Josefin Strömberg

Undra hur långt jag hinner skriva av det här inlägget innan det börjar rinna tårar längst kinderna, med musik från min Love 11' playlist i bakgrunden och en bild på världens finaste lillebror kan knappast få mig att stå emot det. Idag är det två månader sedan världens finaste vovve fick somna in (för övrigt började det rinna tårar nu, jävla mes) Jag tror inte riktigt att jag förstått att han är borta, borta för alltid. Tidsnog lärde jag mig att stå emot känslan som var som ett hårt slag i magen när någon nämnde Charlies namn, jag vill bara glömma bort Fredagen, 1a Juli kl 14,45, sista gången jag gav han en puss och sa "hejdå hunden."

Han var som en lillebror för mig, jag var ner till köket och pussade han godnatt varje kväll runt 23.00, jag sa alltid lillebror åt honom istället för Charlie som alla andra gjorde. Jag minns dagen jag, pappa och min syster var och kollade på han och hans syskon och han satt och gömde sig under köksbordet och sen fick åka hem från Piteå sovandes i mitt knä. Jag vill inte veta att han är borta för alltid, jag vill inte veta att jag inte längre har någon att pussa godnatt och säga "jag älskar dig."

Sweet dreams, I love you. <3