Josefin Strömberg

Jag är ju hopplös, har jag inte lyckats drömma två mardrömmar inatt igen?!

1. Jag och mamma ska flyga flygplan till okänd destination (eller, jag kommer rättare sagt inte ihåg vart det var) så är det ändå hyffsat väder och när vi flygit en stund läser mamma på en tidning att vårat plan kommer krascha så säger hon "ja, de var ju otur att det var den 21 idag. Undra vart vi landar." (haha, lät så fult i drömmen!) så kollar jag på henne innan jag faktiskt inser vad hon sa. Hur som haver, det rasar ner rakt över ett hav men släpper snällt av mig och mamma genom en lucka vid fönstret och jag landar sittande på en strand, intill vatten. Mamma bara några meter ifrån. Sen promenerar vi iväg för att se vart vi hamnat och då kommer vi till ett hus där en står i köket, och sen sitter i soffan och ser på fotboll. Så får jag fram "Where are we?" och hon i köket (som förövrigt såg jätte snäll ut, typ 45 år sådär.) säger "Barcelona!"

- Haha, ska jag säga mardröm eller inte? Flygkraschen räknas väl som en, men det fick sin vändning när jag fick höra att jag var i Barcelona. Fast då vaknade jag..

2. Nästa dröm har också lite good and bad i sig, let's go. Jag och min kompis Lina (hon jag var till Stockholm med och prövred ponnyer i Maj -09) och jag var ut till min gamla skola på innanbäcken, mer rätt till idrottshallen där det var någon match. Det är här de "good thing" börjar, komiskt nog kör Lina min sprillans nya, svarta mercedes och hon hade inget körkort, det hade jag i drömmen. Nåja, hon var rätt duktig på att köra bil förutom att det tog 711 år att ta sig över E4 ut mot Luleå hållet. ;) Sen frågar jag hur fort hon kör då jag inte tycker hastighetsskylten jag nyss såg passade. Konversationen kommer jag fortfarande ihåg, haha för den var så klockren!

- Lina.. Hur fort kör du egentligen?
- Va..? Jag vet inte, typ 40km/h?
- Lina.. Du kör 120km/h och det är isigt ute..
- Va? Oj! Vänta.. är de typ inte bara 10km/h skillnad mellan de?..
- *Suck* .. Det är 3x så fort..
- Va? OJ! Shit!
- Haha, det där borde ju bli en facebookstatus..

Sen bytte hon iaf ut min svarta merca mot en lila/svart motorcykel, ja ni läste rätt.. Så när vi kommer och ska köra förbi avfarten till Månsbyn ser Lina att det ligger något i diket innan hon stannar och skriker "usch, fyfan, ring 112 jag kan inte se!" först fattar jag ingenting innan jag ser efter vad det var hon såg, vilket var en tant som låg död i diket. Så jag plockar upp telefonen och ringer ambulans, och tro det eller ej men den här gången svarade det direkt! ;) Så pratar med hon som svarade i telefon ett tag för att lugna ner mig, Lina går runt och är alldeles skärckslagen. Det dröjer, och det dröjer innan vi hör att en det kommer en bil (trots vi var brevid E4, haha knepigt) och då ser vi en stooor grå hästbuss med dekaler efter sidan och ett namn över framrutan. Lina läser och ropar "alltså du.. det här känns verkligen inte bra.. det står ett jätte konstigt namn där, typ något en normal person inte kan heta...KOM HIT!" så helt plötsligt befinner vi oss i huset på Ponde, med hästbussen utanför köksfönstret på gården. Så säger jag namnet åt hon i telefon som genast ber oss att springa och gömma oss. Både Lina och jag i panik hoppar ut genom ett bakfönster och springer ner till grisarnas hus där vi gömmer oss bakom en massa lång gräs (nu var de visst sommar i drömmen..) Så säger Lina "tänk om han såg oss, jag är rädd! Tänk på dom som jobbar och inte vet om han, dom syns ju fortare än vi.." Så säger jag att hon ska vara tyst och inte stressa upp sig nå mer så kanske vi klarar oss. Så hör vi hur han ropar "Jag vet att ni är här någonstans! Ni kommer aldrig kunna smita, mohahahha!" Så hör man hur han börjar gå på gruset och så *pang!* i husväggen. Sen vaknade jag, och det är jag glad för då jag inte ville veta hur de hade slutat.

- De enda positiva var att jag var med Lina, hon är en av mina bästa kompisar så det var rätt grymt! Och att jag hade en svart, sprillans ny Mercedes.

