Josefin Strömberg

Mamma kommer in i mitt rum efter att ha vart hos min syster i några timmar och pratat Umeå och kollat lägenheter med henne, tittar på mig och säger (okej, inte bokstavligt talat) att jag i princip har två val att välja mellan.

1. Flytta till Umeå och då sälja Kira.
2. Stanna i Kalix, bo hemma och kunna behålla Kira.

Jag vill flytta till Umeå, helt galet mycket men jag vill verkligen inte sälja Kira. Det skulle kännas konstigt, jag har haft henne i 4 år och 9 månader den 13:e. Förstå hur lång tid det är. Mina förra hästar har jag haft runt två år, Kira har jag haft mer än dubbelt så länge. Fast jag måste erkänna att jag började fundera på det när mamma nästan förhörde mig på hur jag tänkt att jag ska hinna allt, det skulle jag förmodligen inte göra. Och om jag hann, skulle det vara med nöd och näpe. Det skulle varken vara rättvist mot vare sig mig eller Kira. Hon är värd någon som ser henne som det bästa som existerar, kan prioritera henne högt och har tiden som krävs. Det skulle inte jag ha om jag bodde i Umeå. Säg att jag går skola från 08.00-15.00 varje dag 5 dagar/vecka. Sen utöver det måste man plugga, kanske jobba på sidan om ibland, umgås med folk etc. Dygnet hade gärna fått ha 36 timmar, och jag hade gärna fått vara miljonär.


Mina ponnyår är slut, Kira är trots allt 15 fyllda i år. All den tid, energi och arbete jag lagt ner på henne har gett resultat. Resultat folk i början sa att var omöjligt för mig att plocka fram ur henne, att det inte skulle gå. Jag har tagit så oerhört mycket skit från folk som varken trott på mig eller Kira som ekipage, vi skulle aldrig ta oss någonstans, vi var chanslösa. Jag behöver inte stå där med en blå/gul rosett för att känna mig nöjd, duktig eller stolt. Jag behöver inte folks bekräftelse för att veta vad vi presterat under alla år. För de vi utvecklats, de vi åstadkommit vet jag så väl själv. Och ärligt, så känns det inte som att jag och Kira kan ta oss mycket längre tillsammans än där vi är idag. Jag är lång på henne, det går inte att förneka. För att jag ska kunna utvecklas som ryttare skulle jag behöva en storhäst, en yngre häst. Men jag vill inte. Jag har gjort det här i 12 års tid, ibland är det inte ens kul nå mer. Det rinner på fullaste allvar tårar ur mina ögon när jag skriver det här, men det är bara för att jag vet hur sant det mamma säger är - jag måste välja.



Sådana här gånger är jag allt annat än tuff, jag är världens mes. Släppa taget om min älskade ponny, ge någon annan chansen att älska henne lika mycket som jag gör? Vara självisk och behålla henne och bo hemma tills.. tills hon gjort sitt? Skärp dig Josefin, du ser ju redan nu vad som låter mest rätt, hur jävla jobbigt det än kommer vara. Jag är rädd, på riktigt.