Josefin Strömberg

Det här är en kväll jag har för långtråkigt vilket resulterar i att jag tillslut börjar fundera för mycket, så tänkte låta Er ta del av tankarna som snurrat i mitt huvud senaste timmen. Ready, set, go!

Tänk Er själva när ni var sådär sex, sju år. Tänk hur annorlunda man tänkte om framtiden än vad man gör idag, i mitt fall tio år senare. När jag var liten och någon frågade vad jag ville bli när jag blev stor skrattade jag och sa blygt "elitryttare". Då var framtiden så långt fram, stor var man först när man var vuxen och det var först då "framtiden" började. Tänk er själv idag, flera år efter ni fått frågan om vad ni ville bli den där dagen när ni var sju år och det bästa ni visste var att leka hela dagen lång, inte behöva bry sig om allt runt omkring en, man levde som i en bubbla där fantasin var det enda som kunde begränsa en. Skulle du idag svara samma sak på frågan "vad vill du bli när du blir stor" som du skulle gjort då du var liten? Skulle du låtit fantasin flyga iväg med dig till en annan planet och bara låta dig se möjligheter och inga hinder, eller skulle du få fundera i flera minuter och inte ens då kunna ge ett säkert svar.

I mitt fall var framtiden så långt fram att man inte behövde tänka så mycket på den, man tog dagen som den kom och behövde inte lägga så mycket energi på att fundera vad man skulle bli när man blev stor, jag hade ju redan sagt elitryttare och i ett barns tankesystem spelar det nog ingen roll om någon skulle sagt "men på riktigt, vad för riktigt jobb vill du ha." Barnet hade lika gett samma svar, eller i bästa fall bytt elitryttare mot prinsessa. Tänk hur annorlunda man tänker när man är liten och när framtiden sakta kryper närmare och greppar tag i dig, du slits ut från fantasibubblan och måste göra val för att påverka vad du ska bli, vem du ska bli och vem du vill vara.

När jag var mindre var jag jätte blyg, jag skulle aldrig våga säga till om något störde mig eller gjorde mig ledsen. Jag skulle ha vart tyst, önskat och bett att jag en dag skulle bli som dom som vågade säga vad dom tycker och inte brytt sig om vad andra tycker om dom, det var mod i mina ögon. Jag trodde dock aldrig att jag en dag skulle bli en av dom som kan ta skit rakt framför ansiktet och bara stå där med ett leende på läpparna, stenhård och det skulle inte märkas om jag tog illa upp. Idag, tio år senare är jag en av dom personerna som i mina ögon var modiga. Jag tror ingen kunde tro att jag kunde få ett sådant självförtroende som jag har idag om man bara ser tillbaks på hur jag var när jag gick 7an, så rädd för att sticka ut från mängden. Idag är det motsatt mönster, att vara en i mängden är tråkigt, man ska sticka ut lite. Det är först när folk får upp ögonen för dig och dina talanger du ens har möjlighet att ta dig tillbaks till samma tankebanor som när du var liten, du kan faktiskt påverka vem du vill bli om du verkligen går in för det. Idag berör inte bullshit mig, haters only hate the things they can't get and the people they can't be. Kan man bortse från alla negativa ord man får genom åren med vad man kan och inte kan bli så kommer man så mycket längre än om man skulle tagit åt sig allt och trott på deras ord. The greatest pleassure in life is doing what people say you cannot do. Stå på dig, för vad du är kapabel till är det ingen annan än du själv som kan bedömma, det är något man måste gå på efter känsla.

Det jag ville komma fram till i detta extremt långa inlägg, som jag förövrigt berömmer någon för om dom orkat läsa hela är att man så ofta ser personer som får gå i andras fotspår istället för att göra egna, det enda som krävs är att man trot på sig själv och hittar tillbaks till tankebanorna man hade när man var sju år, där allt var möjligt och inga hinder fanns så långt ögat kunde nå. Vill du fortfarande bli det du sa när du var sju år, go for it. Det är bara du själv som avgör om målen är rimliga nog att nå, inte någon i din omgivning, bara du.