Har nyss sett världscupshoppning på tv. Ekipaget som vann, Ben Maher med hästen Tripple X III var riktigt fina. Så läcker häst! Sen måste jag ju nämna att jag blev förälskad i hästen som kom på fjärde placering, och ni kan ju kanske gissa varför.. ;)



..Cedric (Laura Crauts häst) råkade ju nämligen vara väldigt, väldigt lik min egna lilla Kira. Who knows, släkt?

Lite bilder sen Stockholm international horse show 2011. Har faktiskt knappt nå fler bilder då jag gav upp fotandet och filmade istället, vilket gav lite mer resultat då de var sjukt svårt ljus att fota inne i Globen då jag inte ens hade en systemkamera så jag kunde ställa in det bättre.

Har drömt kanske en av världens hemskaste mardrömmar gång på gång inatt, jag har vaknat, lyckast somna och drömt samma dröm igen. Knappt så jag kan pricka bokstäverna på tangentbordet för att berätta om drömmen, det var nog hemsk att drömma det. Kan säga att idag var det ren lycka när väckarklockan väsnades.

Så vad drömde jag? Jag drömde att jag och mamma hade vart och handlat på Ica tillsammans med min syster, jag vägrade följa med in på affären för att jag inte hade bortstat håret (haha, fåfäng eller vadå?!) så jag stannade i bilen tillsammans med Milla (min hund) som också hade fått följa med. Efter ett tag kommer min storasyster tillbaks till bilen och sätter sig i framsätet, vänder huvudet åt höger och kollar ut genom bilfönstret. Ser ett ansikte hon känner igen innan hon utbrister "Han är ju med i Prison Break!" Jaha tänkte jag, och? Sen kommer mamma tillbaks till bilen med alla påsar och jag och Milla får trängas i baksätet med dom. Då kommer min syster på den brillianta idén att promenera hem, det skulle ju ta högst 15 minuter. Mammas telefon ringder så vi blir stående på parkeringen ett litet tag innan vi också börjar åka hemåt. På hemvägen, kanske halvvägs hem ser jag en svartklädd person gå på vänster väghalva och ju närmare vi kommer desto mer hör jag hur någon skriker. Sida vid sida ser jag hur den svartklädda människan håller i en pistol, hur min syster hukar sig framåt och nästan blir dubbelvikt och hur den grå jackan färgas om till rött. Millas koppel har hon släppt och Milla står på sidan om, brevid diket. I ren panik  försöker jag säga åt mamma att stanna bilen, men det är som att hon eller jag är i en bubbla, komunikationen oss emellan träffade aldrig den andra. Hon fortsätter hemåt, jag i panik på sätet försöker säga åt henne att hon måste stanna, men hon hör inget. Jag tar upp mobilen, knapprar in dom där tre siffrorna på telefonen och väntar, och väntar och väntar. Sen lyfts luren upp, jag hör bara bakgrundsljud av hur personer skrattar och har kul. Poliserna hade i drömmen något som liknade en julfest. Jag försöker om och om igen, inget händer. Ber mamma svänga ut på en annan väg ifall jag hade tur att Milla skulle springa hem, jag ser något litet och lurvigt komma springande, hoppar ut och får en blöt puss i ansiktet. Hoppar in i bilen och grinar, konstaterat att jag inte längre hade någon syster för Milla skulle knappapst ha sprungit därifrån om hon levde. Jag grinar, ringer numret flera gånger men samma sak gång efter gång. När det tillslut svarar 1 timme efter säger hon som jobbar "jaha, oj. Ja de var ju synd." Ville bara kasta telefonen i golvet, jag var så arg!

Det kanske krävs sådana här drömmar ibland för att man verkligen ska få se att man uppskattar det man har mer än man tror, inte nu bara i syfte på ens familj utan även andra saker. När jag vaknade mellan drömmarna trodde jag det var sant, men jag vet inte hur jag kunde somna så fort igen men då var det som att samma dröm gick på "repeat". Det var hemskt, riktigt obehagligt läskigt. Jag älskar min storasyster, väldigt mycket för hon finns alltid för en. Hon är världens bästa storasyster, den enda storasyster jag har.

Bilden är lånad härifrån.

Började läsa ur "Blondinbellas" bok igår, den var helt klart värd sina ynka 49:- Riktigt tufft att hon vågar skriva ner allt så personligt och sen ge ut det som en bok, tuff tjej! Har inte hunnit läsa så långt i den men det jag läst är rätt rimligt. Bra verkar den i alla fall!

