Never let the fear of striking out, keep you from playing the game
Har beslutsångest, om jag ska sätta mig på en häst idag. Det är nämligen 8år (8 eller 9år sen) sen jag åkte av min första ponny och bröt vänsterarmen, och den var ju rätt fint krossad. Får "flashbacks" om jag tänker tillbaks på det, jag minns allt så klockrent fast det är så många år sen.
Jag minns att jag egentligen inte skulle rida den dagen, att mamma skulle longera Star istället och jag hade en stallfri dag. Men jag envisades om att jag skulle få rida iaf, jag minns till och med vad jag hade på mig för ridkläder och vilken färg dom var. Efter att jag skrittat fram han så skulle mamma longera honom med mig på. Star travade i högervarvet på stora mittvolten och allt var frid och fröjd, tills han fick lite för mycket vårkänslor och började busa. Och han var inte nådig när han bockade och sparkade bakut, det hade han en kapacitet för som hette duga. Så när longerlinan tog slut och det blev ett ryck när han bockade och svängde på sig åkte jag av, landade på armen och hörde hur det knakade i den. Det första jag sa var "mamma, mamma jag har brutit armen!" Jag minns att hon bad mig gå och sitta på cavalettina som stod vid ridbanan medans hon ledde av Star med min kompis som satt på honom, så att han inte skulle få avsluta passet med att ha kastat av mig. Konstigt nog kunde jag samma kväll (åkte av efter middagen, runt 17-18.00 kanske) röra på fingrarna, vilket man inte brukar kunna om man brutit armen. Men morgonen därpå hade jag en stor bula på armen, så det var bara att åka in till akuten och kolla upp det. Och bruten var armen, snarare krossad. Två ben i armen var av, ett helt krossat och det andra lite mindre mosat. Jag minns att jag fick lugnande, att jag låg i en säng i över 2 timmar men det kändes som 15minuter. Sen att jag åkte in i något sjukt läöskigt rum med massa människor i sjukhusrockar där jag fick andas i en mask typ 2 andetag och sedan somnade jag. Sen minns jag från det jag vaknade upp att jag petade bort den där saken man har på pekfingret när man är sövd, att jag inte kunde gå för att jag var så borta/drogad så jag fick åka rullstol ut till bilen. Och armen, den var gipsad i 6 veckor - med strängt ridförbud.
Att bryta armen 5 dagar innan man fyller år är ju inte sådär jätte kul, men jag kan inget skylla på ponnyn - han hade ju bara vårkänslor och blev busig. Dock har jag inte ridit det här datumet sen jag ramlade av, kom på att det var den 22:a när jag stod och mockade åt Kira. Funderar på att bryta traditionen idag och rida ändå, men det känns lite motigt om jag ska vara ärlig. Dock ska Kira inte ridas idag, så det blir isf den större kopian av Star jag kommer sitta på. För utseendemässigt är Carisma en kopia av Star, samma tecken, samma färg. Time to break the tradition?
Jag minns att jag egentligen inte skulle rida den dagen, att mamma skulle longera Star istället och jag hade en stallfri dag. Men jag envisades om att jag skulle få rida iaf, jag minns till och med vad jag hade på mig för ridkläder och vilken färg dom var. Efter att jag skrittat fram han så skulle mamma longera honom med mig på. Star travade i högervarvet på stora mittvolten och allt var frid och fröjd, tills han fick lite för mycket vårkänslor och började busa. Och han var inte nådig när han bockade och sparkade bakut, det hade han en kapacitet för som hette duga. Så när longerlinan tog slut och det blev ett ryck när han bockade och svängde på sig åkte jag av, landade på armen och hörde hur det knakade i den. Det första jag sa var "mamma, mamma jag har brutit armen!" Jag minns att hon bad mig gå och sitta på cavalettina som stod vid ridbanan medans hon ledde av Star med min kompis som satt på honom, så att han inte skulle få avsluta passet med att ha kastat av mig. Konstigt nog kunde jag samma kväll (åkte av efter middagen, runt 17-18.00 kanske) röra på fingrarna, vilket man inte brukar kunna om man brutit armen. Men morgonen därpå hade jag en stor bula på armen, så det var bara att åka in till akuten och kolla upp det. Och bruten var armen, snarare krossad. Två ben i armen var av, ett helt krossat och det andra lite mindre mosat. Jag minns att jag fick lugnande, att jag låg i en säng i över 2 timmar men det kändes som 15minuter. Sen att jag åkte in i något sjukt läöskigt rum med massa människor i sjukhusrockar där jag fick andas i en mask typ 2 andetag och sedan somnade jag. Sen minns jag från det jag vaknade upp att jag petade bort den där saken man har på pekfingret när man är sövd, att jag inte kunde gå för att jag var så borta/drogad så jag fick åka rullstol ut till bilen. Och armen, den var gipsad i 6 veckor - med strängt ridförbud.
Att bryta armen 5 dagar innan man fyller år är ju inte sådär jätte kul, men jag kan inget skylla på ponnyn - han hade ju bara vårkänslor och blev busig. Dock har jag inte ridit det här datumet sen jag ramlade av, kom på att det var den 22:a när jag stod och mockade åt Kira. Funderar på att bryta traditionen idag och rida ändå, men det känns lite motigt om jag ska vara ärlig. Dock ska Kira inte ridas idag, så det blir isf den större kopian av Star jag kommer sitta på. För utseendemässigt är Carisma en kopia av Star, samma tecken, samma färg. Time to break the tradition?
Kommentarer
Trackback