde. Jag minns dagen jag, pappa och min syster var och kollade på han och hans syskon och han satt och gömde sig under köksbordet och sen fick åka hem från Piteå sovandes i mitt knä. Jag vill inte veta att han är borta för alltid, jag vill inte veta att jag inte längre har någon att pussa godnatt och säga "jag älskar dig."

Sweet dreams, I love you. <3

Har estetisk kommunikation nu och då har vi som tema att vi ska göra något som skapar "vi känsla" , och ska jag vara riktigt ärlig var de första jag tänkte "hur fan skapar man något som ska skapa en "vi känsla" för alla som ser det?" Det kan ju faktiskt vara olika från person till person, hur ska du kunna göra något som får ALLA att känna exakt samma känsla? Är det ens möjligt? Vi fick välja mellan att måla, teckna, göra något i skulpturen eller fota. Vad tror ni jag valde om inte teckna, såhär i efterhand när jag hunnit fundera lite insåg jag hur extremt svårt det var, jag brukar klaga på min fantasi när jag får välja precis vad jag vill att teckna, det här är många gånger värre. Det här är en sådan här gång jag vill kasta ritblocket i golvet, bryta av pennorna och bara gå. Kan väl tillägga att jag för stunden känner mig väldigt dum som valde estet bild när jag inte ens vill bli något inom området och inte verkar få ut något av det, jag borde ju gått samhälls eller NV, jag räknar svårare matte än övriga från ES1, jag har en lektion på måndagar för att övriga är sådant jag redan läst, jag måste välja till kurser för att få meritpoäng eftersom kurserna inte ingår i estet. Humöret är inte på topp för stunden, men jag lovade ju att jag inte skulle kasta böckerna i golvet sådana här gånger, så jag får väl allt sitta här gulligt och fortsätta le.

Kan inte finnas bättre film än Never back down, det är inte möjligt, tur jag äger den. På tal om bra så är soundtracket från filmen grymt, sen kan man ju knappast låta bli att dreggla åt Jake, han är ju som.. rätt snygg.

Såg just att min lille tillridningsponny året -07 är till salu, och jag kan inte hitta något annat ord än "vill ha." Dock är han väl i minsta laget, råd att köpa han har jag men det är inte inköpspriset av en häst som är dyrt, det är att kunna hålla den med stallplats, foder, försäkringar etc. Och sen måste man ju ha tid, vilket jag inte har eftersom jag redan har Kira.

Haid som han heter (sa alltid hajen åt han.) fick jag en förfrågan om att bli tillridare på sensommaren/hösten -07 då han hade kommit på hur han fick av ridskoleeleverna på löpande band, en efter en, lektion efter lektion. Han behövde med andra ord ha en ryttare på ryggen som viste vad han/hon höll på med och inte var minsta rädd, jag var alldeles perfekt då jag alltid vart lätt så det var inga problem för mig at sitta på han fast jag kanske var lite i längsta laget, sen att ridkunskaperna och vanan fanns var det ju ingen tvekan om.

Han gjorde verkligen allt för att försöka bli av med mig från ryggen, han bockade och sparkade bakut, man kunde galoppera och mitt i allt tvärvände han, han slet iprincip tyglarna ur händerna på en och stack, han stegrade och gick på bakbenen osv. Men han fick aldrig av mig, var inte ens nära att åka av han någon av alla gånger jag ridit han, balans har jag gott om och det var som att åka karusell uppe på hans rygg när han hoppade runt. I början när jag red han var han jätte stel, som ett järnspett men tidsnog övergick han till en riktigt fin ponny som slutade upp med dumheterna när han insåg vad som var rätt och fel.

Red även lektion en gång i veckan för Linda på den tiden och en gång skulle jag rida Haid då ingen från grupperna tidigare ville utmana honom i mörkret, det var en regning höstkväll och det blåste var riktigt äckligt väder. Under den träningen kom han på att man kunde stå på bakbenen och gå runt på dom, hel lajbans när dressyren blev tråkig! Barnen ur tidigare gruppen satt med stora ögon på läktaren medan jag satt och smålog uppe på hans rygg, inte direkt så jag blev skrämd av att höjas några centimeter i luften? När han väl slutade dumma sig vart han fin igen.

Hoppa med han fick jag oxå äran att göra, och vi hoppade under en träning upp till 90cm på vissa hinder av en bana och på en b-ponny är det LA höjd.
Han såldes i December -07 från ridskolan, tror till och med det var dagen innan julafton.

Det här är en kväll jag har för långtråkigt vilket resulterar i att jag tillslut börjar fundera för mycket, så tänkte låta Er ta del av tankarna som snurrat i mitt huvud senaste timmen. Ready, set, go!