"Det är som om vi lever för någon annans skull, inte vår egen. Vi måste sluta leva för andra! Och vi måste sluta inbilla oss att kraven som vi ställer på oss själva är realistiska. Hur rimligt är det egentligen att ha en kropp som en av Victorias Secrets-modellerna och hur rimligt är det att mitt sommarlov ska bli som på film… Vi måste sluta upp med att ha de här totalt osannolika kraven på vad det innebär att känna lycka i livet."

- Isabella Löwngrip

Hittade bilder från förra året när jag och Kira var och busade på en äng, tänkte bara ändra lite kontrast och ljusstyrka på bilden men slutade med att jag redigerade den. Söt drakhäst!

Visst är han söt vår fd. d-ponny vi hade ett tag?! :D

Han heter Mr. Zeb men kallades till vardags för Zebbis (även där ett av mina smeknamn), och är en korsning mellan american paint horse/fjording. Han är så otroligt, otroligt söt!

 

 

På tal om Simba och Timon, jag vill se lejonkungen. Sist jag såg den var jag kanske 7? Disney filmer blir man aldrig för gammal för..

 

Kom bara på att jag måste skriva ner saker som stör mig, och jag var verkligen tvungen att göra det nu eftersom jag började störa mig på en sak. För att kontrollera mig själv, till att inte råka göra något dumt.

• Du pratar/skriver med någon och dom frågar dig något. Orkar inte ta ett exempel, men helt enkelt en fråga dom vill ha svar på. Du svarar helt ärligt vad du tycker (jag svara alltid ärligt, spela roll vem det är) och dom får ett svar dom inte förväntat sig och där med blir jätte tvär bara för att dom inte fick höra det dom ville höra. Så, om man ändå inte tål sanningen - va fan frågar man då något för om man inte kan ta det på ett bra sätt? Sånt stör mig, extremt.

• Folk som går framför en och går extremt sakta och inte kan flytta sig några centimeter åt sidan så man kan gå förbi dom om dom är medveten om att dom går ivägen för en. Hur svårt är det? Move!

• Folk som tror sig veta mer om någon annan än vad dom själva gör.

• Lärare med en sådan där attityd som "jag är lärare, därför borde jag veta mer än dig." Ursäkta?

• När folk ber mig göra saker på momangen, rent av hatar det. Blir bara sur, tjurig och arg.

Nu har jag lugnat ner mig igen, nu kommer jag inte på nå mer för stunden. To be continued..

Vilka är oddsen att du drömmer om samma person två nätter i rad? Inget mig emot, Rpattz ser ju visserligen bra ut..

 

Taio Cruz – Make It Last Forever

Har suttit och letat bland tiotals sidor av hopphästar, i hopp om att hitta något som väcker min uppmärksamhet lite extra. Vad tittar jag egentligen på när jag letar den där "one in a million" hästen, faktiskt priset innan jag ens klickar upp annonsen. Storhästar är dyra, no doubt. De flesta kostar sådär 150.000:- och det känner jag mig inte så lockad på att lägga ut, för det är mycket, mycket pengar. Under vip träffen med Malin Baryard berättade hon att många som vill upp på toppen gör felet att leta efter dom där 150.000:- hästarna och tror i teorin att det är så man tar sig upp till toppen och plockar hem rosetter och segertäcken, vilket egentligen är fel. Många stirrar sig blind på stammen, tidigare meriter och den där dyra prislappen som många går efter och tror att det är den som avgör hur bra hästen är. Dom struntar i 45.000:- hästarna, för i deras ögon når dom aldrig toppen. Malin berättade att det handlade om att kunna hitta de dyra hästarna innan dom har ett högt pris, innan dom ligger på 150.000:- sträcket. För någon gång har även dom vart billigare, men sedan stigit i värde. Man måste våga chansa, våga vara annorlunda och hittar man en häst för 45.000:- man tror kan nå eliten så ska man slå till på den, för ingen kan garantera att den dyra hästen kommer ta dig längre än den billiga och lite mindre rutinerade hästen som bara behöver mer rutin och träning ute på banorna.

Det där är faktiskt sant, jag vet otroligt många som har hästar som kostar över 100.000:- men ändå hoppar runt på LB/LA banor. Det kan du få en frisk häst för 45.000:- att göra oxå om du som ryttare vet hur du plockar fram kapaciten och törs misslyckas för att lyckas. Det är pinsamt när ryttare har ponnyer för drygt hundratusen och ändå bara hoppar LB/LA klasser och inte ens kommer placerade. Det bevisar att det inte är hästen det är fel på, det är ryttaren som tror att kapaciten enbart sitter i hästens prislapp. Samma dressyrryttare som köper ponnyer som tävlat höga klasser och tror dom bara sätter sig på dom och fortsätter där tidigare ryttare slutade, ungefär. I början kanske det fungerar, tills ponnyn upptäcker att den inte alls behöver jobba lika hårt längre. Då kan vi börja prata om pinsamt, när det i början gick bra och sen går sämre ute på banorna, gällande både hoppning och dressyr. Hade du istället köpt den där ponnyn/hästen som var lite mindre rutinerad och utbildad hade du säkert fått möta mer än en sneblick, mer än en dum kommentar om att du aldrig kommer lyckas med den. Hade du köpt den dyra hade du bara fått höra att ni kommer lyckas, ni kommer gå långt. Ofta är det faktiskt tvärtom, att dom "billiga" hästarna tar sig längre för att ryttaren och hästen utvecklas tillsammans, ryttaren är medveten om att det krävs målmedveten träning för att nå sina mål. Sitter du på den dyra hästen och det går dåligt bryr sig alla och säger att det går bättre nästa gång, sitter du på den billigare ponnyn och det går dåligt kommer du fö höra skiten om och om igen för att dom tror att ni aldrig kommer lyckas. Skulle du däremot nå toppen med den dyra ponnyn är allt ponnyns förtjänst för att den kunde det redan innan du köpte den, då skulle folk säga att du har en duktig ponny. Skulle du nå toppen om du satt på den billigare ponnyn är det få av det som kastat skit på en tidigare som skulle våga komma fram och säga att vi blivit duktiga, det skulle ta emot för mycket för dom eftersom dom faktiskt haft fel om både ponnyn och ryttaren. Där skulle det vara bådas förtjänst att dom kommit långt.

Tycker man överlag ser rätt många ponnyryttare som över huvudtaget inte ens kan rida sina dyra ponnyer och ändå tävlar SM (säger absolut inte att alla inte kan det, men vissa), de slits i munnen och bankas med skänklar. Ligger man på den nivån ska man kunna rida fint, på vilken ponny man än sätter sig på - inte bara sin egna dyra ponny. Synd nog är ridsporten en sport man kan köpa sig framgång i ganska lätt, du behöver knappt kunna rida för att hoppa ett SM på ponny. Och jag vet att det är fler som håller med mig om denna sak, det har jag hört.

Så vad jag menar är alltså, det krävs ingen häst för flera hundratusen för att nå eliten, du måste bara hitta den innan den är värd så mycket. "De bästa hästarna går inte köpa om man inte är oljemiljonär. Föda upp en själv kan vara en enda chansen. Men då gäller det att våga vara annorlunda, för det är det unika som ger unika hästar." Jag värdesätter det Malin berättade, man ska lyssna på sig själv och våga vara annorlunda och ta chanser folk kanske inte tror du kommer lyckas med, det är så man vinner respekt i andras ögon.

Sagt hej då till en av mina fina pållar, varför är det lika jobbigt varje gång?!
But I guess.. that's life.

Det skulle aldrig synas på mig om jag så tyckte det var jobbigt, det där pokerfacet har byggts upp ganska bra under åren. Och jag vet verkligen inte hur jag ens kommit på tanken att sälja Kira innan/mot sommaren för att byta upp mig mot en större, yngre häst. Nej, det är inte Kira det är fel på - det är mig. Jag och mamma diskuterade "hela storhäst grejen" hem från Kallax. Och jag frågade faktiskt om hon tycker jag är dum som funderar på att sälja henne och köpa en stor häst. Till svar får jag "Nej det tycker jag inte, du har ju faktiskt blivit längre än vad någon trodde." Så vad är det för häst som skulle kunna ersätta min lilla vita sagoponny som nästan bär namnet som Roffes Kiara La Silja. En frieser, en arab? Nej, inget av det. Ingen ersätter en ponny man ägt i över 4år och utvecklats otroligt mycket tillsammans med.

Jag vet vad jag vill ha, och jag är glad att jag föddes med talang och inte behöver köpa mig framgång, jag kan ta den lite tuffare vägen för att nå mitt mål. Jag har en dröm, om att tävla hoppning inför fullsatt Globen. Så vad för häst jag vill ha har ni nog räknat ut. Givetvis en häst som ska ha kapacitet för att gå höga klasser, ca. 170cm och ganska nätt och lätt i kroppen. Nu kommer vissa av Er tänka "haha.. tror hon verkligen på de där själv?" eller något sådant, tack för den tid ni tog er att tänka det. Men jag tror inte det är lika kul när ni kommer se hur fel ni hade. Jag tål det, no doubt. It only make me raise my game.