Tänk Er själva när ni var sådär sex, sju år. Tänk hur annorlunda man tänkte om framtiden än vad man gör idag, i mitt fall tio år senare. När jag var liten och någon frågade vad jag ville bli när jag blev stor skrattade jag och sa blygt "elitryttare". Då var framtiden så långt fram, stor var man först när man var vuxen och det var först då "framtiden" började. Tänk er själv idag, flera år efter ni fått frågan om vad ni ville bli den där dagen när ni var sju år och det bästa ni visste var att leka hela dagen lång, inte behöva bry sig om allt runt omkring en, man levde som i en bubbla där fantasin var det enda som kunde begränsa en. Skulle du idag svara samma sak på frågan "vad vill du bli när du blir stor" som du skulle gjort då du var liten? Skulle du låtit fantasin flyga iväg med dig till en annan planet och bara låta dig se möjligheter och inga hinder, eller skulle du få fundera i flera minuter och inte ens då kunna ge ett säkert svar.

I mitt fall var framtiden så långt fram att man inte behövde tänka så mycket på den, man tog dagen som den kom och behövde inte lägga så mycket energi på att fundera vad man skulle bli när man blev stor, jag hade ju redan sagt elitryttare och i ett barns tankesystem spelar det nog ingen roll om någon skulle sagt "men på riktigt, vad för riktigt jobb vill du ha." Barnet hade lika gett samma svar, eller i bästa fall bytt elitryttare mot prinsessa. Tänk hur annorlunda man tänker när man är liten och när framtiden sakta kryper närmare och greppar tag i dig, du slits ut från fantasibubblan och måste göra val för att påverka vad du ska bli, vem du ska bli och vem du vill vara.

När jag var mindre var jag jätte blyg, jag skulle aldrig våga säga till om något störde mig eller gjorde mig ledsen. Jag skulle ha vart tyst, önskat och bett att jag en dag skulle bli som dom som vågade säga vad dom tycker och inte brytt sig om vad andra tycker om dom, det var mod i mina ögon. Jag trodde dock aldrig att jag en dag skulle bli en av dom som kan ta skit rakt framför ansiktet och bara stå där med ett leende på läpparna, stenhård och det skulle inte märkas om jag tog illa upp. Idag, tio år senare är jag en av dom personerna som i mina ögon var modiga. Jag tror ingen kunde tro att jag kunde få ett sådant självförtroende som jag har idag om man bara ser tillbaks på hur jag var när jag gick 7an, så rädd för att sticka ut från mängden. Idag är det motsatt mönster, att vara en i mängden är tråkigt, man ska sticka ut lite. Det är först när folk får upp ögonen för dig och dina talanger du ens har möjlighet att ta dig tillbaks till samma tankebanor som när du var liten, du kan faktiskt påverka vem du vill bli om du verkligen går in för det. Idag berör inte bullshit mig, haters only hate the things they can't get and the people they can't be. Kan man bortse från alla negativa ord man får genom åren med vad man kan och inte kan bli så kommer man så mycket längre än om man skulle tagit åt sig allt och trott på deras ord. The greatest pleassure in life is doing what people say you cannot do. Stå på dig, för vad du är kapabel till är det ingen annan än du själv som kan bedömma, det är något man måste gå på efter känsla.

Det jag ville komma fram till i detta extremt långa inlägg, som jag förövrigt berömmer någon för om dom orkat läsa hela är att man så ofta ser personer som får gå i andras fotspår istället för att göra egna, det enda som krävs är att man trot på sig själv och hittar tillbaks till tankebanorna man hade när man var sju år, där allt var möjligt och inga hinder fanns så långt ögat kunde nå. Vill du fortfarande bli det du sa när du var sju år, go for it. Det är bara du själv som avgör om målen är rimliga nog att nå, inte någon i din omgivning, bara du.

Som de flesta av Er redan vet så följde jag Big Brother slaviskt när det gick på tv i våras, samt att jag har sett alla klipp på deras hemsida med undantag från programmen i sig då jag såg dom på tv. Dock har jag sett avsnitt 35 ett flertal gånger, när Roddan är livrädd under skräcknatten, och de avsnitt när Katerina blir serverad surströmming, sann skadeglädje.

Men det var inte det jag ville få fram i inlägget, det var att nu visar dom ju repriserna på tv11 under kvällarna och jag har råkat se ett och annat, inte alls med mening så jag följer det som tidigare. Men hur som helst, tänk vad kul att vara med och se om man påverkas av att vara instängd eller om man klarar det galant, om man kan se igenom spelen folk spelar och om man verkligen tänker på att det finns ett hundratal kameror och mikrofoner insatt i huset. Eller blir man som dom säger så van vid dom efter dom första dagarna att man glömmer bort dom? Jag skulle vilja pröva vara med i BB, mest för att se om man påverkas att vara bevakad 24/7 eller om man ignorerar det fullständigt efter ett tag, och ja, givetvis i hopp om att vinna 500.000:- för att sitta inburad i 90 dagar. Easy cash, huh?