Så, for real. Funderingar som åkt genom huvudet på mig och mamma är att Kira ev. kanske säljs mot våren/sommaren (har till och med fått flera förfrågningar om jag kan tänka mig att sälja henne nu, fast hon inte ens är till salu) och isf om det är då jag ska hitta den där "one in a million" hästen så kommer jag göra det söder ut. För vi ska "klicka", den ska ha kapacitet och jag ska helt enkelt tycka om den. Och tror ni jag tänkt bo kvar här och tror ni fel, söder ut ska jag - för att ha möjligheter att bli riktigt, riktigt duktig.

Shikira som hon egentligen heter hittade vi av en ren slump, hon var inte ute på annons när jag prövred henne och hade inte vart ute på annons innan heller. Hon var ev. till salu när vi åkte och prövred henne, det var aldrig bestämt om ridklubben skulle sälja henne eller inte. Hur vi hittade henne var för jag egentligen skulle och pröva en ponny som hette Amora och då min äldre syster ville pröva en häst som var under vägen så blev jag erbjuden att pröva Kira som stod på samma ställe. Om inte annat skulle hon ju fått motion för dagen. Det enda jag visste innan vi for hemifån var att det var en arab/fullblodskorsning, ett sto född -97 jag skulle pröva. Inget om vad hon kunde, inget. Jag hade sett två bilder på henne, bla. den ovan och den här.



Jag blev förälskad i dom bruna rådjusögonen första gången jag såg henne, så ynklig och försiktig stod hon lös i boxen i ett hörn när jag borstade och tog på henne utrustningen. Jag prövred henne med en sadel som annars brukade ligga på en b-ponny. Utan martingal, som hon annars brukade gå med. Vi gick ut till ridhuset och jag prövred henne, med en massa folk på läktaren som sen blev iväg skickade av ridskolechefen, haha. Hon gick som en giraff, huvudet rakt upp i luften och var så nervös när man tog minsta lilla i tyglarna. Jag minns fortfarande hur svå hon var att få att fatta galopp, hon slängtravade men när hon väl fattat galopp var hon så mjuk. Prövhoppade henne även över ett litet kryss som sen blev ett räcke, fort gick det - och hon överhoppade sig men har aldrig suttit på någon häst som hoppar så mjukt med så mycket luft i sprången. Jag var kär, det var hon eller ingen.



Dom hade möte på ridskolan och ridskolechefen tyckte vi passade så bra ihop då hon är en väldigt speciell häst, och trots hur hon gick när jag prövred satt jag bara lugnt på hennes rygg och gjorde inte så stor deal av det hela. Vi blev erbjuden att köpa henne och först hade jag henne på prov en månad. Men redan när hon hämtades hem Fredag 13:e Juli 2007 visste jag att jag ville ha henne. Det har krävts mycket tålamod, tårar och glädje på den tiden det tog att bygga upp henne succesivt igen eftersom hon var otroligt smal och muskellös när hon kom. Hon kunde inte gå i form, inte fatta galopp, överhoppade sig osv. Men svaret var enkelt, det var inte i kunskapen de satt eller i hennes kapacitet. Det var att hon behövde få äta upp sig och muskla upp sig lugnt och sansat. Jag red med hjälptyglar dagligen fram till våren 2009 då vi plockade bort dom ibland. För då hade hon nog med muskler för att orka gå lättare dressyrpass utan dom som hjälp. Nu började även hoppningen fungera bättre, men inte var det jag som bestämde farten - det var Kira.





Sen dess har vi jobbar på, tränat vidare på att bli duktigare och tillsammans utvecklas ännu mer. Kira har kapacitet för att bli duktig, riktigt duktig bara man har tålamodet och inte stressar henne. Hon är en väldigt speciell häst som visar tydligt om hon inte förstår eller har ont. Då fryser hon fast i backen, backar och reser på sig. Är hon bara tjurig eller busig hoppar hon upp, ner och i sidleds, fnyser och låter som en drake (inte så konstigt med tanke på att hon är en fullblodskorsning.) Jag kan skriva jätte mycket, men blir så långt för Er att läsa så får isf dela upp det i kortare delar om det är något ni undrar. Snör in en ridbild från varje år 2007-2011.


2007


2008


2009


2010


2011

Klickade nyss iväg ett mail till Hööks och frågade om dom har funderingar på att skaffa vanliga norgrimmor till deras finare träns och inte ha pullback knäppning på ALLA fina träns. Helt hopplöst att hitta fina achenträns åt Kira då de flesta finare achenträns har pullback knäppning och det blir alldeles för stort på henne då hon har så smal mule. Det stör mig, enormt mycket. Inte Kiras mule givetvis, utan att är tränset lite finare är det oftst pullback knäppning på dom. Det har aldrig slagit de som tillverkar träns (nu syftar jag inte bara på Hööks utan de flesta som tillverkar träns) att det faktiskt finns hästar som inte kan ha dom för att dom har för smal mule? Skärpning, finns faktiskt fina fullblodskorsningar som går som dressyrhästar/ponnyer som vill bära finare träns, börja tillverka sådana tack.

Ni vet när folk ger dig en fråga de vill ha svar på direkt, något du enligt dom borde veta.
- Vad vill du bli?

Jag tror inte jag är som alla andra, för när någon frågar mig det svarar jag alltid "jag vet inte" eller att jag ska bli miljonär. Haha. Men det finns undantag, men jag svarar aldrig vad jag vill bli, jag svarar vad jag vill läsa på universitet. Egentligen vet jag ju vad jag vill. Jag vet vem jag vill vara, men inte vad jag vill bli. Även fast jag vill läsa psykologi med idrottsinriktning eller idrottsmedicin kan jag inte säga att jag vill jobba som psykolog. Jag kan bara inte. Lärare ber en se realistiskt på saker, frågar jämt och ständigt vad man vill bli och när man svarar "jag vet inte" då säger dom att man måste komma på det, att man inte ska tänka så negativt, att man ska skärpa till sig. Är det nu jag ska kasta in en ursäkt? "Förlåt för att jag inte vet vad jag vill bli, kan du dömma mig som person på det?"

Det där har jag hört mer än en gång av lärare, som dömmer en stenhårt som person för att man inte vet vad man vill bli. Dom ber en förklara varför man inte vet, sen skämtar dom om det och försöker få en att dra på munnen. No no, sånt fungerar inte på mig. Senast förra veckan frågade mig en lärare vad jag ville bli, jag svarade att jag inte visste och läraren bad mig förklara varför jag inte visste. Vadå, är det något de förväntar sig att jag vet? Sen försökte läraren skämta om det (vilket läraren för övrigt var kass på),  vilket är ett stort misstag att göra med mig om jag redan är på dåligt humör. Vilket syntes eftersom jag stått och diskuterat de hela kanske 10 minuter innan läraren slänger in en kommentar som är menad att ska få mig att dra på läpparna. Jag tror det syntes att jag var på dåligt humör, för det kom ganska fort ett "oj, jag försökte ju bara skoja till det." Förlåt, men hade du lyssnat på mig innan och inte dömt mig så hårt för att jag inte vet vad jag vill bli hade du förstått att det var fel tillfälle. Jag fick även höra att jag är kul att diskutera med eftersom jag kan stå stenhård och vägra ändra inställning till något, att jag är enormt envis ibland och att jag kommer ta mig långt på det. Jo tack, att jag är envis var ingen nyhet direkt. Sen frågade läraren om jag ser min envishet som en positiv eller negativ egenskap, spontant svarar jag "positiv, finns inget negativt i det." läraren höll inte med. Men, kan du använda den på rätt sätt är det en jävligt bra egenskap, tro mig, jag vet. Jag är aldrig envis på ett dumdristigt sätt, jag är envis så det är till min egen fördel. Ibland glömmer jag dock bort att jag är så fruktansvärt envis, många gånger stunder jag verkligen skulle behöva det.

Så vadå, du kan få höra vem jag vill vara men inte vad jag vill bli. Är inte det ännu svårare att komma på egentligen? Det är rätt kul hur endel dömmer folk efter utseendet, jag har fått höra det några gånger att man aldrig skulle kunna tro att jag skulle vilja bli proffs på att surfa. Blev ni också förvånade nu? Jag skulle kunna flytta utomlands för att satsa på det, om jag hade haft tid och pengar. Varför ska pengar ofta påverka vem man kan bli och inte kan bli? Sen kan jag på samma gång erkänna att jag är rätt skraj att bli hajmat. But after all, it would be awesome.

- På tal om att jag vill bli surfare, nu ska jag sova eller se Blue crush 2.